De låg och väntade i källaren på Centralsjukhuset i Kristianstad, de nästan 11 500 handskrivna lasarettsjournalerna från slutet av 1800-talet. Tack vare dem har vi nu inblick i hur vården såg ut för patienter med psykisk ohälsa vid förra sekelskiftet. Malin Appelquist, som doktorerat på materialet, berättar mer.

Journalerna är ungefär 11 500 till antalet, varav drygt 500 från personer som på den här tiden kallades för nerv- eller sinnessjuka och som behandlats på lasarettet i Kristianstad mellan 1896 och 1905. De innehåller, förutom personuppgifter, diagnos, kort sjukdomsbeskrivning, vårdförlopp och temperaturkurva. När patienten vårdats klart syddes allt ihop i buntar, som alltså tills rätt nyligen stått i sjukhuskällaren i Kristianstad. Materialet är något av en skatt för den som är intresserad av psykiatrihistoria. Idag förvaras det på Arkivcentrum i Lund och det är också här vi möter Malin Appelquist. Med specialhandskar på händerna bläddrar vi bland journalerna. Handstilen utmanar den ovane, men är det något Malin Appelquist övat sig i är det att tyda läkarnas handstil.

– Men det var en överläkare i Kristianstad som hade svår handstil, konstaterar hon. 180 personer av de drygt 500 med psykisk ohälsa var så svårt sjuka att de ansökte om hospitalvård i Lund. Ansökan innehöll läkarintyg och anhörigintyg och dessa skulle signeras av prästen eller kommunordföranden, för att försäkra att de anhöriga var trovärdiga. Totalt 92 av de 180 fick slutligen hospitalvård, berättar Malin Appelquist.

Det var många familjer på den här tiden som ville att deras anhöriga skulle få en plats på hospitalet i Lund; att ligga på lasarett kostade nästan en dagsverkslön per dag – hospitalvården var oftast helt gratis.

– Även om patienten fick en plats på lasarettet i Kristianstad hade familjen huvudansvaret för den anhörige, men om denne fick plats på hospital övergick hela ansvaret till överläkaren i Lund.

Hur gick det för dem?

– Ungefär 65 procent av dem som vårdades på lasarettet i Kristianstad blev förbättrade eller friska. Av de som senare kom till Lunds hospital blev ungefär lika många förbättrade där. De som inte förbättrades konstaterades lida av ett kroniskt tillstånd och fick då ge plats till någon annan, som bättre behövde platsen.

Men överläkaren ville inte skriva ut dem till tomma intet med risk att de skulle försämras, utan försäkrade sig om att de skulle få uppföljande vård när de kom hem.

Årlig kontroll av överinspektör

Sjukvård för människor med psykisk ohälsa i Sverige reglerades på den här tiden av en sinnessjukstadga där det framgick vilken patientgrupp som skulle prioriteras för vård på hospitalen, men som även tog upp hur vården skulle bedrivas. Det skulle vara så lite tvång som möjligt, ett humant bemötande och god omvårdnad – men även uppföljning när patienten skrivits ut från hospitalet.

En överinspektör från Stockholm anlände varje år för att kontrollera att hospitalen – och i mån av tid även lasaretten och fattigvården (som drevs av kommunerna) – följde riktlinjerna. Hospitalen fick sällan kritik, utan följde riktlinjerna.

– Det är också i överinspektörens rapporter från fattigvården, som inte var sjukvård i den bemärkelsen men som kommunerna ansvarade för, som vi hittar en del mörk läsning om hur personer kunde låsas in och även behandlas illa. Även i vissa hem låste man in de sinnessjuka. Många var fattiga och tvungna att arbeta för att få mat på bordet – och hade inte möjlighet att ta hand om sina sjuka. Även om familjerna inte ville sina närstående något ont, hade de inte rätt kunskap om hur de bäst skulle ta hand om dem, något som oftare fanns på hospitalen.

”Stor respekt för patienterna”

För att sprida kunskap om hur man bäst bemötte och vårdade personer med psykisk ohälsa togs det fram informationsböcker som delades ut gratis till fattigvården och lasaretten.

Malin Appelquist menar att rekommendationerna på den tiden står sig rätt bra även idag.

– Jag visade en av dem för en kollega som halvt på skämt, halvt på allvar konstaterade att ”det där skulle vi kunna lägga ut på hemsidan”. Det är kloka idéer om omvårdnad, hur man ska behålla lugnet, ha ett vänligt bemötande och hur man kan lugna ned aggressivitet, säger Malin Appelquist.

Mycket av det Malin Appelquist fann i sina studier var oväntat positivt och hon slogs av betoningen på respekt för patienterna.

– Man förstod att de inte kunde rå för om de ibland blev aggressiva eller utåtagerande, utan att det var sinnessjukdomen i sig som orsakade symtomen.

Inget nytt under solen

Hon slogs också av likheterna kring diskussionerna om dagens stressrelaterade psykisk ohälsa och det som då kallades neuroasteni, en lindrigare psykisk sjukdom som först myntades 1869. Enligt Malin Appelquist motsvarar den bland annat flertalet av dagens ångestdiagnoser och utmattningsdepression.

– Från början var detta en diagnos som överklassen drabbades av, men den spred sig med tiden till andra delar i befolkningen. Under 1880-talet var den så vanlig att man oroade sig för att större delen av Europas befolkning skulle insjukna.

Malin Appelquist berättar om försök till att kartlägga varför så många blev psykiskt sjuka i neuroasteni. Man kom fram till att det kunde bero på samhällsutvecklingen.

– Ångmaskinen uppfanns, det gick att åka tåg och båt runt om i världen, telegrafen kom som skickade nyheter och information. Det blev allt vanligare med tidningar och nyheter som spreds – vilket stressade människor. Dessutom blev det allt vanligare med klocka, och man skulle passa tider. Vi tänker att vi är extrema idag, men de tänkte att de var extrema då jämfört med tidigare generationer, konstaterar Malin Appelquist.

Text: TOVE SMEDS