Hur påverkar våra matvanor kroppens fettdepåer? Var lagras fettet någonstans, hur växer mängden och vilken sorts fett är det? Med avancerad bildteknik kan det för första gången bli möjligt att ge en detaljerad bild av vad som händer i kroppen vid bl.a. fetma och övervikt.

Fettinlagring i levern hos två patienter. Bilderna till vänster (i grå skala) är anatomiskt visande magnetkamerabilder medan bilderna till höger (i färg) är framräknade fettprocentbilder av samma patienter. Skalan till höger anger fettinnehåll i procent. Man ser ganska tydligt att den övre patienten har mer fett i sin lever än den nedre. (Foto: Kirurgiska kliniken, Skånes universitetssjukhus)

I takt med de växande problemen med övervikt görs också nya framsteg inom fetmaforskningen. I en avhandling från Lunds universitet presenteras ny mätteknik som underlättar forskning och diagnosticering av sjukdomar med koppling till fetma, t.ex. diabetes och hjärt-kärlsjukdomar.

Tidigare har kroppsfett betraktats som ett passivt och enhetligt organ. Nyare forskning visar istället att det finns många olika fettyper och lagringsdepåer i kroppen, och att alltihop kan spela en aktiv roll i sjukdomsutvecklingen:

– Risken för följdsjukdomar beror på var fettet är inlagrat och vilken typ av fett det är. Badrumsvågen räcker därför inte för att bedöma vilka personer som har förhöjd risk, berättar Pernilla Peterson, doktorand vid institutionen för kliniska vetenskaper i Malmö, Lunds universitet.

Konsten att avbilda låg fettnivå

Fett inlagrat i olika kroppsorgan, som t.ex. lever och hjärta, drabbar i högre grad överviktiga och det anses farligare än underhudsfettet när det gäller risken för att utveckla hjärt-kärlkomplikationer och andra följdsjukdomar. Framsteg har gjort det möjligt att med magnetresonanskamera (i dagligt tal magnetkamera) bedöma både var fettet sitter och hur stor kvantiteten är. Sedan tidigare finns forskning och klinisk diagnostik som visar att förhöjd fettinlagring i levern kan leda till inflammation och cancer.

En begränsning hittills har dock varit att magnetkameran inte har kunnat återge organ med låg fettinlagring på ett tillförlitligt vis. Pernilla Peterson har i sin avhandling utvärderat avancerade datorberäkningar av bilderna för att bredda användandet:

– Att kunna mäta fettinlagringen i t.ex. hjärt- och skelettmuskulaturen är svårt i och med att den är så låg. Men genom att det går att mäta nivåer mindre än en procent fett öppnar det för forskning kring eventuella samband med folksjukdomar som typ 2 diabetes, säger Pernilla Peterson.

Vad betyder dieten?

I praktiken är det ny programvara och utbildning av personal som behövs, medan samma magnetkameror som tidigare i de flesta fall kan användas.

Pernilla Peterson har också utvecklat och felkorrigerat metoder för att mäta fettets sammansättning som varierar beroende på var och hur det sitter. Sammansättningen mäts genom att i bild skilja på olika varianter av triglycerider, kemiska föreningar i kroppen bestående av bl.a. fettsyror.

Eftersom fettsammansättningen hänger samman med dieten kan det i framtiden bli möjligt att undersöka med betydligt större precision än tidigare hur våra matvanor påverkar kroppens fettinlagring. Det finns också teorier kring att olika inflammatoriska sjukdomar påverkar fettsammansättningen, och dessa skulle kunna undersökas närmare.

– Forskningen är ännu i sin linda men öppnar många nya och spännande möjligheter, säger Pernilla Peterson.

De sedan tidigare etablerade metoderna för att avbilda inlagrat kroppsfett är skiktröntgen och s.k. biopsier (vävnadsprover). Ingen av dem ger samma detaljerade bildinformation som fettmätande magnetkamera. Med magnetkameran slipper man dessutom röntgenstrålning och de fysiska ingrepp som krävs i samband med vävnadsprov.

 Text & porträttfoto: BJÖRN MARTINSSON

Artikeln är tidigare publicerad som en nyhet från Lunds universitet, Institutionen för kliniska vetenskaper i Malmö, 24 januari 2014