Textversion

Osteoporos, eller benskörhet, är en folksjukdom som varje år leder till ungefär 85 000 till 90 000 frakturer, det vill säga benbrott.

Varannan kvinna och var fjärde man löper risk att någon gång under sitt vuxna liv råka ut för en fraktur på grund av osteoporos, alltså bryta sig på grund av benskörhet.

Ålder och kön är kända riskfaktorer och dem kan man inte göra någonting åt. Men det finns annat som går att påverka.

Så vad kan man göra för att åka chansen till att få behålla ett starkt skelett långt upp i åren?

Hur märker man om man börjar få ett skört skelett? Syns det utanpå, eller kan man testa sig? Finns det behandlingar och på vilket sätt kan forskningen bidra?

Dagens podd från Vetenskap och hälsa kommer att handla om benskörhet, eller osteoporos som vi kommer att kalla det i podden.

Min gäst i studion är Kristina Åkesson, professor i ortopedi vid Lunds universitet och överläkare vid Skånes universitetssjukhus. Själv heter jag Eva Bartonek.

Eva Bartonek: Så välkommen hit Kristina.

Kristina Åkesson: Tack så mycket. Trevligt att vara här.

Eva Bartonek: Jag tänkte börja med att om man frågar folk vad ben och skelett är så tror jag att många tänker på någonting, kanske inte dött, men som är liksom färdigbildat eller oföränderligt. För om man öppnar en grav, en väldigt gammal grav, så ligger ju benen kvar där.

Men så är det ju inte för ben är ju en levande vävnad i allra högsta grad.

Så kan du förklara. Vad är ben? Hur fungerar ben?

Kristina Åkesson:  Jag förstår precis och jag tänkte nog också på det sättet. En gång plockade jag fram en bild på ett skelett som var fyra och ett halvt tusen år, för att just visa att skelettet är mineraliserat. Och det är mineraliseringsgraden som gör att det kan finnas kvar så otroligt länge.

Men i själva verket, när vi lever är det i högsta grad en levande vävnad. Det börjar redan i barndomen. Redan i fosterstadiet, väldigt tidigt anläggs skelettet av en broskmodell helt enkelt.

Så det är mjukt innan det blir mineral i det. Och det kommer efterhand. Den här broskmodellen behövs för att annars skulle vi inte kunna växa på längden. För att få längre armar, längre ben, längre kropp överhuvudtaget.

Så det är det som är förklaringen så efterhand så vet egentligen alla att man får ett mer och mer mineraliserat skelett.

Och sen ungefär någon gång vid 16, 18, 19 års ålder så växer man inte mer på längden. Och då är det bara mineralisering och ökad mineralisering som fortsätter tills man har ungefär sin maximala bentäthet vid ungefär 25 års ålder.

Eva Bartonek: Okej, så då är skelettet som mest hållbart?

Kristina Åkesson:  Då är vi på toppen av vår livskarriär.

Eva Bartonek: Jag tänkte att vi ska prata lite mer om det här. Ben har ju en ämnesomsättning och det byggs upp och det bryts ner. Kan du prata lite mer om det?

Kristina Åkesson:  Ja, skelettet består av två sorters ben egentligen. Ett mycket tjockt, det vi kallar ett kortikalt ben. Det är det som är det tjocka höljet i de långa rörbenen.

Och sen har vi inne i rörbenet något som vi kallar ett trabekulärt ben. Det är i stället något som ser ut som om man tänker sig insidan på knäckebröd eller maränger eller något annat. Det är små benbalkar. Och det är därinne de allra flesta cellerna finns under vår levnad.

Där har vi benceller. Och det finns de som bygger upp skelettet och det finns de som bryter ner skelettet.

Och sedan har vi en doldis som sitter gömd inne i skelettet som heter osteocyter som bidrar till att signalera. Till exempel när vi hoppar och studsar, så kommer det små signaler i de här cellerna som finns därinne som säger till att man ska reparera, det som är skadat. Då skickas signaler. Det är därför som det är bra att belasta.

Eva Bartonek: Så den här balansen är så att under barnåren när vi bygger upp skelettet så är det de här som sköter tillväxten som har övertaget? Och sen när vi är unga vuxna så är det som att de tar ut varandra? Och när vi börjar bli äldre och börjar bli lite sköra så är det nedbrytningsprocessen som dominerar. Är det så?

Kristina Åkesson: Det är precis så det fungerar. Så att de aktiva cellerna som bygger upp, som vi kallar osteoblaster arbetar för fullt under hela vår uppväxt. Och sen får vi en balans under ganska många år och den vara längre för män än för kvinnor. För kvinnor kan komma i klimakteriet men det kanske vi kommer in på.

Och under den tiden så är de här cellerna till för att reparera. För allt vi gör, gör att vi får småskador i skelettet. Och det behöver man rensa ut och skapa nytt och se till att det är fräscht. Och det gör cellerna i balans.

Men som du säger när man blir äldre, så den här processen att bygga upp tar så mycket längre tid än att bryta ner. Och då när cellerna är mindre pigga när vi blir äldre, då hinner inte nybyggnaden med. Och då börjar vi förlora benmassa.

Eva Bartonek: Det här med risken att bryta sig och så, har väl dels att göra med benmassan. Men sen pratar man om hållfasthet också. Att det är de två faktorerna tillsammans som på något sätt avgör risken. Kan du förklara hur det fungerar?

Kristina Åkesson:  Ja, det är lite knepigare att förstå egentligen. Men jag brukar använda träd som ett exempel. Och om man tänker sig unga träd och unga grenar så är det jättesega. Det är svårt att knäcka av dem. Men de kan ha precis samma dimension, samma tjocklek som ett äldre träd. Tänk ett gammalt äppelträd. Och när du knäcker av en gren där, då går det hur lätt som helst.

Samma tjocklek och ändå olika hållfasthet. Och det är lite grand det som händer i vårt skelett. Det har inte samma hållfasthet, det blir faktiskt skörare. Så det är lättare att bryta sig. Det beror på att hållfastheten, fast vi har en massa och en storlek på skelettet, som gör att det faktiskt går av. Med bara lite våld.

Eva Bartonek: Men sen så har det också att göra med omfånget på benet? För det är väl så, att då när vi är 25 år när vi peakar vår benmassa, är både kvinnor och mäns skelett lika starkt. Men är det inte så att kvinnor ändå har lite lättare att bryta sig för att benen är smalare?

Kristina Åkesson:  Kvinnor har alltid lite lättare att bryta sig och få frakturer. För det är så att storleken och dimensionen, eller diametern, på de långa rörbenen till exempel spelar roll. Så män har alltid ett starkare skelett. Det är svårare att göra någonting åt egentligen men så ligger det till. Och det gör ju att, precis som du började säga, det är ändå fler kvinnor som får frakturer än vad det är män som får frakturer.

Eva Bartonek: Du sa att vi peakar vid 25, sen ligger vi på en ganska jämn nivå ett tag. Hur länge då? När börjar det gå utför? Och skillnaden mellan kvinnor män, vad händer där?

Kristina Åkesson: Kvinnor börjar tappa mer av sitt skelett i samband med menopaus. Men där är kvinnor väldigt olika känsliga. Så vi vet att det är några kvinnor som tappar snabbt. Och andra har en mycket planare backe. Det är liksom som en backe utför och sen planar det ut igen när vi kommer kanske upp i 70–75 års åldern när det gäller själva bentätheten. Men hållfastheten kanske inte är lika bra ändå.

För män är det kanske uppåt 60–65 års ålder och sen ser man där också en sluttning men den är inte svagare eller mindre sluttande än hos kvinnor.

Eva Bartonek: Planar det också ut, men på en högre nivå?

Kristina Åkesson:  Det planar vanligtvis ut på en högre nivå.

Eva Bartonek: Du nämner då klimakteriet och det har med hormoner att göra. Men män kan ju också bli bensköra eller drabbas av osteoporos? Har det också med hormoner att göra?

Kristina Åkesson:  Sällan men det kan göra det. När det gäller män och hormoner är det nästan alltid att man kan ha en testosteronbrist. Det är inte särskilt vanligt att män har det. Och sen ser vi det framförallt vid sjukdomar då man behandlar med läkemedel som blockerar manliga könshormon, till exempel vid prostatacancer. Så däri har vi ju en grupp av män som faktiskt har en högre risk.

Eva Bartonek: Så ålder och kön spelar in. Hur är det med ärftlighet, genetik?

Kristina Åkesson:  Jo men den spelar också in. Det brukar vi fråga våra patienter om. Man kan fråga sådant som om ens mamma har haft en höftfraktur, eller någon fraktur. Då vet vi att är det så, då har man faktiskt en högre risk själv att också få en fraktur längre fram.

Man räknar med att när det gäller själva skelettet så är det ungefär 60–80 procent som är ärftligt. Det kan vi lite grand se. Har man långa föräldrar så får man vanligtvis långa barn. Och stort skelett sa vi innan att det har bättre hållfasthet. Så det finns förstås en ärftlighet. Men det är väldigt många gener som är involverade. Så det har inte gått att riktigt ”pin pointa”, hitta just det där som vi kan förklara.

Eva Bartonek: Sen har jag snappat upp någonstans att Sverige och Norge toppar den här ligan av att bryta sig på grund av osteoporos. Vet man varför?

Kristina Åkesson:  Nej. Och man kan väl säga att det är inte här vi vill vara världsledande. Det finns väl andra områden där vi tycker det är bättre. Men så är det och man har spekulerat mycket kring det här. Man har tänkt på sol och D-vitamin förstås.

Jag tycker det är intressant att kvinnor i Skandinavien, Norge och Sverige är ungefär tio centimeter längre än vad kvinnor är i Sydeuropa.

Men det är också så att det finns kvinnor i Sydeuropa som har mer D-vitaminbrist. För när man tänker på de trånga gränderna i Rom, så kommer det inte mycket sol in där. Man skyddar sig också hela tiden. Så att det där är svåra frågor. Spännande att leta efter förklaringar.

Eva Bartonek: Men man har inte sett samma… om man jämför sig med Finland som ändå borde vara jämförbart?

Kristina Åkesson:  I Finland har man inte sett riktigt samma. De har lite lägre risk. Men det kan ju också bero på – om man nu kan mycket mer än vad jag kan om folkvandringar – så kommer vi från lite olika håll.

Eva Bartonek: och då är det genetiken som spelar in?

Kristina Åkesson:  Så spelar genetiken in igen.

Eva Bartonek: Så nu har vi pratat om faktorer som inte går att påverka den här risken. Men det finns annat man kan göra för att faktiskt påverka den. Så vad kan man göra för att förebygga osteoporos?

Kristina Åkesson:  I första hand så gäller det precis som med alla andra folksjukdomar – lagom. Lagom av det mesta. Lagom med motion. Lagom kost, här behöver man inte tänka på att vara särskilt mager. Tvärtom, lite hull skadar inte. Inte röka, inte dricka för mycket alkohol. Och då kan man säga att alkoholen kan ju påverka bencellerna. Men det är också så att det kanske ökar risken för fall.

Och träna. Träna balans. Träna koordination. Ju äldre man blir, desto mer betydelsefullt är det att göra dem typen av träningar.

Eva Bartonek: Så största problemet med osteoporos är just det här med att, om man faller, så bryter man sig. Det är det som är det stora problemet?

Kristina Åkesson:  Det är det största problemet som vi ser hos de äldre. Sen har vi ju ett problem till och det är när man får frakturer i kotorna eller sättningar i kotorna. Det är ju vanligare hos kvinnor. Och det är mer kopplat till den här tidiga benskörheten när man är känslig för östrogenbortfallet. Då försvinner de här små benbalkarna i kotan och så trycks den ihop. Då kan man bli kortare.

Eva Bartonek: Mycket kortare, eller?

Kristina Åkesson:  Mycket kortare. Vi brukar säga att om man är under 75 så ska det vara minst tre centimeter. Och över 75 , fem centimeter. Så det är ett ganska enkelt mått. Om man nu skulle tro att man kan se osteoporos på utsidan. Så är det i alla fall att man har krympt väldigt mycket. Men vi har patienter som har krympt tio till 15 centimeter. De har det väldigt besvärligt.

Eva Bartonek: Om vi ska hålla oss kvar lite vid detta. Om man tänker sig i de här unga åren, när man peakar där vid 25. Kan man göra något för att sätta in på benbanken så att man börjar falla från en högre nivå?

Kristina Åkesson:  Man ska framförallt akta sig från att förlora från sin benbank. Det vill säga, det mesta vi gör träningsmässigt, det är att bibehålla. Det är mycket svårare att egentligen träna så där lagom mycket så att man ökar bentätheten. Man kan göra det, men för de flesta är det att bibehålla. Att se till att man faktiskt rör sig, för det går fort att förlora. Och som jag sa det går mycket långsamt att bygga upp, generellt sett.

Så det är investeringen så att man når en hög peak av bentäthet om man har möjlighet till det. Och att inte hamnar under genom att sitta still. Idag är vi mycket oroliga för att man tittar för mycket på skärmar av olika slag till exempel.

Eva Bartonek: Så barn ska röra sig mycket.

Kristina Åkesson:  Det gör skillnad. Det gör skillnad att barn rör sig. Studsar, hoppar. Det är de här små, små signalerna som skelettet behöver.

Eva Bartonek: Är en studsmatta jättebra?

Kristina Åkesson:  Mycket bra.

Eva Bartonek: Sen pratar vi om fysisk aktivitet. Det ska man väl hålla på med under hela sitt liv egentligen. Det är väl ett sånt universalmedel som är bra mot det mesta. Men just för att vårda sin benmassa eller ta hand om sitt skelett – vad är det för typ av fysisk aktivitet?

Det är ju sällan man ser 60–70-åringar hoppa på en studsmatta.

Kristina Åkesson:  Nej, men man kan dansa. Det är som sagt de här små stötarna. Man kan ju studsa lite i trappan när man går där. Men det är liksom belastningen av skelettet som är det viktiga, i grunden.

Men man ska inte underskatta den andra träningen för att vi har ju skelett i våra armar. Vi går ännu inte på våra armar. Men det är musklerna där, draget i musklerna som stimulerar armarnas bentäthet. Så att lyfta vikter, träna på ett gym, den typen av träning. Det är viktigare att hålla igång, måttligt, än att superträna.

Eva Bartonek: Men simning ger väl inte så mycket belastning kanske?

Kristina Åkesson:  Nej, det är tyvärr så. Det är väl det enda man har sett att det gör inte så stor skillnad. Men jag skulle säga att muskelträningen gör att du ändå har en mycket bättre balans och kommer att kunna parera när du trampar snett.

Eva Bartonek: Och så ska man givetvis inte röka. Du nämnde kosten. Man ska äta bra mat. Men D-vitamin, ska man tänka särskilt på det? För kalcium och D-vitamin ihop är viktigt för skelettet. Det är ju byggstenarna i skelettet?

Kristina Åkesson:  Ja. Och det är viktigt att få dem i sig. Vi har ju i Sverige faktiskt förstärkt vår mjölk och ett antal av våra mejeriprodukter med D-vitamin. Och det bidrar säkert till att vi har mindre D-vitaminbrist i Sverige. Men också att man tar tillvara att vara ute i solen när man kan.

Eva Bartonek: Men det fungerar ju inte riktigt på vintern?

Kristina Åkesson:  Nej, det gör ju inte det riktigt. Men man har ändå konstaterat idag att det inte lönar sig att ha så där mycket extra D-vitamin som vi kanske förutspådde. Det har gjorts väldigt många studier kring D-vitamin och vi ser att har man brist så ökar risken för fraktur. Vi har å andra sidan inte kunnat se att om man ger stora doser eller extradoser att det faktiskt förebygger.

Så det är det normala intaget, vi behöver.

Eva Bartonek: Finns det några grupper som är särskilt utsatta?

Kristina Åkesson:  Ja, om man har mörk hy och bor i Sverige så räcker solen inte riktigt till. Och har man täckande klädsel ökar risken ytterligare. Och den andra gruppen är ju de som inte kommer ut det vill säga de äldsta och de sköraste som är på särskilda boenden. Där ser vi att man kan behöva lägga till, för att man får inte tillräckligt. Kostmässigt äter man inte tillräckligt av den mat som kan ge lite extra.

Eva Bartonek: Vad är då bra mat för skelettet så att säga?

Kristina Åkesson: I grunden är det den här balanserade kosten. Man ska inte utesluta någonting. Därför att till exempel så protein är ju det som bygger upp muskulaturen, men är också bra för att bygga upp skelettet. Förutom att man förstås behöver de här tillskotten att vi måste har kalcium eller kalk. Och vi behöver ha D-vitaminer, för de är essentiella eller avgörande för skelettet. Och kalcium brukar jag tänka att ost är lite bättre och man får gärna ta en rejäl bit. Så att man inte bara använder en osthyvel eller som ju också har namnet snålskrapa. Utan man tar en rejäl bit av osten så får man i sig lite bättre.

Eva Bartonek: Varför är ost bättre än mjölk?

Kristina Åkesson:  Det har lite högre innehåll av kalcium direkt. Så att man får i sig lite mer och det är många som inte tycker att man mår så bra av att dricka mycket mjölk. En del kan faktiskt inte bryta ner mjölken. Men hårda ostar brukar gå bra även om man har laktosintolerans.

Eva Bartonek: Du sa att man har tillsatser av D-vitamin i mejeriprodukter till exempel. Men veganer – hur ska de tänka?

Kristina Åkesson:  De behöver lite tillskott. Där finns också studier som visar att om man har svårt att hålla sin vegetariska kost eller veganska kost, så kan man se sänkningar i bentätheten, benmassan.

Eva Bartonek: Så att då ska man ta lite extra tillskott. Finns det annat som påverkar. Du nämnde mediciner och du pratade om prostatacancer och behandlingar. Men finns det andra mediciner som på något sätt kan påverka skelettet och göra det skört?

Kristina Åkesson:  Ja, det vi alltid är observanta på idag är kortisonbehandling. Det är ganska vanligt. De flesta får det i ganska korta perioder. Man har det en till tre månader. Då gör det inte så stor skillnad. Men om man skulle behandlas längre tid, då behöver man ett skydd för skelettet och då rekommenderar vi att man får behandling som är specifik för skelettet.

Eva Bartonek: Du nämnde tidigare också att det kan vara bra att vara lite småmullig om man ska behålla ett starkt skelett. Det är faktiskt så att det är inte så länge sedan som vi publicerade en artikel på Vetenskap och hälsa med rubriken ”Lite hull skyddar skelettet” och det blev en riktig klick-magnet. Det gillade folk.

Men hur mycket övervikt är bra i det här fallet och är det för att det ökar belastningen?

Kristina Åkesson:  Det här ser man framförallt hos kvinnor. Man ser att ligger man ungefär på den här gränsen för BMI där man ligger mellan normal och går över till övervikt, så har man faktiskt färre frakturer.

Det är nog två delar i det. Dels att man belastar mera. Man har också bättre muskelmassa så man får det där draget i skelettet. Men sen har man också östrogen som bildas i fettet. När kvinnor förlorar sitt östrogen från äggstockarna så är det i fettet man förändrar ett annat hormon så att det blir östrogenliknande. Då har man lite mer av det när man har lite mera hull.

Eva Bartonek: Fortsätter det här livet ut eller är det något som också försvinner med tiden.

Kristina Åkesson:  Det minskar med tiden men det finns faktiskt väldigt många signalsubstanser för skelettet som finns i fettvävnaden. Och i grunden kommer fettceller och benceller från samma ursprungscell. Så de har liksom en signalkontakt och det är där någonstans som man har den här nyttan.

Eva Bartonek: Det här var jättespännande. Det tror jag att våra lyssnare kommer att gilla. Men man får inte låta det gå överstyr så man ska inte bli för överviktigt?

Kristina Åkesson:  Nej, för då ser man precis tvärtom. Blir man alldeles för överviktig, då ser vi återigen att man får ett skörare skelett och fler frakturer.

Eva Bartonek: Och det är inte bra att vara underviktig heller?

Kristina Åkesson:  Nej.

Eva Bartonek: Lagom är bäst?

Kristina Åkesson:  Det är som alltid.

Eva Bartonek: Jag måste fråga. Vad gör du själv för att förebygga osteoporos?

Kristina Åkesson:  Jag brukar korttidsträna. Jag har landat i att det är bättre att träna lite, men ofta. Och då är jag ganska nöjd. Springer eller promenerar. Och sen lite vikter. Och sen har jag min vardagsträning i att stå på ett ben med jämna mellanrum.

Eva Bartonek: Ja jag har hört något om flamingoterapi.

Kristina Åkesson:  Ja, det kan man skämtsamt kalla det men att stå på ett ben – man kan hålla sig lite grand i en bordskant, och sen kan man släppa när man tycker att man är bra på det. Gör man det ännu bättre, kan man stå på tå också. Det är lite grand som de här flamingofåglarna. Och sen kan man byta ben. Jag är oförmögen att låta bli. Jag spelar golf och plötsligt står jag på ett ben på golfbanan.

Eva Bartonek: Men hur länge står du så här åt gången?

Kristina Åkesson:  Åh, det varierar. Jag tror inte jag vet. Jag kan stå länge. För jag tycker det är bekvämt.

Eva Bartonek: Men bara för att klargöra en sista grej här. Du sa att det viktigaste är så att säga att bibehålla benmassan. Betyder det att när man väl har blivit vuxen så kan man liksom inte bygga på den. Utan det är helt enkelt att man ska på något sätt, fördröja…

Kristina Åkesson:  Man kan om man tränar väldigt mycket. Och där kan man också säga att man får inte träna för mycket. Maratonlöpare riskerar faktiskt att få lite lägre bentäthet. Man kan bygga på, men det är inte vad vi vardagsmänniskor gör utan då är man speciell. Och här kan man också säga, i samband med alla nu som har besökt rymdstationer, att om man inte belastar sitt skelett, då börjar man förlora. Så det är ju en sådan sak som alla astronauter är så väl medvetna om. Så de får mätt sin bentäthet både före och efter.

Eva Bartonek: Och den minskar alltså?

Kristina Åkesson:  Den minskar. Så de har ju också sätt att träna för att minska risken.

Eva Bartonek: Men det är inte någonting som vi andra behöver bekymra oss för.

Kristina Åkesson:  Vanligtvis inte. Om vi inte lägger oss till sängs.

Eva Bartonek: Om man väl drabbas av osteoporos. Ger det några symtom? Du sa det här att man kan bli kortare. Finns det något annat tecken, något annat symtom som man kan märka det på?

Kristina Åkesson:  Tyvärr är det så att enda tecknet annars, är att man bryter sig. Så det här är en sjukdom som inte känns, inte märks. Man har ingen aning om det förrän man just får en fraktur.

Eva Bartonek: Och var brukar det vara vanligast att man bryter sig?

Kristina Åkesson:  Det vanligaste är handledsbrotten. Det brukar vi kalla för en signalfraktur. Det vill säga att då behöver man fundera på vad man har för andra riskfaktorer. Eller om det är något man kan göra. Varför föll man? Och försöka undvika att falla igen. Och är man över 50 år så rekommenderar man att man ska just titta på riskfaktorerna. En del kan då behöva göra bentätsmätning, men inte alla.

Eva Bartonek: Så vad händer då? Man är över 50, man ramlar, man får en fraktur, handledsfraktur. Man åker in på sjukhuset. Händer det något sedan? Gör man någon riskbedömning? Vad gör sjukvården?

Kristina Åkesson:  Sjukvården ska göra en riskbedömning. Det finns ett vårdförlopp för osteoporos och för att förebygga ytterligare frakturer. Det kom 2021 från SKR (Sveriges kommuner och regioner) och det ska införas i alla regioner. Och det går olika bra. En del är väldigt bra. Det är mycket lättare i mindre orter, mindre städer än vad det är i de stora städerna. Har vi sett när man har börjat utvärdera detta.

Så det ska vara så. Man har rätt till det, men vi lyckas inte alltid i sjukvården att göra det.

Eva Bartonek: Men vad är det man gör då?

Kristina Åkesson:  Då gör man först en riskvärdering. Då brukar man använda ett verktyg som heter ”frax” och det är de vanligaste riskfaktorerna för osteoporos som man frågar efter. Och om man då tickar in på dem, så det inte bara råkar vara att man verkligen har fått ett kraftigare fall, så överväger man om man ska göra bentäthetsmätning eller inte.

Eva Bartonek: Och om det visar sig att man bör göra en bentäthetsmätning, då gör man det och sen kanske det visar att man har osteoporos. Finns det läkemedel?

Kristina Åkesson:  Ja, då kan man ju fundera på om man ska ha läkemedel. Och då finns det läkemedel som framförallt bromsar nedbrytning av skelettet. Det har varit lättast att ta fram.

Sen idag, finns det också läkemedel som kan bygga upp skelettet men de har lite andra profiler. Så de kan inte användas lika mycket och de får användas under kortare tid.

Eva Bartonek: I vilka situationer används de då?

Kristina Åkesson:  Om man har en svår osteoporos. Om man har flera kotkompressioner eller sättningar i kotorna. Då kan man få ha dem som bygger upp för att liksom lyftas till en annan nivå. Man får bara behandla under ett till ett och ett halvt år med de här läkemedlen. Sen måste man byta till ett av dem som bromsar nedbrytningen.

Eva Bartonek: Så de flesta får då den bromsande medicinen och sen får man kanske träning? Fysisk aktivitet på recept? Förslag på träningsaktivitet?

Kristina Åkesson: Allt behöver ju anpassas efter ens ålder och funktion. Är man yngre och piggare, får man andra träningsprogram. Är man äldre så får man ta andra hänsyn. Titta på alla andra sjukdomar man har och se om det är mediciner som ökar risken för fall eller om det finns annat som kan bidra.

Så man måste faktiskt anpassa. Jag brukar tänka att dem som har osteoporos och så tänker man kanske på någon som är 75. Men i själva verket så är det kvinnor som är från 50 till 101 och vi kan ju faktiskt inte behandla alla lika. Vi måste titta på person.

Eva Bartonek: Osteoporos är ju en folksjukdom, är det inte läge för något slags allmän screening? Eller det fungerar inte?

Kristina Åkesson:  Inte än. Det har diskuterats ganska mycket. Men eftersom man inte har någon riktigt bra markör för det… När jag började forska så trodde jag att jag skulle kunna hitta ett blodprov som var enkelt, som då är en benmarkör. Och så skulle man kunna förutsäga. Men skelettet är så komplicerat som det fungerar och omsättningen är så låg. Så det är inte så lätt att göra på det sättet. Så därför använder vi de här riskspåren eller riskvärderingen som ett verktyg som får vara hyfsat att använda i stället.

Eva Bartonek: Men det går inte att använda i screeningsyfte, utan det är först när någon kommer in med en fraktur.

Kristina Åkesson:  Man kan använda det direkt. Man kan själv – alla som lyssnar kan leta upp frax och gå in och titta på hur det ser ut med ens risk. Då får man en risk på tio års sikt. Och prata med sin allmänläkare.

Eva Bartonek: Så alla kan gå in och leta upp frax? Vi kan säga att vi på vår hemsida kommer att lägga en länk till frax, så kan den som vill gå in och kolla.

Kristina Åkesson:  Det är jättebra. För medvetenheten är jätteviktig här. För det här är ju ingen sjukdom eller ett tillstånd som man tänker på till vardags. Alla känner till många andra sjukdomar men inte just detta och att det faktiskt är viktigt att ha ögonen på det så att man förebygger att man får frakturer.

Eva Bartonek: Det är en lurig, tyst sjukdom. Man kan gå med den länge utan att veta om det. Forskning tänkte jag att vi skulle prata om också. Vad är det för viktiga frågor som forskningen försöker besvara när det gäller osteoporos?

Kristina Åkesson:  Den svåraste nöten att knäcka det har varit att förstå hur cellerna kommunicerar. De som bygger upp och de som bryter ner. Och där har man kommit en bra bit. När jag började så kunde man absolut inte förstå vad det var som gjorde att det började och slutade med att bygga upp eller bryta ner. Vilket som.

Det kan man lite mer om. Men jag skulle fortfarande vilja ha ett bättre läkemedel för att bygga upp, så att man påverkade cellerna som bygger upp. Så att vi kunde få det där lyftet när någon har sjunkit, så att man kommer upp till en bättre nivå, med läkemedel som var lättare att använda.

Eva Bartonek: Jag tänker att de här två frågorna hänger intimt ihop och genom att förstå processen och hur det fungerar, så borde det vara lättare att få fram ett läkemedel också?

Kristina Åkesson:  Ja, sen är det väldigt svårt att studera läkemedel i osteoporos därför att skelettomsättningen är så långsam. Så man måste behandla i tre, fyra år för att se att ett läkemedel är effektivt. Så det är väldigt dyrt att ta fram läkemedel.

Jag är väldigt glad att vi har läkemedel. Det hade vi inte tidigare och jag är väldigt glad att de finns. De är väldigt bra. De minskar risken med hälften. Inte alls tokigt om man jämför med många andra läkemedel som vi använder mycket mer av till exempel för hjärta och kärl.

Men det här är ett svårt, komplext område. Det skulle man inte tro med tanke på vad vi började att tala om – om skelettet är levande vävnad eller inte.

Eva Bartonek: Din forskning, vad skulle du vilja lyfta. Det här med frax, är ju rätt spännande och det bygger ju på att man måste få in mycket data?

Kristina Åkesson:  Ja vi har ju haft förmånen att kunna få många frivilliga personer som ställt upp i våra studier. Och i min forskning har vi framförallt fokuserat på kvinnor. Kvinnor som varit 75 år, därför att då såg vi redan tidigt i Malmö, att antalet som fick frakturer började öka. Från 75 år och uppåt. Och då började vi se, kan vi hitta bättre markörer, bättre sätt att hitta riskfaktorer när man blir äldre? Så att vi kan just där vi var, se om man kan förebygga innan man får en fraktur.

I andra studien har vi då gjort precis tvärtom. Vi tittar på peak bone mass. Så vi har den stora studien på kvinnor som är 25 år när vi tog in dem och det är över 1000 i varje som är med i de här studierna. Och med det har vi också kunnat bidra till det här till exempel verktyget frax för att göra det ännu bättre.

Så det är en lika viktig del i att titta på det vi själva kan analysera i vår studiegrupp. Men också att kunna bidra till internationell forskning och internationella studier där man behöver väldigt många patienter.

Eva Bartonek: Så ni har bidragit med patientmaterial och ju mer man får in desto bättre blir det här verktyget på att förutsäga. Sen pratar du också om ett annat projekt här. Det handlar om att ta ett helhetsgrepp om de äldres hälsa och titta på det här med skörhet mer liksom i allmänhet. Berätta.

Kristina Åkesson:  Ja, det har nog dykt upp efterhand att man faktiskt också kan försöka gradera och förstå hur skör man är på totalen.

Man brukar tala om allmän skörhet och på engelska är begreppet frailty. Och det ser vi att det börjar bli alltmer etablerat och då har vi tänkt att bland de här 75-åriga kvinnorna som vi faktiskt har följt i tio år med femårsintervall. Att vi också skulle kunna se, hur utvecklas skörhet över tid, mellan 75 och 85 eller de är ända upp till 90 som vi kunnat följa. Och då kan vi också se de här måtten, ganska enkla mått, som man kan bygga in i detta.

Eva Bartonek: Vad tittar ni på då?

Kristina Åkesson: Vi tittar på handledsstyrka, gångförmåga, muskelstyrka, för vi har det. Vi kombinerar det med bentäthet och med längd, vikt. Använder något blodprov. 0ch så kan vi se att det här är de som är före de blev sköra. Det är där man skulle vilja göra något och se. Det kanske är där man behöver lägga till lite i kosten, lite träning. Det är där man ska vara observant. För dem som är allra skörast är det kanske svårt att göra så mycket. Men hos de andra.

Eva Bartonek: Så det gäller att fånga upp innan man hamnar i det här riktigt sköra.

Kristina Åkesson:  Precis. Och där har vi sett att den här skörheten är kopplad både till fallbenägenhet och till att man får fler frakturer.

Eva Bartonek: Vi ska avsluta med att du ska få drömma dig tio år fram i tiden. Vilka förbättringar har skett om tio år när det gäller att diagnostisera och behandla osteoporos?

Kristina Åkesson:  Jag hoppas verkligen att man tycker att osteoporos är en given del av sjukvården och sjukdomsförlopp vid inte minst när man har haft en fraktur. Så att åtminstone inte missa det där vi borde hitta patienten. Har man haft en fraktur har man dubbelt så stor risk att få en ny. Och jag tycker att det ska vara en given del. Det ska vara en rutin i sjukvården. Man ska inte fundera på det. Det är inte så att det ska diskuteras vem som ska göra vad utan det ska vara fullständigt givet. För då har vi en ännu större chans att förebygga frakturer.

Eva Bartonek: Kommer det att komma nya läkemedel, tror du?

Kristina Åkesson:  Osäkert. Men det vet man ju inte. Men det är inte så mycket i pipelinen just nu. Däremot de nya läkemedlen kanske kommer när det gäller muskler i stället. Man har ju börjat titta på just den här kopplingen till muskulaturen. Så det är kanske där man kan hoppas på något.

Eva Bartonek: Läkemedel som ska stärka musklerna?

Kristina Åkesson:  Ja.

Eva Bartonek: Det låter spännande. Då får vi se hur det ser ut om tio år.

Ja, men då får jag säga tack Kristina Åkesson, professor i ortopedi vid Lunds universitet och överläkare vid Skånes universitetssjukhus för att du ville vara med i den här podden.

Kristina Åkesson:  Tack för samtalet.

Eva Bartonek: Och vi som har jobbat med podden är vår ljudtekniker Patrik Jävert och själv heter jag Eva Bartonek.

Blev ni sugna på fler poddar så hittar ni dem på vår hemsida www.vetenskaphalsa.se eller där poddar finns som man brukar säga. Sök då på Vetenskap och hälsa.

Tack för att ni har lyssnat och på återhörande.

---