Foto: Colourbox
Cirka 75 procent av alla kvinnor med bröstcancer behandlas med antihormonella läkemedel. En del av dem i onödan, visar en studie som läggs fram i en avhandling vid Lunds universitet.
– Vi har hittat en patientgrupp som inte har någon nytta av de här läkemedlen och som kanske varit bättre hjälpta av en annan behandling, säger Sara Alkner, ST-läkare och doktorand vid Avdelningen för onkologi vid Institutionen för kliniska vetenskaper i Lund (IKVL).
Effektiv för många
Av cirka 8 000 svenska kvinnor som varje år insjuknar i bröstcancer, har ungefär tre fjärdedelar tumörer med receptorer som är beroende av det kvinnliga könshormonet östrogen för att överleva. Dessa patienter får därför antihormonell behandling för att minska återfallsrisken. Behandlingen är effektiv för många, men inte för alla.
Sara Alkner har granskat tumörmaterial från 851 kvinnor i den Södra sjukvårdsregionen som drabbats av bröstcancer mellan åren 1985-1994. Hon har tittat på hur deras tumörer sett ut, vilken behandling de fått och hur de har svarat på den.
Onödiga biverkningar för några
Fokus låg på en faktor, AIB1 (amplified in breast cancer 1), som aktiverar östrogenreceptorerna i en bröstcancertumör. En hög nivå av AIB1 innebär ökad risk för återfall och kortare livslängd.
– Studien visar att patienter med högt AIB1 i sina tumörer svarar bra på antihormonell behandling med tamoxifen. Färre fick återfall och prognosen förbättrades. Däremot såg vi ingen förbättring hos de patienter som hade låga värden av AIB1, vilket gör det tveksamt om de har nytta av denna typ av behandling, säger Sara Alkner som tror att mer målinriktad behandling i framtiden kan spara onödigt lidande, tid, pengar och även liv.
Vem har mest nytta?
– Vi har många och bra läkemedel, men vi vet för lite om vem som har mest nytta av dem. Därför är det viktigt att försöka identifiera de som behöver en specifik behandling. En del av de här medicinerna har biverkningar som man inte ska behöva utstå i onödan, säger hon.
Sara Alkner tycker att AIB1 är en intressant faktor som kommer att studeras vidare och som man i framtiden eventuellt skulle kunna rikta nya läkemedel mot. Att den skulle vara orsak till resistensutveckling mot antihormonella preparat, som tidigare diskuterats, har hon inte sett i sitt avhandlingsarbete.
Text: OLLE DAHLBÄCK
Artikeln är tidigare publicerad av Institutionen för kliniska vetenskaper i Lund, 14 september 2012
