Lundaforskarna Anna Sundlöv och Katarina Sjögreen-Gleisner har tagit fram en metod för att individualisera behandlingen med ett nyligen godkänt radioaktivt cancerläkemedel – genom att avbilda läkemedlet inne i patienten. Deras publikation har utsetts av tidskriften EJNMMI Physics till årets bästa.

Tack vare att forskarna kunde förenkla bildtagningsprotokollet minskade antalet bildtagningar från fyra till ett tillfälle per patient och behandling, med bibehållen kvalitet.

Artikeln ”Feasibility of simplifying renal dosimetry in 177Lu peptide receptor radionuclide therapy” EJNMMI Physics 2018.

Anna Sundlöv arbetar i sin kliniska vardag med radioaktiva läkemedel för att behandla tumörer. Det radioaktiva, målsökande läkemedlet ges till patienten i droppform och söker sig sedan via blodet till sin måltavla, i det här fallet en receptortyp som sitter på tumörcellerna. Väl inne i tumörcellerna avger det sedan sin celldödande strålning. En fördel med dessa radioaktiva läkemedel är att de kan användas både för behandling och för avbildning, så kallad ”theranostics”.

FAKTA Theranostics

Theranostics är en fusion av de engelska termerna ”therapy” och ”diagnostics”. Ordet syftar på en ny inriktning inom nuklearmedicin där man använder en målsökande molekyl som söker sig till en måltavla som är specifik för en viss tumörtyp. Genom att koppla olika typer av radioaktiva isotoper till den målsökande molekylen ges möjlighet till antingen avbildning (”diagnostics”) eller behandling (”therapy”) eller både och, beroende på vilken isotop man väljer. Den isotop som används i läkemedlet som studeras i den här refererade kliniska studien är ¹⁷⁷Lutetium, som lämpar sig väldigt väl för både avbildning och behandling. Från bilderna som tas efter en behandling kan man räkna ut hur mycket strålning som avgetts i tumören och i de friska vävnaderna (”strålningsdosimetri”), vilket i sin tur kan användas för att anpassa behandlingen till vad varje enskild patient tål.

– Med avbildning är det möjligt att följa vart läkemedlet tar vägen i patienten och mäta dess effekt i kroppen. Från bilderna kan man räkna ut vilka stråldoser man uppnår i tumören och friska organ – framför allt njurarna – som riskerar att skadas om de får för mycket strålning, förklarar Anna Sundlöv.

För här gäller det att attackera tumören med så hög stråldos som möjligt, men samtidigt hålla sig under risknivåerna för friska organ och vävnader.

Ett sätt att individanpassa behandlingen

Läkemedlet som de undersökt i studien är baserat på den aktiva substansen 177Lu-DOTATATE och godkändes nyligen för behandling av neuroendokrina tumörer av de amerikanska och europeiska läkemedelsverken.

– Men då man kliniskt prövade läkemedlet utnyttjades inte möjligheten att med bildbaserad dosimetri undersöka hur man kliniskt kan gå tillväga för att individualisera behandlingen. Det har vi nu gjort i studien, säger Katarina Sjögreen Gleisner, sisteförfattare till studien.

Varannan månad fick de 103 patienterna som ingick i studien behandling med 177Lutetium-DOTATATE mot sin spridda neuroendokrina tumör vid Skånes universitetssjukhus och Sahlgrenska universitetssjukhuset. Efter varje behandling togs bilder vid fyra olika tillfällen under en veckas tid (se bild i faktarutan). Ett arbetsintensivt och resursintensivt tillvägagångssätt som dessutom är knöligt för patienterna, som behöver ta sig till sjukhuset flera gånger i veckan. Men utifrån bildunderlaget i databasen har forskarna sedan räknat på hur man kan behålla exaktheten i dosberäkningarna samtidigt som man förenklar tillvägagångssättet. Resultatet i studien minskade antalet bildtagningar från fyra till ett tillfälle per patient och behandling.

– Det här gör att man i den kliniska vardagen kan använda avbildning som ett sätt att individualisera behandlingen, säger Anna Sundlöv.

”Translationell forskning åt alla möjliga håll”

Samarbetet mellan medicinsk strålningsfysik vid universitetet och onkologi vid sjukhuset har pågått i drygt 20 års tid. Tillsammans har man systematiskt arbetat för att förbättra metoder för hur man kan planera cancerbehandlingen.

– Det är inte möjligt för mig att göra detta utan Katarina och hennes fysikerkollegor, och de behöver våra kliniska frågeställningar samt patientmaterialet. Under 40 års tid har vården tagit bilder och tittat på dem kvalitativt i ett diagnostiskt syfte, men Katarina och hennes team på medicinsk strålningsfysik har nu kvantifierat bilderna i en terapeutisk kontext. Studien har lett till att vi kunnat införa detta på kliniken som en del av behandlingen, säger Anna Sundlöv.
Katarina Sjögreen Gleisner instämmer:

– Det är en styrka att vi får in specialistkompetens på båda områdena och förenar dem i denna artikel. Många gånger ser man inte nyttan med forskning förrän efter många år, men en stor drivkraft i detta är att vi ser nyttan med forskningen på nära sikt, säger Katarina Sjögreen Gleisner.

Text: TOVE SMEDS

Texten är tidigare publicerad som nyhet från Lunds universitet