Läkemedel är gjorda för att ha en medicinsk effekt i kroppen. Men allt innehåll i en medicintablett tas inte upp, utan en del kommer ut den naturliga vägen och spolas från våra toaletter ut i reningsverken. Vad händer där med dessa medicinskt och biologiskt aktiva ämnen?

– När det gäller smärtstillande medel, så har vi sett att det finns mycket mer ämnen i reningsverkens ingående vatten än i det färdiga, renade vattnet. Men har ämnena brutits ner till ofarliga produkter i reningsverket, eller till andra produkter som kanske till och med är farligare? Och hur mycket fastnar i slammet som sedan sprids på åkrarna?

Det undrar Estelle Larsson, doktorand vid Lunds universitets avdelning för organisk kemi. Hon ska de närmaste åren arbeta med just dessa frågor.

Gränsvärden saknas

Att läkemedel kan ha en farlig effekt i naturen är känt. De kan ge gifteffekter, och de kan också störa djurs hormonsystem. Inte bara p-piller utan också många andra medel har den senare effekten, vilket lett till rapporter om djur med störd könsutveckling: dubbelkönade fiskar, isbjörnshonor med maskulina drag, alligatorhannar med förkrympta penisar…

Läkemedelsrester i vatten och slam har därför fått allt mer uppmärksamhet. Men medan det finns en gräns för halterna av tungmetaller i slam som används som gödning i jordbruket, så finns det ingen motsvarande gräns för läkemedelsresterna. Ingen vet heller hur mycket rester som idag finns i avloppsslammet.

Vanliga läkemedel ska följas

Lundaforskningen utgör ett steg i den riktningen. Forskarna har valt ut bl .a. ibuprofen, diklofenak och fluoxetin, som ingår i några vanliga smärtstillande och antidepressiva läkemedel. De ska nu försöka sålla fram dessa ämnen ur reningsverksslammets komplexa soppa. Sållningen görs med en ihålig plastslang, inte tjockare än en sytråd. Preparerad på rätt sätt och lagd i en lösning kan den suga åt sig just de molekyler i lösningen som man är intresserad av.

– Inuti plastslangen blir koncentrationen av det aktuella ämnet flera tusen gånger högre än i den omgivande lösningen, förklarar professor Jan Åke Jönsson. Det är han som utvecklat denna enkla och billiga men ändå effektiva teknik.

Biologisk risk?

När man fått ett koncentrat av de ämnen man vill studera följer nästa steg. Provet placeras i ett instrument kallat masspektrometer, som visar vilka molekyler det innehåller och i vilka mängder. Forskarna kommer att göra mätningar i reningsverkets olika steg för att se när och var läkemedelsresterna hamnar i slammet. De ska också göra mätningar i olika reningsverk. Resultatet ska sedan användas för att bedöma om läkemedelsresterna i slammet utgör en biologisk risk, och vad som i så fall kan göras för att minska den risken.

– Det är mycket mer läkemedelsrester som kommer ut i naturen via reningsverken än via t.ex. fabriksutsläpp. Så detta är verkligen ett område som bör uppmärksammas, menar Jan Åke Jönsson.

Text: INGELA BJÖRCK

Foto: Roger Lundholm