Tänk dig ett urinprov som kan skvallra för oss om skador i kroppens organ, framför allt hjärta, blodkärl och njurar hos patienter med typ 1-diabetes. Forskare i Lund studerar ett sådant protein i urinen – Immunoglobulin M.

Hjärt-kärlsjukdomar utgör den vanligaste dödsorsaken i västvärlden. Hos personer med typ 1-diabetes är det ännu vanligare. Diabetes orsakar en hel del skador och förändringar i kroppens organ.

Problemet är att skadorna upptäcks rätt sent i förloppet och det man kan göra för patienterna är att bromsa skadorna, men man kan tyvärr inte stoppa eller bota dem. Vi är därför måna om att kunna hitta dessa förändringar så tidigt som möjligt.

Proteiner läcker ut i urinen

Man har sedan tidigare kunnat identifera ett starkt samband mellan proteinläckage i urinen hos diabetespatienter och personer med hjärt- och kärlsjukdomar som stroke och hjärtinfarkt.  Albumin är ett av de proteiner som kan läcka ut i urinen, men det kan man också se vid andra, helt normala tillstånd som stress och under graviditet.

Vi har studerat en rad olika proteiner, och har funnit att även större proteiner än albumin, som immunoglobulin (IgM), kan läcka ut i urinen hos patienter som utvecklade organskador sekundärt till diabetessjukdomen.

Orsaken till detta är svåra skador i glomerulus, njurens minsta struktur som innehåller kärl och membran som filtrerar blodet. Det tyder på en grövre skada i njurarna än vid enbart albuminläckage. Prognosen när det gäller komplikationer hos dessa patienter är också sämre.

Tidigt hitta patienter som riskerar komplikationer

I vår studie har vi undersökt 139 patienter med typ 1-diabetes som har början på en njurskada.

Vi kunde se att de som hade förhöjda halter av IgM i urinen hade en tre gånger så stor risk att avlida av komplikationer som hjärtinfarkt, hjärtstillestånd samt njursvikt.

Dessa fynd ger oss en möjlighet att hitta patienter som riskerar att utveckla komplikationer tidigare än vad som är möjligt idag.

De högriskpatienter vi kan identifiera med hjälp av IgM i urinen bör genomgå intensivare uppföljning och behandling, för att på så sätt minska risken för framtida skador på hjärta, blodkärl och njurar. I praktiken kan detta skapa en helt ny approach för omhändertagandet av denna patientgrupp.

Text: RAFID TOFIK

ST-läkare i internmedicin och akutsjukvård vid Skånes universitetssjukhus, doktorand vid Lunds universitet, Njurmedicin

mars 2010