Att kunna sköta sin hygien, laga en bit mat och råda sig själv i sitt hem är exempel på delaktighet. Men hur enkelt är det att vara delaktig hemma för den som är äldre och lever med ryggmärgsskada? I sin avhandling belyser arbetsterapeuten och forskaren Lizette Norin vikten av tillgänglighet i bostaden.
Vid ryggmärgsskada finns det i princip ingen bot. Den som drabbas får nedsatt känsel och muskelfunktion och blir i de flesta fall beroende av rullstol. Vägen tillbaka till ett självständigt liv är ofta lång och handlar om att försöka lära sig att leva med skadan. För de allra flesta innebär det att man behöver bo i en hemmiljö med många anpassningar och tekniska hjälpmedel. I Sverige lever omkring 5000 personer med diagnosen ryggmärgsskada.
Hur väl fungerar den egna bostaden för den som är rullstolsburen på grund av en ryggmärgsskada? Det beror på hur tillgänglig den är, menar Lizette Norin som nyligen har lagt fram en doktorsavhandling i ämnet. Hennes studie bygger på hembesök, intervjuer och kartläggning av miljöhinder i bostaden hos 123 äldre personer som har levt med ryggmärgsskada i minst tio år. En av studierna visar på samband mellan tillgänglighet och upplevd delaktighet.
Avhandlingen Housing accessibility and participation among older adults with long-standing spinal cord injury.
– Tillgänglighet visar sig vara en viktigare faktor för upplevd delaktighet än om personen lever själv eller tillsammans med någon partner. Det tycker jag är intressant, och man kan fråga sig om tillgängligheten i bostaden påverkar också andra hälsoaspekter, säger Lizette Norin.
Tillgänglighetsperspektiv
Undersökningen visar att det är vanligt med anpassningar av entré, kök och badrum men att det ändå är i just dessa utrymmen som det finns många miljöhinder i de bostäder där personer med ryggmärgsskada bor.
– En bostad innehåller flera utrymmen som är komplexa ur ett tillgänglighetsperspektiv. Att miljöhindren är så omfattande och vanligt förekommande tyder på att tillgängligheten inte motsvarar de behov som äldre personer med ryggmärgsskada har, säger Lizette Norin.
– Det här är en liten patientgrupp; under mina tio år som arbetsterapeut i en kommun träffade jag ungefär en handfull personer med ryggmärgsskada. Jag vill ge arbetsterapeuter kunskap om vilka problem personer med ryggmärgsskada vanligen har i sin bostad. Det finns en risk att man stirrar sig blind på själva skadan och glömmer bort att det ofta är bostaden som skapar problem för individen och försvårar delaktigheten, menar Lizette Norin.
För ryggmärgsskadade och rullstolsburna personer är det vanligt med komplikationer som uppstår som en konsekvens av skadan.
– De hjälpmedel och bostadsanpassningar som fungerade bra från början kanske inte ger samma stöd efter tio år. I många fall har förutsättningarna förändrats, säger Lizette Norin och efterlyser mer uppföljande insatser. Hon anser även att det vore intressant att arbeta mer förebyggande redan vid utformningen av bostaden.
– Kan man inte bygga rätt från början? Det vore mycket enklare än att anpassa i efterhand, säger Lizette Norin.
Text: JOHAN LINDSKOUG
Texten är tidigare publicerad som nyhet från Lunds universitet