Cirka 5000 personer drabbas av en främre korsbandskada i Sverige varje år, av dessa är yngre idrottande kvinnor den största riskgruppen. Ett bra rörelsemönster minskar risken för skada men i dagsläget saknas bra metoder för bedömning och hur man ska träna för att förbättra sitt rörelsemönster.

Det är matchdag för Lugi damer. Det är 10 minuter kvar av matchen, de ligger under med 1 mål. Under ett anfall gör en niometerspelare en sidofint och skjuter. Då händer det, hon landar snett, vrider till knät och skadan är framme. Hennes värld vänds helt plötsligt upp och ner. Handbollen läggs på hyllan under många månader framåt och en intensiv period med träning tillsammans med fysioterapeut inleds. Det beslutas om operation och hon har ett nytt korsband 3 månader efter skadetillfället. Rehabiliteringen fortsätter ytterligare 10 månader innan hon kan spela en match igen. I detta exempel går allt fort och smidigt men ofta är tiden till operation längre och det blir motgångar under rehabiliteringen. En korsbandsskada är tidskrävande och innebär stora förändringar för den som skadat sig.

En främre korsbandskada drabbar ca 5000 personer i Sverige varje år, vanligast i 15 till 25 års ålder. Yngre kvinnor har en 3-5 gånger så hög risk att skadas jämfört med män. Det finns teorier kring att det bl.a. beror på hormoner och att kvinnor är svagare men det är fortfarande en gåta för forskarna varför kvinnor skadas mer än män. Ungefär hälften av de som skadas i Sverige opereras. Det är inte ovanligt att dessa drabbas av ytterligare en korsbandsskada i samma eller i det andra knät inom en 5 års period efter operationen. Av dessa är majoriteten kvinnor.

Det främre korsbandet stabiliserar knät så att underbenet inte åker framåt i förhållande till lårbenet. Denna funktion är viktig vid plötsliga inbromsningar och riktningsförändringar som sker vid idrotter som bland annat fotboll och handboll. Det vanligaste skadetillfället är vid snabba riktningsförändringar och vid landningar.

En främre korsbandsskada påverkar en mängd olika muskelfunktioner. Musklerna blir svårare att aktivera, muskelstyrkan minskar och upplevelsen av hur leden och musklerna rör sig och i vilka positioner de befinner sig i (utan synens hjälp) försämras. Dessa funktioner i sin tur leder till att den knäskadade rör sig på ett nytt sätt som inte är optimalt för kroppen, d.v.s. får en nedsatt rörelsekvalité. Ett exempel på nedsatt rörelsekvalité är när knät rör sig innanför foten. En optimal rörelsekvalité innebär däremot när knät rör sig över foten. Optimala rörelsemönster minskar risken för skada och borde därmed vara en del av all träning, både förebyggande och i rehabilitering.

Utvecklar metoder för bedömning

Att återgå till idrott är målet för de allra flesta men enbart lite över hälften återgår till samma träningsnivå som innan skadan. Kontinuerlig utvärdering av muskelfunktioner som styrka, uthållighet och rörelsekvalité krävs för att se till att alla funktioner är återställda och att individen rör sig på ett säkert sätt innan de återgår till sin idrott. Bra rörelsekvalité innebär förutom minskad risk för ny skada även förbättrad prestation, exempelvis hoppförmåga. Ofta brister bedömningen av rörelsekvalité eftersom det saknas bra metoder för detta.

I min forskning fokuserar jag på att ta fram och utvärdera metoder för att bedöma rörelsekvalitén och vill därmed förbättra och öka användningen av rörelsekvalitétsbedömningar. Min forskargrupp kollar även på vilka faktorer som bidrar till nedsatt knäkontroll, exempelvis nedsatt styrka och långsammare muskelaktivering. Genom detta kan vi komma fram till vilka rörelsemönster vi kan påverka med träning och på så sätt förebygga knäskador hos våra idrottande ungdomar.

Text: JENNY ÄLMQVIST

Illustration handbollsspelare: Colourbox