Personer med nedsatt rörelseförmåga reser mindre kollektivt än andra resenärer. Ny forskning visar att tekniska hjälpmedel som ramper inte alltid används. Busschaufförers bemötande kan vara ett problem.
– Tillgången till kollektivtrafik kan innebära skillnaden mellan ett aktivt liv och ett liv i isolering, säger forskaren Vanessa Stjernborg.
Pendlare ställer höga krav på kollektivtrafiken. Fokus ligger ofta på att bussar och tåg ska hålla tidtabellen. Stressen hos busschaufförerna kan vara hög. Samtidigt kan sårbara grupper utestängas från kollektivtrafiken bland annat på grund av chaufförers attityder och bemötande, en fråga där det saknas nationell samordning och uppföljning.
Utrustning finns – men används inte
I en ny studie har Vanessa Stjernborg, forskare vid Malmö universitet, analyserat klagomål som kommit in till SL om tillgänglighetsfrågor. När det gäller tillgänglighet har det bedrivits ett omfattande arbete med tekniska lösningar som ramper och möjligheten att sänka bussen med ett enkelt knapptryck. Men trots det handlar det vanligaste klagomålet om på- och avstigning på bussen – där förarnas attityd och bemötande beskrivs som det största problemet.
I klagomålen framgår att vissa förare missbrukar eller inte använder den utrustning som faktiskt finns. Även internationella studier visar på hur chaufförers bemötande kan skapa barriärer.
– Ansvaret ligger hos operatörerna som kör bussarna. De måste satsa på utbildning och på att skapa en bättre arbetsmiljö för chaufförerna som ger dem förutsättningar att ta hand om resenärerna, säger Vanessa Stjernborg.
Exkluderas från kollektivtrafiken
De som klagar beskriver bland annat att de råkat ut för fallolyckor i samband med att de klivit av bussen. I ett fall fick resenären bli sydd. Flertalet rapporterar hur de blivit utelämnade till andra passagerares medkänsla. De skildrar hur de uppfattar busschaufförerna som stressade.
I ett annat fall berättas det om hur resenären ska ha fallit ut på marken och blivit liggandes där, varpå föraren ska ha stängt dörrarna och kört iväg. Det berättas om hur vissa chaufförer kan ha uppvisat en nonchalant attityd när resenärer har bett om att de ska sänka bussen eller fälla ut rampen. Klagomålen vittnar om att problemet är återkommande.
Personer med funktionsvariationer, till exempel rullstolsanvändare, är ofta extra utsatta. Samtidigt som de inte själva alltid kan cykla eller köra bil, har de inte alltid rätt till färdtjänst då denna på senare tid bantats rejält. I dag är det jämfört med 1998 drygt 100 000 färre som får färdtjänst.
– Bemötandet beskrivs leda till känslor av maktlöshet och utsatthet hos flera av de resenärer som lämnat klagomål. I mitt underlag kan jag se hur personer ifrågasätter om deras närvaro ens är önskvärd i kollektivtrafiken. Det kan i slutändan leda till social exkludering, säger Vanessa Stjernborg.
Vetenskaplig publikation: Accessibility for All in Public Transport and the Overlooked (Social) Dimension—A Case Study of Stockholm
Text: ELLEN ALBERTSDOTTIR
Texten är tidigare publicerad som nyhet från Malmö universitet