Även idrottare med en funktionsnedsättning ska kunna utöva sin sport på ett säkert sätt – och ändå prestera bra. Med detta för ögonen bedrivs forskning vid Lunds universitet som nu får gehör hela vägen till Paralympics i Rio de Janeiro 2016.

Jan Lexell, professor i rehabiliteringsmedicin vid Institutionen för hälsovetenskaper, beger sig nästa år till sitt tredje Paralympics som den svenska truppens ansvariga läkare. Förberedelsearbetet delar han med doktoranden Kristina Fagher, fysioterapeut, som nu i oktober drar forskningsresultat för International Paralympic Committee (IPC) i spanska Girona. Hennes intervjuer med 18 skadedrabbade svenska elitidrottare med funktionsnedsättning utgör stommen i en kvalitativ studie som nu får internationell uppmärksamhet. Vad gäller idrottare utan funktionsnedsättning finns det gott om stora epidemiologiska studier där skador registrerats och riskfaktorer analyserats.

– Utifrån det har preventiva program och träningsprogram skapats. Men inom parasporten finns inget gjort mer än under själva Paralympics, och det är ju svårt att dra slutsatser från bara två veckors tävlande. Dessutom har samma skadedefinitioner använts som vid ”vanliga” mätningar (där idrottaren inte har funktionsnedsättning), trots att parasportare troligen har många fler faktorer som kan påverka skaderisken, konstaterar Kristina Fagher.

Troligen fler riskfaktorer hos parasportare

Hon exemplifierar med en enbent sprinter, som ju får lägga all vikt på det enda benet. Kristina Fagher träffade Jan Lexell på ett möte för ett par år sedan, och de var snabbt eniga om att det ju finns minst lika många skador/risker för skador inom parasporten. Där och då föddes det forskningsarbete som nu hunnit bli både brett, omfattande och praktiskt förankrat. Forskarduon började med att noggrant gå igenom tidigare gjorda forskningsstudier om skador bland tävlingsidrottare med funktionsnedsättning.

– Vi ställde upp olika kriterier, och fann ett par studier. I dem såg vi en tendens att paralympiska idrottare fick fler skador. Men skadorna registrerades nästan bara på tävlingar, och inkluderade inte riskfaktorer som skulle kunna vara relaterade till funktionsnedsättningen. Utifrån detta fick vi idén till mitt doktorandprojekt att registrera skador och riskfaktorer hos svenska parasportare på tävlingsnivå, berättar Kristina Fagher.

Så hur tycker parasportare själva att deras funktionsnedsättningar påverkar skaderisken? Också denna fråga var tidigare obesvarad av forskningsvärlden, men doktorandens intervjuer kastar nytt ljus:

– Majoriteten uppfattade att deras funktionsnedsättning påverkar uppkomsten av idrottsskador, samt att många skador berodde på för mycket träning. De tyckte också att en idrottsskada i hög grad påverkar dem i det dagliga livet. Som en av de intervjuade sa: ”Det är extremt opraktiskt att ha en funktionsnedsättning och dessutom drabbas av en idrottsskada”.

Vill lära sig undvika skador

Intervjupersonerna uttryckte samtidigt att de ville lära sig mer om skador och hur dessa kan undvikas. Forskningsprojektets tredje del drar igång nästa år, och ska förhoppningsvis kunna ge de svar som krävs. Under ett år ska ett egendesignat studieprotokoll användas för att registrera skador bland alla svenska paraidrottare på tävlingsnivå. Arbetet sker tillsammans med forskare vid Linköpings universitet som gjort liknande studier på svenska elitfriidrottare (utan funktionsnedsättning).

– Det finns alltid ett stort fokus på att utveckla parasporten, och under de senaste åren har intresset ökat för att undersöka idrottsguppens hälsa också. Vi vet ju trots allt att all idrott innebär risk för skada, säger Kristina Fagher.

Idrottsskador påverkar det dagliga livet

En som åkt på en hel del skador är Fatmir Seremeti, landslagsspelare i Sweden Men´s Goalball Team som nyligen lyckats kvala till Paralympics i Rio. Han är blind, och efter såväl knä- och ledbandsskador som en axel ur led (med flera månaders rehabilitering som följd) känner han igen sig i att idrottsskador i hög grad påverkar det dagliga livet för den som har en funktionsnedsättning.

– Absolut. Som tur är hade jag fått min ledarhund när min axel var skadad. Annars hade jag ju fått ta mig fram med käpp trots att jag egentligen inte kunde. En av mina lagkamrater skadade handleden, men den fick ändå ha käppen trots att det gjorde så ont. Det är ju tyvärr nästan alltid ens bästa hand och arm man skadar, den man använder till så mycket annat.

Men det finns frågetecken åt andra hållet också, påpekar Fatmir Seremeti. Det han och andra parasportare gör i vardagen – hur påverkar detta egentligen idrottsprestationerna? Där vore mer forskning önskvärt, hälsar han.

– Jag har spelat goal ball sedan -99, och sporten har både blivit mycket mer avancerad och fysiskt tuffare sedan dess. Det krävs mycket mer träning. För mig blir det 12-14 pass per vecka.

Text: ERIKA SVANTESSON

Artikeln är tidigare publicerad den 7 november 2015