I en tidigare artikel berättade vi om en patient som drabbats av lunginflammation och som upplevde att sjukvården planlöst provade den ena antibiotikakuren efter den andra utan att det hjälpte. Till sist blev han remitterad till Diagnostiskt centrum i Kristianstad som tog ett helhetsgrepp – och löste hans problem.

Andra personer vi pratat med har liknande berättelser. Så hur jobbar man egentligen inom primärvården och saknas det verkligen ett helhetsgrepp?

Vi har frågat Anders Beckman, distriktsläkare och forskare på Institutionen för kliniska vetenskaper i Malmö med sjukvårdskonsumtion som specialområde.

– Vi som jobbar inom primärvården möter hela spektrat av patienter, helt osorterat. Det kan vara allt från de med en allvarlig sjukdom som kräver omedelbar behandling till personer som har svårigheter att hantera sitt liv. För att komma till en specialist på sjukhus måste man däremot redan ha en diagnos, förklarar Anders Beckman.

Det mest sannolika först

Han förklarar vidare att man som läkare alltid börjar med den mest sannolika diagnosen och om det inte fungerar fortsätter man med den näst mest sannolika. Därför ligger det i primärvårdens uppdrag att patienten alltid ska kunna komma tillbaka om behandlingen av det mest sannolika inte fungerar. Det skulle helt enkelt vara både praktiskt och ekonomiskt orimligt att ta alla tänkbara prover på alla redan vid första besöket. Därför utgår man från det mest sannolika – vilket fungerar i de flesta fallen.

Vad gäller patienten med lunginflammation (länk till artikeln) som nämndes i inledningen ger Anders Beckman sin syn på den ”planlösa” antibiotikabehandlingen.

– Det är inte så enkelt att ta ett odlingsprov från lungorna, jämfört med till exempel ett halsprov. Infektionen sitter längst ut i de små luftblåsorna och för att kunna ta ett odlingsprov måste man sticka i lungan – något man helst vill undvika.

Därför börjar man med att skriva ut antibiotika som har effekt på de bakterier som är vanligast vid lunginflammation. Om inte det hjälper provar man det näst mest vanliga osv.

Diffusa symtom kräver ofta återbesök

Tyvärr är det långt ifrån alla sjukdomar som har entydiga symtom och Anders Beckman möter ganska många patienter med diffusa symtom av olika slag.

– Personligen försöker jag alltid att sätta patientens symtom i ett större sammanhang. Om det exempelvis rör sig om diffus smärta försöker jag skaffa mig en bild av både patientens arbetssituation och hemförhållanden för att försöka hitta fysiska eller psykiska belastningar som skulle kunna orsaka smärtan.

Diffusa symtom kräver nästan alltid ett eller flera återbesök. Patienten behöver gå hem och fundera efter att ha pratat med sin läkare. Därefter kan patienten och läkaren träffas igen för att lägga upp en behandlingsstrategi. Vid smärta kan det röra sig om allt från sjukgymnastik eller smärtstillande till akupunktur eller KBT (kognitiv beteendeterapi).

Många klarar inte det höga tempot

Anders Beckman menar vidare att en del av sjukvårdsbesöken handlar om svårigheter att hantera sin egen livssituation. Det kan bero på att individen saknar de rätta verktygen men också på samhällsutvecklingen.

– Dagens arbetsplatser kräver att alla är högpresterande och den som inte är det slås ut. Tidigare fanns det mera luft i systemet, det fanns arbetsuppgifter även för dem som inte klarade av att hålla ett så högt tempo. Idag slås de ut och kommer till oss på vårdcentralen.

Vad händer då med dem som har olika tydliga symtom men där prover inte kan visa att något är fel? Blir de misstrodda, hittar de på?

– Min uppgift som läkare är inte att misstro patienter utan att tro på dem i deras berättelse. Min upplevelse är dessutom att det är ytterst få som försöker fuska på något sätt, säger Anders Beckman.

Diagnos och behandling hänger ihop

Men han tillstår att det underlättar om man kan ställa en diagnos och helst ska det också finnas en behandling. Han nämner några exempel.

– Syndromet ”restless legs”* har en stor patientförening och några läkare som drivit deras sak. Andra läkare har varit skeptiska och menat att det inte är en diagnos. Men nu finns läkemedel som är godkända för behandling av restless legs och då kanske det kommer att ske en förskjutning i synen på problemet. Det kanske blir en helt accepterad diagnos.

Glutenintolerans är ett annat exempel på diagnos som tidigare inte var så vanlig hos vuxna då det sågs som en barnsjukdom. Idag vet man att många symtom kan vara orsakade av glutenintolerans och man kan då ställa diagnos genom så kallad tunntarmsbiopsi. Det innebär att en liten bit av tunntarmens slemhinna tas ut för undersökning i mikroskop.

Under vårt samtal återvänder Anders Beckman flera gånger till det som är styrkan med primärvården – att patienten alltid kan komma tillbaka om problemen kvarstår.

– Ibland behöver patienten komma tillbaka flera gånger innan vi kan ställa en diagnos. Vid vissa sjukdomar eller hos vissa patienter kan symtomen vara väldigt diffusa i början. Så ibland måste tiden få ha sin gång innan det blir tillräckligt tydligt för att det ska gå att ställa en diagnos, avslutar Anders Beckman.

Text: EVA BARTONEK ROXÅ

*Restless legs, eller rastlösa ben är ett tillstånd när det pirrar eller kryper i benen när man sitter stilla en längre stund eller på natten när man ligger i sängen och ska sova.