Benskörhet innebär en försvagning av skelettet och kan leda till benbrott. Dessa benbrott innebär ett stort lidande för patienten, men är också bland det mest kostsamma för sjukvården. Särskilt höftfrakturer kräver lång tid på sjukhus.

Röntgenbilder tas ändå

Det anses inte hälsoekonomiskt försvarbart att inom sjukvården screena riskpatienter för att upptäcka benskörhet (osteoporos). Oftast görs bedömningen istället efter en första fraktur. Men tidigare studier har visat att det finns ett samband mellan åldersrelaterade förändringar i käkbenet och i övriga delar av skelettet. Det är här som tandläkaren Joanna Gullberg menar att resurser inom tandvården kan användas för att upptäcka individer som är i riskzonen för att drabbas av benskörhet och benbrott.

– Röntgenbilder av tänder och käkar tas regelbundet, särskilt i Sverige där de flesta går till tandläkaren årligen. Dessa bilder tas ändå och kan även användas för bedömning av benskörhet, säger Joanna Gullberg som nu disputerar vid Odontologiska fakulteten, Malmö universitet.

Positiv respons

I avhandlingen har hon genom fokusgruppintervjuer undersökt inställningen bland tandläkare och riskpatienter till att introducera en bedömning av benskörhet hos tandläkaren. Inställningen var överlag positiv men det finns frågetecken.
– Det handlar om att ha tiden men också rätt kunskaper. Tandläkare undrar över hur man upptäcker sambandet mellan käkbenet och övriga skelettet vad gäller benskörhet. Vad det finns för verktyg och hjälpmedel, säger Joanna Gullberg.

I en andra enkätstudie undersökte hon även betalningsviljan bland kvinnor i riskgruppen för tandläkarens bedömning av röntgenbilderna.
– De var i snitt villiga att betala 385 kronor för tiden det tar för tandläkarens att bedöma risken för benskörhet, säger Joanna Gullberg.

Svagt intresse bland tillfrågade läkare

Ett annat hinder är att det generellt saknas etablerade kontaktvägar för tandläkare till sjukvården. Sådana är avgörande för att motverka att patienten hamnar mellan stolarna, menar Joanna Gullberg som också studerat en mjukvara som kan användas för automatisk analys av käkbenet.
– Den finns men behöver utvecklas för att förbättra förmågan att upptäcka patienter i riskgrupp.
Främsta knäckfrågan är nog det ljumma intresset bland läkare att etablera ett samarbete. Joanna Gullberg ville göra fokusgruppintervjuer även med allmänläkare, men trots upprepade försök lyckades hon inte få ihop en enda grupp. En specialistläkare deltog och ställde sig positiv till tankarna.
– Jag tror läkarnas skepsis beror på hög arbetsbörda. De är rädda för att trycket ska öka ännu mer, säger Joanna Gullberg.

Länk till Johanna Gullbergs avhandling: Aspects of osteoporosis and fracture risk assessment in primary dental care : attitudes, willingness to pay and evaluation of an automated software (diva-portal.org)

TEXT: Magnus Jando

Artikeln är tidigare publicerad vid Malmö universitet