När vi föds är vår hjärna mycket omogen och utvecklingen av hjärnan sker i samspel med föräldrarna. Det lilla barnet behöver därför hela tiden en omhändertagande vuxen.

I dåligt fungerande familjer kan spädbarnet känna rädsla för sin egen förälder. Det är en svår situation för ett litet barn – vem ska det då vända sig till med sin skräck?  Det är viktigt att tidigt erbjuda stöd i ett svårt föräldraskap så att barnets utveckling gynnas.

I jämförelse med andra nyfödda däggdjur är det lilla människobarnet hjälplöst och beroende av en omhändertagande vuxen. Evolutionen har utrustat spädbarnet med en förmåga, bland annat genom sitt skrik, att hålla den skyddande föräldern så nära som möjligt. Inom nära räckhåll om något otäckt händer!

Denna förmåga att ”knyta an” till föräldern är grunden i barnets sociala utveckling och de erfarenheter barnet får tillsammans med sin förälder tar det med sig in i andra relationer. Anknytningsbeteendet gör att spädbarnet strävar efter att närma sig sin förälder i farofyllda situationer. Barnet visar då att det behöver hjälp.

Rädsla kan leda till sårbarhet senare i livet

Ett spädbarn som lever i en familjesituation där föräldern skrämmer barnet hamnar i en svår paradox. Rädslan gör att barnet instinktivt närmar sig föräldern, men ju närmare barnet kommer den skrämmande föräldern, desto mer ökar skräcken. Det är en omöjlig situation för ett spädbarn att hantera. Denna typ av tidiga livserfarenheter kan leda till psykisk sårbarhet och ohälsa längre fram i livet.

Stresshanteringssystemet hos ett litet spädbarn är outvecklat och barnet är beroende av att det finns en omhändertagande vuxen som kan trösta och lugna. Detta är extra viktigt eftersom studier visar att stressfyllda situationer tidigt i livet försämrar förmågan att hantera stress längre fram.

Depression och ångest hos modern påverkar också spädbarn negativt. Förutom att barnet riskerar att bli mer känsligt, kan också intelligensutvecklingen påverkas och barnet har en ökad risk att själv drabbas av depression när det kommer upp i tonåren.

Stöd vid eget föräldraskap

I Sverige växer ca 400 000 barn upp i familjer där en eller båda föräldrarna missbrukar. En sådan stressfylld uppväxt är en stor påfrestning för barnet. Situationen kan innebära att det enda som barnet är säker på – är att det inte är säker på någonting! Det blir en mycket otrygg start.

När barnet så småningom själv blir förälder spelar erfarenheterna från den egna uppväxten stor roll. Det finns en stor risk att de tar med sig de upplevda omsorgsbristerna in i det egna föräldraskapet. Vilket stöd kan dessa föräldrar erbjudas så att bristerna inte överförs till nästa generation?

I ett pågående forskningsprojekt i Malmö inom barnpsykiatrin försöker vi kartlägga hur ”missbrukarbarnets” förmåga att själv bli förälder senare i livet ser ut och på vilket sätt den kan stärkas. Hur kan man ge trygghet när man själv har fått alldeles för lite? Studien bygger på enkäter och djupintervjuer med personer som vuxit upp med missbrukande föräldrar och nu själva blivit föräldrar.

Preliminära resultat visar att dessa föräldrar behöver hjälp att hantera det kaos och den oförutsägbarhet de själva upplevt. De behöver också hjälp att förstå egna känslomässiga reaktioner och att utveckla empati för det egna barnet. Det är angeläget att utveckla behandlingsinsatser för denna utsatta patientgrupp så att föräldrarna kan ge sitt spädbarn en trygg start trots de stora bristerna i den egna uppväxten.

Text: EVA TEDGÅRD