I en studie jämförde forskare Vasaloppsåkare med övrig befolkning och såg att risken att utveckla epilepsi var hälften så stor hos dem som åkt loppet. Studien visar inte på orsakssamband, men forskarna menar att det stärker teorier om träningens positiva effekter på hjärnan.

Fördelarna med träning är många: det är bra för våra blodkärl, skelettet och vårt psykiska välbefinnande samtidigt som det minskar risken för flera av de stora folksjukdomarna. Nu har forskare lite oväntat sett att även risken att utveckla epilepsi kan påverkas.

Fakta epilepsi

Epilepsi är en neurologisk sjukdom som drabbar strax under 1 procent av världens befolkning, man räknar med att 60 000-70 000 personer i Sverige får sjukdomen. Epilepsi orsakas av en permanent eller tillfällig påverkan på hjärnan och kännetecknas av återkommande oförutsägbara kramper. De som har epilepsi har ökad risk för skador, depression, ångest, kognitiv försämring och för tidig död.
Källa: Epilepsiförbundet & Läkartidningen 21/2018.

Strax under 1 procent av Sveriges befolkning har en epilepsidiagnos och årligen nyinsjuknar cirka 5 000 personer, huvudsakligen barn och vuxna över 65 år. I studien ledd av forskare vid Lunds universitet som publiceras i Sports Medicine Open har forskarna följt drygt 200 000 personer som åkt Vasaloppet mellan 1989-2010 och jämfört dem med en lika stor grupp från övriga befolkningen som inte åkt Vasaloppet. Resultaten visar att risken att få diagnosen epilepsi var hälften så stor hos Vasaloppsåkarna, efter 20 års uppföljning (se faktaruta).

– Vi ser att risken att få diagnosen epilepsi var lägre i alla ålderskategorier hos Vasaloppsåkarna och effekten syns både hos män och kvinnor, oavsett sysselsättningsgrad och utbildningsnivå. Risken att få epilepsi var dessutom lägst bland de åkare som körde snabbast i skidspåret, säger docent Christine Ekdahl Clementson, forskare vid Lunds universitet och specialistläkare vid Skånes universitetssjukhus, som lett studien.

Kan studera många olika sjukdomar

Det är sedan tidigare känt att gruppen Vasaloppsåkare har en mer aktiv livsstil, röker mindre och äter frukt och grönsaker mer regelbundet, jämfört med övriga befolkningen.

– Denna stora kohortstudie på Vasaloppsåkare ger goda möjligheter att undersöka hur insjuknandet av många olika sjukdomar kan skilja sig mellan fysiskt aktiva personer och ett gränssnitt av befolkningen i stort. Det går inte att ge svar på orsakssamband, men effekten beror troligtvis på personernas träningsvanor och livsstil, säger Christine Ekdahl Clementson.

Vanlig riskfaktor

En vanlig riskfaktor för epilepsi är stroke. Skulle skillnaderna mellan grupperna kunna bero på att Vasaloppsåkarna inte drabbades av stroke i lika stor utsträckning och därmed inte utvecklade epilepsi?

– Stroke är en känd riskfaktor för epilepsi och det är tidigare visat att gruppen Vasaloppsåkare mer sällan utvecklar stroke. Men stroke skulle kunna förklara max en fjärdedel av den minskning vi ser. För att säkert veta de primära orsakerna till den tydliga minskningen av antalet som drabbas av epilepsi krävs andra typer av studier, säger Christine Ekdahl Clementson.

Träning och epilepsi i möss

Forskarna har också i en mindre experimentell studie undersökt hur möss med en genetisk epilepsiform påverkas av träning. I vanliga fall utvecklar mössen epilepsi vid 2-3 månaders ålder. I den grupp möss som fick träna fram tills de var två månader gamla minskade antalet epileptiska anfall med hälften, dessutom sköts sjukdomsförloppet upp. Forskargruppen har i tidigare djurstudier visat att denna genetiska epilepsiform orsakar en inflammation i hjärnan strax innan anfallen debuterar. De möss som tränade hade dock en liknande grad av inflammation i hjärnan som möss som inte tränade. Däremot såg forskarna att träningen ökade antalet nybildade nervceller i hjärnan med cirka 30 procent.

– Detta indikerar att fysisk aktivitet kan påverka och skjuta upp utvecklingen av epilepsi. Huruvida det kan förhindra utvecklingen av alla typer av epilepsi kan den aktuella studien inte svara på. Tillsammans är de kliniska och prekliniska resultaten hoppingivande och öppnar upp för nya studier för att förstå hur träning och epilepsi kan tänkas hänga ihop, säger Matilda Ahl, doktorand vid Lunds universitet och försteförfattare på studien.

Vetenskaplig publikation: “Physical Activity Reduces Epilepsy Incidence: a Retrospective Cohort Study in Swedish Cross-Country Skiers and an Experimental Study in Seizure-Prone Synapsin II Knockout Mice”

Text: TOVE SMEDS

Kort fakta om studien

Forskarna utgick från 197 685 personer som åkt Vasaloppet mellan 1989-2010 och dessa jämfördes med 197 684 från övriga befolkningen, den så kallade kontrollgruppen. Kontrollgruppen matchades mot Vasaloppsåkarna så att man jämförde personer av samma kön, i samma ålder och boenderegion. Personer med neurologiska diagnoser och epilepsidiagnos innan de åkt Vasaloppet/inkluderades i studien uteslöts ur materialet. Medianåldern hos deltagarna i studien var vid starten 36 år.

I studiens kontrollgrupp hade cirka 0,5 procent fått epilepsi efter 10 år och cirka 1 procent efter 20 år, medan risken bland Vasaloppsåkarna efter tio år låg på cirka en kvarts respektive en halv procent efter 20 år. Det finns flera olika epilepsiformer och forskarna såg skillnader i det som kallas fokala epileptiska anfall.

Musstudien

Alla möss hade genetisk epilepsi. Effekten av frivillig fysisk träning undersöktes i form av kontinuerlig tillgång till ett löphjul.

Grupp A tränade hela tiden från 1 månads ålder fram till studiens slut vid 5 månaders ålder. I denna grupp drabbades 20 % av epilepsi.

Grupp B började träna när epilepsin förväntades uppkomma. I denna grupp skedde ingen förändring av anfallsfrekvensen.

Grupp C tränade i 1 månad innan de beräknades utveckla epilepsi, men avlivades därefter för att hjärnan skulle kunna studeras. Dessa möss hade samma mängd inflammation i hjärnan som möss som inte tränat alls, men 30 procent fler nybildade nervceller.

Grupp D tränade i 1 månad innan de beräknades utveckla epilepsi, men därefter togs träningshjulet bort. Forskarna såg att effekten av träningen höll i sig under fyra veckors tid i dessa möss innan den successivt ökade. Effekten var dock fortfarande kvar i slutet av studien då endast 40 procent av mössen drabbades av epilepsi jämfört med 90 procent av de otränade mössen.