Tvåårige Arvid ska snart genomgå sin tredje hjärtoperation. Denna gång blir ingreppet både säkrare och snabbare, tack vare en ny simuleringsmetod som forskare utvecklat för hjärtsjuka barn.
Det är måndag eftermiddag på avdelning 67 på Skånes universitetssjukhus och i ett av mottagningsrummen ligger tvåårige Arvid och får sitt hjärta kontrollerat. TV-skärmen ovanför britsen visar en tecknad film som han förnöjsamt ligger och tittar på. På den andra skärmen ser Petru Liuba, hjärtläkare på Barnhjärtcentrum och forskare vid Lunds universitet, hur blodet flödar genom Arvids hjärta. Trots sin unga ålder, har han redan genomgått två hjärtoperationer och nu pågår förberedelserna inför ytterligare en operation.
Medfödda hjärtfel
Arvid är ett av runt 2 000 barn som varje år föds med hjärtfel i Sverige. Han har ett så kallat enkammarhjärta och opererades första gången när han bara var några veckor gammal. För trettio år sedan överlevde inte barn med enkammarhjärta, men idag är prognosen god. Inte minst för den nya digitala beräkningsmetod som Petru Liuba och hans kollega Petter Frieberg, läkare och doktorand vid Lunds universitet, har utvecklat.
– Metoden som hjälper oss att räkna ut blodflödet, baseras på en kombination av magnetröntgen och hjärtkateterisering. Alla siffror läggs in i ett program som simulerar olika behandlingsscenarier, vilket innebär att det nu tar fem till tio minuter istället för fyrtio timmar att räkna ut hur olika ingrepp påverkar blodflödet under operationen. Ingreppet blir säkrare, barnet återhämtar sig snabbare och risken för komplikationer minskar, säger Petru Liuba.
För sjutton år sedan, när han var på väg att etablera sig som kardiolog och barnläkare, skedde det som inte får hända – han förlorade en av sina små hjärtpatienter i en oväntad komplikation.
– Det berörde mig mycket och det var extremt jobbigt. Vad hade gått fel? Och hur kunde jag förebygga att samma sak skedde igen?
Hjärtebarnen inspirerar forskningen
Den tragiska händelsen var starten till hans första kliniska forskningsprojekt som handledare, och sedan dess är det just möjligheten att förbättra vården och göra livet bättre för hjärtebarnsfamiljerna som driver hans forskning.
– Det finns en hel del barn med medfödda hjärtfel som inte får den bästa behandlingen. Patienterna är förhållandevis få och det finns en stor heterogenitet inom samma diagnos – ingen patient är den andra lik. Det innebär stora utmaningar för oss att försöka hitta individuella behandlingar, och forskningen är enormt viktig.
Som lektor undervisar Petru Liuba även läkarstudenterna under deras nionde termin. En del av studenterna återkommer när de är klara med sina studier, för att bli doktorander i olika forskningsprojekt. Petru Liuba åker också regelbundet till länder som Rumänien, Moldavien och Bosnien för att undervisa i nya tekniker och behandla hjärtebarn på frivillig basis.
– Det är en jättestor skillnad mellan vården i öst jämfört med väst. Barnkardiologi är till exempel ingen egen specialitet i Rumänien, och även om de vill genomföra vår svenska modell tar det tid och pengar att bygga upp systemet. Detta är ett sätt för mig att bidra med kunskap och hjälp.
Söker tidiga kritiska hjärtfel
Hans senaste forskningsprojekt handlar om att utveckla nya metoder för att tidigt hitta kritiska hjärtfel och förstå vilken operationstyp som är mest lämplig. Petru Liuba opererar själv genom så kallad hjärtkateterisering, vilket innebär att man för in en plastslang till hjärtat via kärl i ljumsken, halsen eller handleden. På så sätt behöver man inte öppna upp bröstkorgen. Men det gäller att veta vilka patienter som kan opereras med kateter och vilka som behöver klassisk kirurgi. Och inte minst när i tiden man ska utföra operationen.
– Ett hjärta hos ett nyfött barn är ungefär fyra centimeter från tak till spets. Risken för komplikationer är mycket större när man opererar på så små patienter, och det gäller att göra en grundlig utredning för att kunna välja rätt behandling och veta hur länge man kan vänta med en operation. Tajmingen är något av det svåraste med att vara barnkardiolog.
I fyra-femårsåldern börjar barnet kunna berätta om sina upplevelser på ett mer sammanhängande sätt. En del av Petru Liubas arbete, som bland annat kommer att leda till en doktorsavhandling under hösten, handlar om att förbättra informationen till hela familjen. De flesta föräldrar har googlat en hel del innan de kommer till avdelningen och frågorna är många om risker och komplikationer. Det gäller att vara ärlig och transparent för att kunna skapa förtroende.
– Föräldrarna lägger sitt barns liv i våra händer och det är självklart en otroligt svår tid för familjen då många känner sig maktlösa. Hjärtat är så sammankopplat med livet – både bokstavligt och symboliskt. Även här bedriver vi forskning – på hela hjärtebarnsfamiljen – för att kunna bemöta anhörigas oro och stödja dem på rätt sätt när deras barn måste opereras, avslutar Petru Liuba.
Text: ÅSA HANSDOTTER
Artikeln är tidigare publicerad i LUM (Lunds universitets magasin) LUM 2 / 2023
