Utvecklingen av autoimmun typ 1-diabetes sker i tre steg. Vad som orsakar sjukdomen är okänt.
”Om vi kan förstå mekanismerna i sjukdomens tidiga stadier hoppas vi kunna förhindra att sjukdomen bryter ut, skriver Simon Regnell, forskare, och Åke Lernmark, professor vid Lunds universitet”, i en översikt som publiceras i tidskriften Diabetologia.

Text: SARA LIEDHOLM

Diabetes är ett samlingsnamn för olika sjukdomar och autoimmun diabetes, eller typ 1-diabetes, innebär att kroppens eget immunförsvar förstört de insulinproducerande cellerna i bukspottkörteln, vilket leder till brist på insulin. Insulin är ett livsnödvändigt hormon som tillverkas av betacellerna i bukspottkörteln och som behövs för att kroppens övriga celler ska kunna tillgodogöra sig energin från maten när vi äter. En person med autoimmun typ 1-diabetes måste därför dagligen tillföra insulin i samband med måltid.

Till viss del ärftlig orsak

Typ 1-diabetes kan till viss del förklaras med genetiska, dvs ärftliga, orsaker. Även om sjukdomen är mer förekommande i vissa familjer har bara omkring 13 procent en förstagradssläkting (biologisk mamma, pappa och helsyskon) med typ 1-diabetes.
I de allra flesta fall uppstår sjukdomen i familjer utan tidigare känd typ 1-diabetes.

• Om din mamma har typ 1-diabetes är risken 3 procent.
• Om din pappa har det är motsvarande siffra 5 procent.
• Om ett syskon har typ 1-diabetes är risken att själv få det 8 procent.
• Om flera förstagradssläktingar har sjukdomen ökar risken ytterligare

LYSSNA: Specialpodd – Så funkar ditt blodsocker

Sjukdomsutveckling i tre steg

Vad som sätter igång förstörelseprocessen som leder till typ 1-diabetes är okänt, men när den väl startat kan man dela in utvecklingen mot ett insjuknande i tre steg:

1. Förhöjd risk för typ 1-diabetes: 
Förekomst av autoantikroppar (två eller flera), normalt blodsocker och inga symptom.
2. Presymptomatisk typ 1-diabetes: 
Förekomst av autoantikroppar, försämrad blodsockerkontroll men ännu inga symptom.
3. Symptomatisk typ 1-diabetes: 
Förekomst av autoantikroppar, försämrad blodsockerkontroll och symptom såsom ökad törst, ökad urinmängd, viktnedgång och trötthet.

Steg 1: autoantikroppar ett första tecken

Det första tecknet, Steg 1, på att det egna immunförsvaret börjat attackera de insulinproducerande betacellerna kännetecknas av att det dyker upp autoantikroppar i blodet. Autoantikroppar är antikroppar som kroppen bildar mot sina egna vävnader.

• Har man mer än en sorts autoantikropp ökar risken för typ 1-diabetes markant.
• 70 procent av de som får diabetes har tre till fyra autoantikroppar medan endast 10 procent bara har en sorts autoantikropp.
• 96 procent av dem som fått diabetes har testats positivt för minst en av de fyra olika autoantikropparna.
• Risken att få sjukdomen om man bara haft en autoantikropp är liten.
• Av de barn som fått en första autoantikropp utvecklade 60 procent en andra autoantikropp inom ett år från den första.

Autoantikroppar förekommer sällan före sex månaders ålder. Tiden från att den första autoantikroppen dykt upp till försämrad blodsockerkontroll, och vidare till diabetesdebut, varierar mellan individer men kan variera från några månader till decennier.

Faktorer som är förknippade med ett fördröjt insjuknande i typ 1-diabetes är ålder, ju äldre man är vid tiden för den första autoantikroppen desto längre fördröjning; tiden till nästa autoantikropp, ju längre det dröjer innan man utvecklar fler autoantikroppar desto bättre (för att inte gå vidare till diabetes), samt koncentration man har av insulinautoantikroppar, ju mindre desto bättre.

Steg 2: blodsockerkontrollen försämras

I nästa steg, Steg 2, har antalet insulinproducerande betaceller minskat i antal eller kapacitet så till den grad att de inte förmår upprätthålla nivån av glukos i blodet. Några symptom på sjukdomen har dock ännu inte visats. Att blodsockerkontrollen är nedsatt konstateras med ett glukostolerenstest, även kallat ”sockerbelastning”, då man mäter en individs förmåga att tillverka insulin som svar på intag av en stor mängd sockerlösning. Kriteriet för att ställa diagnosen diabetes är ett blodsockervärde vid fasta över 7 och över 11,1 (venöst blod) och 12,2 (kapillärt blod). Motsvarande värden för nedsatt glukostolerens, dvs försämrad blodsockerkontroll, är 7 vid fasta och 7,8-11 (venöst blod) och 8,9-12 (kapillärt).

Genom att mäta nivåerna av c-peptid (som tillverkas tillsammans med insulin) får man ett mått på hur mycket insulin som utsöndras. Både blodsockerkontrollen och nivån på c-peptid försämras ju närmare insjuknandet man kommer.

En försämrad blodsockerkontroll avspeglas ofta i en gradvis ökning av HbA1c som är ett medelvärde på individens blodglukosnivå under cirka sex veckor.

Steg 3: törst, ökad urinmängd och viktnedgång

I Steg 3 förmår de återstående insulincellerna inte att tillverka tillräckligt med insulin för att upprätthålla en god blodsockerkontroll vilket ger de klassiska kliniska symptomen; ökad törst, ökade mängder urin och viktnedgång på att sjukdomen brutit ut.

Studier på avlidna personer som nyligen utvecklat typ 1-diabetes visar att de haft cirka 10 procent av sina insulinceller kvar vid debuten. Äldre tenderar att ha fler återstående celler vid insjuknandet än barn och unga. Ett år efter diagnos har en tredjedel av alla unga som insjuknat kvar en del av sin insulinproduktion. Senare studier har även visat att individer med typ 1-diabetes kan ha kvar en viss egen produktion av insulin även efter lång tid med sjukdomen.

I början av insulinbehandlingen upplever omkring 80 procent att insulinbehovet minskar till följd av remission då de utmattade betacellerna tillfälligt återhämtar sig. Efter den tillfälliga minskningen ökar snart behovet igen och individen blir beroende av att tillföra insulin för att överleva.

Ny teknologi – nya möjligheter

För att kunna behandla och förhindra sjukdomen i ett tidigare skede, måste man först kunna identifiera personer i riskzonen innan de utvecklar autoantikroppar och förstå mekanismerna bakom sjukdomsutvecklingen. Ny teknologi ger oss nya möjligheter att med hjälp av olika markörer förutse när det egna immunförsvaret har börjat angripa insulincellerna vilket leder till typ 1-diabetes. Forskningen på området är ännu i sin linda och det krävs omfattande forskning för att kunna använda dem för att förutse de olika stegen mot typ 1-diabetes.

Länk mellan tarmbakterier och typ 1-diabetes?

Sammansättningen av våra tarmbakterier har ändrat sig markant de senaste hundra åren bland annat till följd av nya matvanor och användandet av antibiotika. Det har visat sig att mångfalden i bakteriefloran i tarmarna är mindre hos autoantikroppspositiva personer som utvecklar typ 1-diabetes. Man tror att sammansättningen reflekterar utvecklingen av sjukdomen snarare än att den är ett svar på den autoimmmuna processen och även om forskningen om tarmbakteriernas roll för typ 1-diabetes befinner sig på ett tidigt stadium tror man att det kan finnas en länk däremellan.

Det har även studerats andra markörer som kan visa att det pågår processer i kroppen som kan leda till typ 1-diabetes och som därmed kan användas för att hitta personer i riskzonen. Bland annat särskilda markörer som visar att det finns aktiva sk T-celler (de celler som förstör insulincellerna i slutet av den autoimmuna processen). Och med hjälp av nanopartiklar och magnetkamera har man kunnat avbilda insulit, då immunceller ansamlas pga inflammation i bukspottkörteln där de insulinproducerande cellerna sitter i öar tillsammans med andra viktiga celler. Insulit uppträder först under det steg när nedsatt blodglukoskontroll kan upptäckas. Insulit uppstår först när en diagnos är nära förestående.  Men fler studier krävs.