Forskare vid Lunds universitet och Broad Institute (Cambridge, USA) visar att cancerceller ofta har utbredda skador i sina ribosomala gener. Fyndet visar på en akilleshäl för cancerceller och kan innebära nya möjligheter vid cancerbehandling.
Ribosomer är cellernas proteinfabrik. De översätter genetisk information till protein som sedan används som byggstenar för hela kroppen. Man har länge vetat att nedärvda mutationer i ribosomernas gener kan orsaka ovanliga sjukdomar med bland annat ökad cancerrisk. Däremot har det varit oklart i vilken omfattning förvärvade skador i ribosomala gener förekommer i cancerceller.
– Vi undersökte över 10 000 prover från 28 olika tumörtyper och såg då att i ungefär 40 procent av fallen hade någon av ribosomernas genkopior gått förlorad, förklarar Björn Nilsson, som lett forskargruppen i Lund. Cancerceller har en mängd genetiska skador men med tanke på hur viktig ribosomen är för cellernas funktion, var det en överraskning att just den var så ofta skadad vid cancer.
Skadade ribosomgener ger svagare cancerceller
Normalt har våra celler en skyddande cancergen (TP53) som gör att de själva upptäcker när något går fel, vilket då leder till att cellen dör. En intressant iakttagelse som gruppen också gjorde var att de skadade ribosomgenerna nästa alltid förekom tillsammans med mutationer i denna skyddande gen. För att cellen ska acceptera skador i ribosomgener fodras alltså att den cancerskyddande genen också är skadad och inte fungerar. Forskarna tror inte att det är ribosomskadorna som orsakar cancern, utan det intressanta med upptäckten är att de skapar en svaghet hos cancercellerna, som skulle kunna utnyttjas för behandling:
– Fyndet visar på att cancerceller, till skillnad från friska celler, kan vara känsligare för behandling med läkemedel som stör ribosomens funktion ytterligare. Redan idag finns det läkemedel som påverkar ribosomfunktionen. Studien öppnar upp för att vidare undersöka hur dessa kan utnyttjas för riktad behandling mot cancerceller med den här typen av genetiska skador, avslutar Björn Nilsson.
Text: ÅSA HANSDOTTER
Artikeln är tidigare publicerad på Lunds universitets medicinska fakultets hemsida.