Textversion

År 2019, alltså redan innan pandemin bröt ut, pekade Världshälsoorganisationen WHO ut vaccinmotstånd som ett av de 10 största hoten mot global hälsa.

Ungefär samtidigt fick forskaren Mia-Marie Hammarlin pengar till projektet ”rumour mining”, dvs. ryktesspridning, ett projekt om vaccinationskritik och där hon skulle fördjupa sig i hur vaccinmotståndare resonerar.

I dagens podd från Vetenskap& hälsa ska vi prata om just vaccinskeptiker, vilka de är och hur de tänker. Därför har jag bjudit hit Mia-Marie Hammarlin, som är etnolog och universitetslektor i journalistik vid Lunds universitet. Själv heter jag Eva Bartonek.

Välkommen hit!

Mia-Marie Hammarlin: Tack så mycket.

Eva Bartonek: Jag tänkte börja med en väldigt generell fråga. Varför är det viktigt att förstå hur vaccinskeptiker resonerar?

Mia-Marie Hammarlin: Det tycker jag är en relevant fråga. Anledningen till att man behöver undersöka den här minoriteten, för det är ju det vi pratar om, de flesta tar ju vaccin.

Åtminstone de etablerade vacciner som ingår i vårt vaccinationsprogram ger väldigt hög täckning och flockimmunitet i Sverige på grund av just det: viljan att vaccinera.

Så att inte vilja det är ju något avvikande.

Men ett skäl till att vi tycker att det är viktigt att förstå, är att vi ser att vaccinationskritik har kommit att bli mer synlig, mer publik.

Den tar plats under pandemin nu, exempelvis på gator och torg, i demonstrationer, i trådar på Flashback forum, Facebook, andra sociala medier och så vidare. Och i kök och vardagsrum också får vi förmoda så det här är liksom ett samtal som har ökat i styrka och inte bara i Sverige utan även i andra delar av Europa.

Precis som du beskrev så fick vi bekräftelse på att vi hade fått medel för att undersöka vaccinationskritik 2019 och då skrev vi bland annat fram utvecklingen i Tyskland och Italien, Frankrike och andra länder där vaccinationskritik har blivit ett stort problem.  Svaret har blivit ifrån somliga länder att införa vaccinationstvång till exempel när barn ska börja förskolan.

Eva Bartonek: Jag tänkte att innan vi pratar vidare om det här, så kan du få berätta lite grann om själva projektet. Det pågår ju fortfarande hur är det upplagt, hur jobbar man? Kan du säga lite om det?

Mia-Marie Hammarlin: Jag själv är etnolog här i Lund och vid min sida har jag sociologen och medie- och kommunikationsvetaren Fredrik Mieigel. Vi jobbar på lite likartade sätt. Vi träffar människor, vi undersöker mediala uttryck genom öppna forum på nätet och sociala medier.

Jag är i tillägg fältarbetare lite mer brett, så jag umgås med människor och spendera mycket tid med dem också, för att förstå hur de tänker och resonerar och känner kring vaccin.

Sen har vi två språkteknologer som är anställda vid Göteborgs universitet. Så det här är ett så kallat mixade metoderprojekt. Och fördelen med språkteknologerna för oss, är ju att de kan ju då bidra med kvantitativ forskning utifrån National Language Processing och andra spännande metoder. Man kan undersöka enorma stora mängder med data som publiceras på nätet just i öppna forum och liknande. Det hade vi omöjligen kunnat gräva ner oss i manuellt. Det hade inte gått.

Eva Bartonek: Får jag bara bryter in här lite grann? Jag tror kanske att vi behöver förklara lite kort skillnaden mellan kvantitativ och kvalitativ studie.

Mia-Marie Hammarlin: Ja. En kvalitativ studie – och en del av det vi ska göra är ju kvalitativt och det vi har lovat är att i projektet göra ett antal intervjuer med vaccinationskritiker. Kvalitativa intervjuer heter det då.  De är ofta lätt strukturerade, att det är vissa saker vi vill ta upp och vill prata om.

Men överlag är det väldigt fritt för den vi intervjuar att själv få berätta sitt hjärtas mening och själv styra vad som sägs och inte sägs och så vidare. Kvalitativ forskning omfattar också då den typen av fältarbete som jag till exempel har bedrivit i Hälsingland nyligen. Där hade jag förmånen att få umgås med vaccinationskritiker och då gjorde jag allt möjligt med dem. Det var bastubad och meditation och yoga. Till och med en ritual för moder jord fanns med under den där veckan.

Det blir en väldigt kontextuell forskning. Den kvantitativa forskningen bidrar som sagt med hårda data på ett annat sätt än den kvantitativ.

Eva Bartonek: Och i den kvantitativa – då följer ni mer vad som händer på internet?

Mia-Marie Hammarlin: Ja precis. Då är det stora språkdatabaser som finns. Där finns prat eller text på nätet samlat – miljarder ord, som man kan göra undersökningar i.

Eva Bartonek: Hur pratar man om vaccin? Vad är det som händer där?

Mia-Marie Hammarlin: På nätet? Jo jag undersöker just nu, för att ge ett exempel, projektet kommer ju ändå att skruvas mot pandemin, vilket vi inte kände till när vi skickade in ansökan och fick den beviljad. Och så hände pandemin. Då blev det som att hela vaccinationskritiken förflyttades till pandemin och covid-19. Så det är naturligt att det är där vi letar material nu.

Just nu undersöker jag en tråd som heter ”Vad ska man göra om man vägrar ta coronavaccin?” som finns på Flashback forum, öppet för alla att undersöka om man vill. Då går vi in i den här tråden, just nu manuellt, men vi ska också lägga till den här språkteknologiska delen senare.

Vad jag kan se där är att, vilket också är vedertaget i vaccinationskritikforskning så det är verkligen inte bara vi ska komma fram till det här utan det finns en resonans här med annan forskning, nämligen att man är väldigt rädd för biverkningar. Det framstår som en av de absoluta huvudorsakerna till att man avstår vaccin.

Just i den här specifika tråden och det är tre-, fyratusen kommentarer, så är det framför allt narkolepsi. Jag vet inte, men, jo man kan vara rädd för att få narkolepsi även av de här nya vaccinen. Men mer fyller narkolepsi en funktion av ett slags, jag kallar det för Collective Memory-Work eller Collective Memory Formation. Att man minns tillsammans. Man kommer ihåg vad det var som hände för tio år sedan när svininfluensan och Pandemrix de facto ledde fram till att, och här går siffrorna isär lite grand, men går man på myndighetsinformation så ligger det på att två- till tvåhundrafemtio framför allt unga människor som drabbades av narkolepsi som en direkt följd av Pandemrix.

Andra källor vittnar om fyra- till femhundra så det går lite isär och det var inte bara i Sverige utan det var även personer i Norge och Finland som fick den här allvarliga biverkan. Hur ovanlig den än är så framstår den sjukdomen som mycket mer skrämmande än covid-19.

Narkolepsi är en neurologisk, kronisk, väldigt allvarlig sjukdom som förändrar livet för den som får den här sjukdomen. Jag tolkar det då som att det här blir en Illness Narrative, en sjukdomsnarrativ liksom, som egentligen representerar det som en forskare kallar för kaos, Caos Narrative. Det är nästan svårt att sätta ord på det här för de som skriver om det. De använder det mer som en metonymi – delen för det hela – man bara nämner det här. Man nämner svininfluensan, man nämner Pandemrix, man nämner narkolepsi, men man förklarar inte mer än så

Eva Bartonek: Så det finns en stor oro för biverkningar och det är det som det handlar om?

Mia-Marie Hammarlin: Ja och ett annat spår i den här tråden, som också är väl beforskat inom vaccinationskritik och med andra ord, kan vi också se det bland de här vaccinationskritikerna som skriver på svenska i det här forumet.  Det är kritik mot myndigheter och experter. Alla former av experter egentligen, men framför allt myndighetstjänstemän, myndighetsföreträdare, tjänstemän, politiker som man menar är styrda på olika sätt av läkemedelsindustrin. Att de är köpta.  Att de inte är liksom fria egentligen och att de bara försöker att använda oss som försökskaniner. Så ordet försökskaninen förekommer ofta i de här trådarna. Somliga i den här tråden åtminstone uttrycker ett väldigt lågt förtroende för svenska myndigheter.

Eva Bartonek: Det här med vaccinationsskeptiker. Mitt intryck är att det ändå är ganska ovanligt i Sverige jämfört med till exempel andra länder i Europa. Du pratade också om en minoritet men har du någon känsla av hur vanligt det är? Finns det någonting man kan säga om det?

Mia-Marie Hammarlin: Här får man nog ändå skilja på olika vaccin. De flesta har stort förtroende för de etablerade vaccinen som vi talar om som ingår i vaccinationsprogrammen och riktade mot barn och så vidare. Man har i allmänhet lägre förtroende för nya vaccin och här används ord som ”framhastade, stressade vaccin”, ”framstressade vaccin” och även ”nödgodkända”. Det är den typen av ord man gärna använder när man är kritisk mot detta och inte bara i den här flashbacktråden vill jag hävda, utan även när jag har intervjuat människor så är det de här minnena från svininfluensan som spelar roll. Det var ju också ett snabbt vaccin som kom fram och som visade sig ha de här konsekvenserna.

Så ser man det i en svensk kontext så är man nog mycket mer skeptisk emot nya vaccin än etablerade vaccin. Sen är det också det här som jag nämnde i början de här liksom väldigt publika uttrycken för vaccinationskritik, så finns ju inte Sverige idag i isolat utan står man ju i relation till världen.

Vi är inte opåverkade av vad som händer varken i USA eller i andra europeiska länder när det kommer till den här frågan, liksom alla andra frågor. Den blir ju internationell direkt

Eva Bartonek: Du berättar att du har framför allt ägnat sig åt de här djupintervjuerna och du har följt en grupp i Hälsingland. Om du skulle beskriva den här gruppen, vad är det för människor? Hur resonerar de?

Mia-Marie Hammarlin: Jag skulle då inte använda ordet grupp. Det är bra att du säger det för jag tror ofta att man har idén om att det skulle vara en grupp och det kanske dom är i vissa länder. Formerade mer som grupp eller, det är de. Vi har den här mer etablerade antivaccin-rörelsen i USA som säkert är organiserade på alla möjliga sätt. Men det finns ändå mer organ för det där för att samla människor som är så kallade ”antivaxxare” då, som också är ett förklenande ord, ska man komma ihåg. Men här upplever jag det som väldigt löst sammansatt. Men det finns ett stråk som ändå går igen hos många av dem som jag hitintills har intervjuat och det är ett starkt intresse för alternativ hälsa. Att man är skeptisk i hög grad mot traditionell medicin. Man tycker det är bra att det finns akutsjukvård, den kan man behöva så att säga.

Men det är mycket av det andra kring den traditionella västerländska skolmedicinen som man är väldigt skeptisk till. Här brukar överanvändning av antibiotika nämnas. Även användningen av antidepressiva mediciner. Det är två sådana ord som förekommer när man intervjuar som är ett signalord för att det är dåligt så att säga. Det man bara vill är ju att bota en befintlig sjukdom i stället för att värna hälsa och bygga upp hälsa långsiktigt.

Det menar många av de här personerna att man gör på andra sätt, genom att leva nära naturen, andas frisk luft, vara ute mycket, motionera. Allt det där vi vet är bra för hälsan. Som att äta ekologisk biodynamiskt odlad mat och undvika gifter och undvika plaster, leva långsiktigt, liksom hållbart. Det finns ett ekostråk, ekotänk genomgående, skulle jag säga, i materialet. Plus att man också sätter andra värden i fokus. Till exempel det här med att se livet som holistiskt och sammansatt och komplext, vilket innebär att man ibland blir sjuk och det bästa sättet att återhämta sig från sjukdom det är att läka ut naturligt. Här kommer återigen då in den här väldigt starka kritiken mot läkemedelsindustrin som man inte har något förtroende för överhuvudtaget.

Eva Bartonek: Vad har de för bakgrund de här människorna? Om man tittar på utbildningsnivå, vad har du sett?

Mia-Marie Hammarlin: Ja men ändå sammansatt komplext. Inte självklart att det går att säga att det enbart är lågutbildade exempelvis, som också kan vara en fördom som man om vaccinationskritiker. Jag har intervjuat två ingenjörer med teknisk inriktning och en civilingenjör. En sjuksköterska, de har lång utbildning. En kock och en förskollärare. Ja det är en blandning av människor helt enkelt.

Eva Bartonek: Om jag tolkar det rätt så framhäver de att det är det naturliga och en blandning av oro för biverkningar av de här vaccinerna och framför allt de här nya vaccinerna. Stöter du på någon form av konspirationsteorier också?

Mia-Marie Hammarlin: Det har jag gjort och det är svårt när man hamnar i det läget när man intervjuar. Vad ska jag säga nu? När det drar iväg så att säga åt det hållet? Då brukar jag säga att det där brukar betraktas som en konspirationsteori. Det du just nu beskriver. Hur ser du på det? Och då är informanten helt medveten om det i allmänhet, ”ja, men det vet jag”.

”Det är så man brukar vilja avfärda den här typen av teorier”, säger de då, så att det finns liksom en medvetenhet om att det är, eller att det brukar benämnas som det.

Eva Bartonek: Vad är det för konspirationsteorier som du har stött på? Kan du ge ett exempel?

Mia-Marie Hammarlin: En ganska spridd tanke är det här med chip. Att chip liksom på något sätt förs in i kroppen samtidigt som man får vaccinet. Där ser man den nya tekniken mRNA eller bara RNA som hotfull, någonting man inte förstår och som vi har utsatts för så att säga som försökskaniner. Och att det här chippet på något sätt hänger ihop med idén om en agenda, att det finns en elit som styr hela världen.  Och ibland omnämns i det sammanhanget de amerikanska demokraterna och Bill Gates som på nätet ibland omnämns som Kill Gates och de här människorna drivs av ekonomiska intressen enbart. Ibland omnämns judiska familjer vid namn och vad dom egentligen vill då är att minska populationen på jorden. Ja det är komplext.

Eva Bartonek: Var hämtar de sin information från?

Mia-Marie Hammarlin: Om just konspirationsteorier eller?

Eva Bartonek: Ja, eller överhuvudtaget, om vi backar tillbaka till vaccinskeptiker överhuvudtaget. Om vi släpper konspirationsteorierna, var får de sin information från?

Mia-Marie Hammarlin: Jag kanske också ska säga att det verkligen inte är alla som är konspirationsteoretiker av dem som har intervjuat. De är i minoritet. Här pågår ändå ett ganska seriöst letande efter fakta upplever jag det som, där man letar efter tillförlitliga källor på nätet och det kan vara WHO, FDA. Det kan vara svenska myndigheters sajter, traditionella medier och därtill då olika Facebook grupper. Där frodas det. Där pratas det mycket om vacciner och hur farligt det är och så vidare.

Eva Bartonek: Då blir jag lite nyfiken för du nämner då myndighetssidor, Folkhälsomyndigheten och så vidare och jag tänker att just de här myndigheterna och MSB och många olika forskare har ju framträtt mycket i media under det senaste året. De försöker jobba mycket med att ge faktabaserad information men då är det uppenbarligen så att de som är skeptiska de letar på de här sidorna, men de tolkar informationen på ett annat sätt. Eller hur funkar det?

Mia-Marie Hammarlin: Det tycker jag är väl fångat. Det är precis vad det är och här blandar man då de här intrycken från seriös, om vi så vill och sajter, med fakta med intrycken från de här facebookgrupperna som jag nämnde och Flashbacktrådar och annat. Det sker en förening här på något sätt med belagda fakta, säkerställda fakta, vetenskapliga fakta, med rykten, småprat med andra människor, diskussioner på nätet, sägner, memes. Det blir som ett sammelsurium av information som kokas ner till en väldigt personlig tolkning i slutändan.

Eva Bartonek: Skulle du vilja säga att de ägnar sig åt någon form av Cherry picking? Att de kanske hittar vetenskapliga studier som stärker deras argument. Men om man tittar på det ur ett vetenskapligt perspektiv så är det kanske studier som inte är så välgjorda som sticker ut där, som inte alls överensstämmer med många andra studier, som pekar i en annan riktning.

Är det sånt de ägnar sig åt?

Mia-Marie Hammarlin: Jag ser det snarare som att om man har, vad ska man kalla det, koloniserat expertrollen, för de är sina egna experter, de vet bäst och anledningen till att de vet bäst är för att ”det är min kropp. Jag vet vad min kropp behöver”. Så när jag ställer den här typen av frågor ”hur gör du för att bestämma dig? Hur såg den processen ut? Då kan svaret bli till exempel ”Nä, men jag kände efter och då visste jag att det här var fel. Det var en magkänsla min intuition sa mig…”. Men då är det faktiskt inte minst det som åberopas ”min intuition” och man understryker också hur otroligt viktigt det är att vara i kontakt med sin intuition. Eventuellt rymmer det även en viss sorts andlighet, en viss andlig dimension, som handlar om att lyssna inåt. fundera på meningen med livet. Hela livet, inte bara nu utan längre fram. Hur ska jag åldras, hur ska jag må bra? Det är större frågor som står på spel här. Inte minst finns det också ett resonemang kring immunförsvaret som jag tycker är intressant där det nästan får lite så där mytiska associationer. Att om man bara liksom vårdar immunförsvaret ömt och känner efter vad immunförsvaret behöver, så klarar det vad som helst. Vad som helst! Man säger, jag litar på min kropp, jag lita på mitt immunförsvar. Jag kan boosta mitt immunförsvar på andra sätt än att trycka mig i det här vaccinet, som man då ser som gift. Det kallas för giftspruta eller bara injektion. Man kallar det inte ens för vaccin i de här trådarna i undersökningen. Även när jag har intervjuat människor så kan de ibland inte vilja säga vaccin eller kalla det för vaccin, utan då kallade för injektion bara. Och jag skulle aldrig spruta in det där giftet i min kropp och så. Det är väldigt starka känslor man har inför det här. Och man är otroligt rädd för vad det där ska göra med immunförsvaret och vilken skada som det kommer åstadkomma på immunförsvaret långsiktigt. Inte bara nu utan sen, där man till och med är orolig för att skador i DNAt, generna kan komma att föras vidare till nästa generation och så.

Eva Bartonek: Jag nämnde det här med att många forskare ställer upp i media och svarat på frågor från allmänheten. Den här typen av frågor har ju ställt och där har forskarna förklarat att ”nej det finns ingen sådan risk”, men då tror man inte på det?

Mia-Marie Hammarlin: Då tror man bara inte på det och som jag nämnde tidigare så har man då redan från början av olika skäl utvecklat en stark misstro mot myndigheter och politiken, politiker.

Det är allmänt känt att vaccinationskritiken den springer ur det där, så många gånger är det ett tecken på något större. Ett större problem. Ett demokratiskt problem om vi så vill, för man kan se vaccinationsprogrammen som en demokratisk implementering av liksom en sorts solidarisk överenskommelse om att det här gör vi, för att hålla oss kollektivt friska.

Eva Bartonek: Men då har jag en fråga här just det här kring solidarisk. Jag vet inte om du har testat den frågan, om du ställer den frågan till de har intervjuat. Men hur ställer de sig till det här argumentet att vaccinera sig är en solidarisk handling. Att inte sprida det här viruset till grupper som extra sköra äldre, som där vaccinet kanske inte är lika effektivt?

Mia-Marie Hammarlin: Ja jag ställer sådana frågor. Jag ställer frågan ”hur ser du på flockimmunitet?” och då brukar svaret vara att

”Jag håller mig frisk det är så jag skyddar andra. Jag håller mig frisk och det gör jag genom mitt leverne, inte genom att jag vaccinerar mig. Skulle jag bli sjuk så, har jag full respekt för andra människor och mina medmänniskor tar jag hand om genom att hålla mig hemma när jag är sjuk. Detsamma gäller för mina barn. Istället för att liksom trycka in barnen på förskolan med rinnande näsa, så är jag gärna hemma två, tre veckor och vabbar.”

Så det är lite synen på livet åter igen och på sjukdom som en naturlig del av livet. Man vabbar när man behöver. Det spelar ingen roll hur mycket det kan bli. Man stressar inte över det. Man ser det som också stärkande för barnens immunförsvar att vara sjuka, där de helt övertygade om att både de själva och barnen skulle klara av allvarliga infektionssjukdomar och även covid 19.

Jag ställer även frågan, så här ställer jag frågan ”Vad har man för ansvar för andra när det kommer till att inte sprida infektionssjukdomar vidare?” Så jag undrar verkligen hur de resonerar kring det. Men då blir svaret snarlikt ”Jag tar hand om mig själv liksom. Om jag tar hand om mig själv och ser till att till att vårda mig hemma om jag blir sjuk eller mina barn blir sjuka. Då smittar jag ingen annan.”

Jag ställer också frågan angående den högre belastningen på vården under pandemin och hur de ser på den. Inte minst då akutsjukvården och intensivsjukvården och då kommer ofta svar i linje med att ”Men det är ju inte så konstigt med tanke på hur nedmonterad vården är. Här behövs det ju mer intensivvårdsplatser. Här behövs det fler läkare. Här behövs fler sjuksköterskor.” Så att det vänder man till en samhällskritik egentligen.

Eva Bartonek: För inte så länge sen så skrev du en så kallad understreckare, en fördjupande essä i Svenska Dagbladet och den handlar väl om just när du fördjupar dig i lite olika synsätt på hälsa och sjukdom. Du nämnde det här strikt teknokratiska synsättet på hälsa och sjukdom och resonera lite kring konsekvenserna vad gäller synen på vaccin och så vidare. Kan du fördjupa det lite grand? Vad skrev du i den?

Mia-Marie Hammarlin: Ja man kan kalla det för paradigm som de här forskarna gjorde. Men jag tror paradigm egentligen avlöser varandra och att de inte kan existera parallellt. Men det är så den här forskaren uttrycker sig, som jag lånade det här av.

Men låt oss kalla det för diskurser då kanske. Den här teknokratiska diskursen är väldigt stark i vårt samhälle. Det är så vi officiellt talar om sjukdom och det har varit väldigt tydligt nu under pandemin att det är så vi är.

Eva Bartonek: Skulle du vilja definiera det teknokratiska synsättet?

Mia-Marie Hammarlin: Jag tycker Anders Tegnell är ett utmärkt exempel. Men det är PCR-tester och antikroppar och mRNA och vaccinutveckling och biokemi, biomedicin, vad du vill. Det ingår i hela det vetenskapliga paradigmet då och den här teknokratiska diskusen är väldigt närvarande i vårt väldigt vetenskapligt orienterade samhälle, vårt moderna samhälle. Men här skulle man kunna hävda att framväxten av alternativ hälsa, meditation, yoga, det finns massor av sådana uttrycksformer. Och yoga har ju gått ifrån att vara en slags subyttring, en subkultur, om man så vill, till att vara mainstream. Det finns bara i min lilla stad som jag bor i strax utanför Lund gott om yoga-studion och så ser det ut överallt i Sverige idag. Den, liksom det här alternativ hälsaspåret, står ofta då för en annan diskurs i synen på sjukdom och hälsa. Det är då återigen ett slags andlig, spirituell dimension, ett holistiskt tänk att om jag tar hand om min fysik, min kropp som jag bor i, då mår också min ande bra. Om man djupandas och man slappnar av mycket och, ja det finns massor av inslag här och i tillägg då kommer en hel ekomatkultur in. Här finns liksom esoteriska oljor och annat. Luktsinnet, smaksinnet kommer in i bilden. Det är ett holistiskt tänk, inte bara kring kroppen utan kring hela livet kan man säga. Kanske är det så liksom, att den här alternativhälsa som växer sig starkare och är mer närvarande i vårt samhälle och har blivit mer mainstream, eventuellt är på väg att utmana och lite mer ifrågasätta traditionell medicin. Det är ju inte så att traditionell medicin är perfekt, den har ju sina brister och det finns ju jättespännande saker också. Fenomen som placeboeffekt och annat där vi vet att vårt sätt att tänka kring vår kropp och vårt mående och våra sjukdomar faktiskt kan påverka saker och ting.

Eva Bartonek: Tror du att Anders Tegnell kan lära sig någonting av de här vaccinskeptikerna, eller de här som har det här så att säga holistiska synsättet, som du beskrev?

Mia-Marie Hammarlin: Ja jag tror det, eller så här, jag tror att vår forskning kommer att vara relevant för honom och hans kolleger. För jag tror att det behövs en öppenhet och en vilja till dialog och en viss ödmjukhet ifrån det teknokratiska paradigmet, för att vi måste på något sätt försöka förstå det här. Det är en grundinställning vi har till den här typen av forskning vi håller på med.

Annars så kan man ju inte göra någonting om vi inte förstår det. Det gäller ju allt och även i det här fallet så måste vi förstå den här minoriteten. I synnerhet då om den skulle tendera växa. Då behöver vi kunskap om de här människorna och ja, men som en fin text i Läkartidningen för ganska många år sedan som jag ramlade över. Där är det en infektionsläkare som säger att ”Nej men läkare måste vara respektfulla mot vaccinationskritiker och vaccinationstvekare, annars uppstår ju inte dialog”.

Det är väl det som det kan finnas en oro för och det är det som den här Bernice Hausman menar som jag skriver om i den här understrecket. Det är dithän som den amerikanska har landat. I en ickedialog i en konfrontativ, hon kallar det för ett, inflammatoriskt samtal, som till slut inte leder någon vart. Risken är väl att den blir förstärkande på de här människorna att de känner sig ännu mer som en missförstådd minoritet.

Eva Bartonek: Då tror jag faktiskt att du har redan besvarat min sista fråga här som jag tänkte ställa just kring hur du tänker dig kring vad din forskning kan bidra med. Så att jag tror att vi sätter punkt här. Det har varit jättespännande.

Tack Mia-Marie Hammarlin, etnolog och universitetslektor i journalistik vid Lunds universitet, för att du vill komma hit.

Du som har lyssnat har lyssnat på en podd från Vetenskap & hälsa. Mer information och fler poddar hittar du på vetenskaphalsa.se

Jag som har intervjuat heter Eva Bartonek och ljudtekniker har varit Patrik Jävert från Skånes universitetssjukhus.

Tack för att ni har lyssnat

 

---