Beroendeproblematik och sämre kroppslig hälsa hänger ofta ihop och borde därför sambehandlas. Tyvärr finns flera hinder på vägen. Att ta vården till patienterna i stället för tvärtom har visat sig vara effektivt. Nu ska läkaren och forskaren Disa Dahlman ta reda på om praktiskt stöd att komma i väg kan få fler kvinnor med narkotikaberoende att delta i screening för bröst- och livmoderhalscancer.
Personer med beroendeproblematik har inte sällan flera andra hälsoproblem, både psykiska och kroppsliga. Det är de kroppsliga sjukdomarna som Disa Dahlman, ST-läkare inom primärvården i Region Skåne, kommer i kontakt med i första hand.
– Det handlar till stor del om vanliga folksjukdomar som är överrepresenterade i den här gruppen.
Hon nämner diabetes, övervikt, högt blodtryck och andra hjärt-kärlsjukdomar som till exempel kärlkramp. Även kol är vanligt och är kopplat till rökning som är mycket vanligare i den här gruppen. Sedan finns också infektionssjukdomar med koppling till intravenöst drogbruk där hepatit C utgör det största problemet.
Alkohol ökar risken för många olika sjukdomar, bland annat många cancersjukdomar. Centralstimulerande droger som amfetamin och kokain har skadliga effekter på nervsystemet, hjärnan och hjärtat. En del droger kan motverka effekten av läkemedel, till exempel har både alkohol och centralstimulerande droger blodtryckshöjande effekt vilket motverkar effekten av blodtryckssänkande mediciner och gör tillståndet svårbehandlat.
Att sambehandla – bra men svårt att få till
Vid samsjuklighet finns därför mycket att vinna om man kan sambehandla de olika sjukdomarna men det är inte alltid så lätt att få det att hända. Det är vanligt att patienten inte dyker upp till bokad tid. Följsamhet är den största utmaningen enligt Disa Dahlman.
– Det hjälper inte om jag som läkare skickar en remiss till hudkliniken för kontroll av ett misstänkt födelsemärke eller för en kameraundersökning av magsäcken. De saknar kanske en fast adress, telefonnummer är inte uppdaterade så kallelsen når dem aldrig. Eller så mår de dåligt och orkar inte öppna posten. Det handlar inte om att de inte vill men för många är det svårt att få till det.
Specialiseringen i sjukvården och att journalsystem inte kommunicerar med varandra underlättar inte situationen. Läkare på vårdcentralen är kanske inte ens medvetna om att det finns en beroendeproblematik och skriver ut läkemedel som förvärrar problemet. Så vad går att göra åt problemet?
Vården kommer till patienten
– De som har en vårdkontakt för sin beroendeproblematik kan få hjälp med samordning. Någon som kan motivera och stötta patienten. Eller att till exempel vårdcentralsdoktorn eller infektionsläkaren kommer till beroendekliniken och träffar patienten där. Det finns mycket att vinna om så mycket som möjligt sker i samma lokaler dit patienten är van att komma regelbundet i stället för att skicka runt dem till olika mottagningar.
Men det finns också patienter som inte har en vårdkontakt och för dem blir det mycket svårare, här finns ingen bra lösning.
Disa Dahlman är också forskare vid enheten för beroendeforskning vid Lunds universitet. I sin forskning fokuserar hon på patienter med narkotikaberoendeproblematik och framför allt patienter som får behandling inom ramen för Laro (Läkemedelsassisterad rehabilitering vid opoidberoende).
Vill – men missar kallelser till screening
I sin tidigare forskning har hon visat att kvinnor med narkotikaberoende hade en kraftigt förhöjd risk att dö i bröstcancer och en förhöjd risk att insjukna i livmoderhalscancer, jämfört med övriga kvinnor i befolkningen.
– Utifrån mitt kliniska arbete med de här kvinnorna misstänkte jag att de inte gick på sina screeningundersökningar och började fundera kring vad man skulle kunna göra åt det.
Hon började därför med att göra en kombinerad intervju- och enkätstudie för att ta reda på om hennes hypotes stämde och vad som i så fall hindrade kvinnorna från att komma till undersökningarna. Mycket riktigt visade resultaten att screeningdeltagandet var lågt men det framkom annat som förvånade.
– Vi hade väntat oss att de skulle svara att de inte ville gå på grund av rädsla för dåligt bemötande och oro för stigmatisering, som annars är vanligt. I stället framkom det att den absolut vanligaste orsaken var att det bara inte blev av. De hade inte fått kallelsen, inte öppnat posten eller bara glömt bort tiden. Den absoluta majoriteten ville screena sig för både bröstcancer och livmoderhalscancer men av praktiska skäl fick de inte till det.
Önskemål om påminnelser
På frågan vad som skulle underlätta framkom önskemål om att få praktiskt stöd med påminnelser via sin vårdkontakt i beroendevården.
– Utifrån resultaten har vi utformat en interventionsstudie som precis har påbörjats på flera Laro-mottagningar i Malmö.
Den går ut på att mottagningar som har tackat ja till att delta i studien utser en person som systematiskt frågar alla patienter som är kvinnor, från 23 år och äldre, om de vill ha hjälp med och praktiskt stöd att komma i väg på undersökningar. Ett halvår efter att studien påbörjats kommer forskarna göra intervjuer med personalen för att kontrollera om arbetssättet fungerar.
– Vi vill inte att det bara ska bli en skrivbordsprodukt som man blivit ålagd ovanpå allt annat.
Det kommer också göras uppföljningar med varje patient ett halvår efter att de inkluderats i studien. Ett år efter att varje individ har fått det här stödet kommer man också att titta på journaldata för att se om de kom i väg på sina undersökningar.
– Det här är forskning på en väldigt praktisk och basic nivå. Det gäller att utnyttja de resurser som redan finns och är kopplade till patienten. Det ska bli spännande att se om en liten förändring i arbetssättet på mottagningen kan ha positiva effekter för patienterna, säger Disa Dahlman.
Länkar till vetenskapliga studier:
Drug use disorder and risk of incident and fatal breast cancer: a nationwide epidemiological study
Cervical cancer among Swedish women with drug use disorders: A nationwide epidemiological study
Text: EVA BARTONEK ROXÅ
