Om kejsarsnitt enbart är kvinnans eget val bör läkaren säga nej. Om kvinnan däremot säger nej när kejsarsnittet är akut bör läkaren övertala henne att acceptera.
Nu är förlossningsläkarnas och barnmorskornas skilda synsätt utredda.
En förlossning handlar om moderns och barnets säkerhet, men också om att balansera fostrets säkerhet i förhållande till moderns självbestämmande.
Barnmorskan Margaretha Danerek har studerat hur obstetriken upplever det att befinna sig i en etisk svår situation och hur föräldrar hanterar stressen som risken om för tidig förlossning för med sig.
– Att fatta beslut om för tidig förlossning är en av de större frågorna inom en förlossningsklinik. Jag ger inga svar på hur beslut ska fattas utan min avhandling belyser de olika upplevelserna, attityderna och beslut som man ställs inför, säger Margaretha Danerek.
Jämförelse mellan barnmorskor och läkare
Bland annat jämförs barnmorskors inställning till mycket/extremt för tidig förlossning i vården med läkarnas uppfattning, exempelvis huruvida ett kejsarsnitt ska genomföras tidigt i graviditeten.
Obstetriker, förlossningsläkare, var mer benägna att göra ingrepp i tidigt skede än barnmorskor samtidigt som de var mindre benägna än barnmorskorna att informera om uppskattad överlevnad, risk för handikapp och möjligheten att avstå från återupplivning om barnet var mindre än 25 graviditetsveckor.
Beslut om akut kejsarsnitt
Ett annat exempel är när en kvinna vägrar ett akut kejsarsnitt. Barnmorskorna tyckte att obstetrikern skulle övertala kvinna att acceptera ingreppet.
Men om kvinnan önskade kejsarsnitt och enda anledningen var hennes eget val menade barnmorskorna att obstetrikern inte skulle tillmötesgå kvinnans beslut.
– Med hjälp av dessa resultat kan vi utveckla metoder för samarbeten, kommunikation och stöd för att skapa bättre förutsättningar för alla parter att agera i de svåra situationerna och skapa bättre vård för föräldrar och barn, säger Margaretha Danerek.
Text: KATRIN STÅHL
Artikeln har tidigare varit publicerad i Nyhetsbrev för massmedia från Skånes universitetssjukhus, Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, Labmedicin Skåne och Psykiatri Skåne, nr 3/2010.