”Du måste stärka dina benmuskler” heter det ofta när det gäller personer med artros, som uppmanas att styrketräna och gå på långa promenader. Men den sortens träning är inte vad de i första hand behöver, menar Eva Ageberg.

 – Om en person haltar när hon går för att knäet ska göra mindre ont, så hjälper det ju inte att promenera. Det befäster bara ett felaktigt rörelsemönster och minskar inte smärtan på sikt, säger hon.

Eva Ageberg är docent i sjukgymnastik och intresserar sig för något som kallas neuromuskulär träning. Den syftar till att patienten ska ”återinlära” de signaler mellan hjärna, led och muskler som störts vid en knäskada eller artros. Träningen börjar med vardagliga funktioner som att gå i trappor eller resa sig från en stol. Det är enkla rörelser för den som har friska ben, men inte för den som har värk i lederna.

– Om man har ont, så fungerar inte hjärnans nervsignaler till musklerna inför en rörelse på ett normalt sätt. De system som gör att man ”vet var man har sin kropp” fungerar inte heller som de ska. Därför kanske man inte märker om man till exempel har knäet i en ofördelaktig vinkel när man rör sig, förklarar Eva Ageberg.

 Tänka på varje rörelse i början

Vid neuromuskulär träning delas rörelserna upp i små bitar. Att gå består exempelvis av tre delar: först sätter man ner hälen, sen står man på ena benet, sedan skjuter man ifrån. De tre faserna tränas först var för sig, och sätts sedan ihop till ett flöde när patienten fått alla tre att fungera.

– I början måste patienten tänka på varje rörelse. Det är precis som när man börjar med en ny sport. Den som är nybörjare på golf eller Telemarksskidor är ju också hela tiden medveten om sina rörelser. Men med träning går det så småningom automatiskt, säger Eva Ageberg.

Vid den neuromuskulära träningen anpassas övningarna efter individen och skadan, och träningen blir gradvis intensivare. Dessa principer är desamma för unga, korsbandsskadade idrottare och för äldre män­niskor med knäartros. Besvären är mycket lika vid dessa båda tillstånd: personen tycker att leden känns instabil, och den neuromuskulära funktionen, hållningen och kroppsuppfattningen försämras.

Hälften av alla knäskadade får artros

Ett annat samband är att det ena tillståndet ofta leder till det andra. Hälften av alla unga människor som skadat knäna får artros omkring ett årtionde senare.

– Därför är det så viktigt att träna på rätt sätt även om man är ung och ännu inte har artros, säger Eva Ageberg.

Med ”rätt sätt” menar hon då inte styrketräning. Att genom sådan träning stärka isolerade muskler kan i värsta fall vara direkt negativt för leden. Styrketräning och allmän motion bör i stället komma som ett andra steg, när patienten lärt sig att röra sig optimalt utan felbelastningar.

Fri användning av träningsprogrammet

Att neuromuskulär träning fungerar på unga och medelålders personer med knäskador har visats i studier gjorda av både lundagruppen och andra grupper.

Den är också bra för äldre med artros, visar en studie som Eva Ageberg gjort av patienter mellan 60 och 77 år.

Patienterna stod i kö för en ny knä- eller höftled på grund av artros, och träningen var till för att förbättra deras fysiska form inför operationen.

Fast dessa patienter alltså hade stora besvär med sina knän eller höfter, så kunde de genomföra träningen och förbättra sin funktion utan att få mer ont än tidigare.

Eva Agebergs forskargrupp har publicerat sitt neuromuskulära träningsprogram, som kallas NEMEX, för fri användning (se faktarutan till höger). Andra forskare använder nu träningsprogrammet för att jämföra det med rutinbehandlingen av artrospatienter.

Text: INGELA BJÖRCK

Artikeln har tidigare publicerats i LUM – Lunds universitets magasin, nr 1 – 2013