Textversion

Ni lyssnar på en podd från Vetenskap och hälsa och idag ska det handla om hur pandemin har påverkat den psykiska ohälsan i Sverige.

Jag heter Jenny Loftrup, och med mig här i studion på Skånes universitetssjukhus i Lund har jag Anders Håkansson, överläkare vid Psykiatri Skåne och professor i spelberoendeproblematik vid Lunds universitet. Varmt välkommen!

Anders Håkansson: Tack så mycket.

Jenny Loftrup: Det här blir två ett av två avsnitt om psykisk ohälsa under pandemin. Idag kommer vi prata om psykisk ohälsa. Nästa avsnitt kommer det att handla om distansarbete och hur personligheten spelat roll för hur vi har upplevt hemmakontoret.

Att coronapandemin har påverkat oss alla i själ och hjärta – det kan vi vara helt säkra på. Men hur? Det är förstås komplext. De flesta svenskarna har mått ganska bra, lika bra som ett vanligt år – även om något fler har haft problem med sömn och oro – men det finns förstås lika många berättelser som människor.

En del har varit svårt sjuka själva i corona eller kanske förlorat någon i familjen. Sjukvårdspersonalen har slitit ont och sjuttioplussarnas påtvingade ensamhet har lett till ett sämre mående.  Och ändå verkar de som att de som överlag har farit mest illa psykiskt är de unga.

Andra har njutit av ett lugnare liv och att få arbeta hemma och slippa pendla – mer tid för barnen, träningen och sovmorgnar. Andra har både saknat det sociala och tappat bort både vardagsmotionen och alla bra rutiner när hem och arbete har flutit ihop.

Nu ska vi höra vad forskning hittills tagit reda på.  Anders Håkansson du och dina kollegor har gjort flera studier om hur vårt psykiska mående påverkats av pandemin. En av studierna visade att färre människor sökte akut hjälp för allvarliga psykiska problem under pandemin. Vad kan det bero på?

Anders Håkansson: Ja, det är en bra fråga, men framför allt var det oroväckande att se att på en psykiatrisk akutmottagning gick vårdsökandet ner ganska betydligt för ångest och depressionstillstånd. Då kan man ju tycka att det att det skulle vara en positiv sak, men det tror vi ju inte att det är, utan vi tror snarare att det handlade om att man inte ville åka till sjukvården. Man kanske inte ville belasta sjukvården, eller kände att man var kanske rädd för smitta och ville inte dit.

Vi misstänker att det, under de första månaderna i alla fall av pandemin, fanns en risk att personer stannade hemma med psykisk ohälsa i stället för att söka för det. Det är i så fall ett problem som man behöver tänka på inför framtida pandemier, att fånga upp och vara aktiv i att fånga upp personer som riskerar att inte söka själva.

Jenny Loftrup: Men kan det inte vara så att vissa faktiskt har mått bättre, för att de har fått mer stöd av sina familjer eller nära vänner, när nu många har varit hemma mer under pandemin?

Anders Håkansson: Det går ju förstås att tänka så här att psykisk ohälsa går att hantera längre om man har människor hemma kring sig och så. Så kan det absolut vara. Det kan vara så att arbetslivet eller livet i övrigt har ställts om på ett sätt som gör att man har härdat ut eller kunnat vänta. Så kan det förvisso vara. Sen kan man väl ändå säga att det bästa skulle vara om man sökte vård och hade kanalerna för att söka vård tidigt, även om det var pandemi.

Jenny Loftrup: När det gäller riktigt svåra sjukdomar såsom psykos eller psykiska problem på grund av missbruk. Då såg ni ingen minskning bland de som sökte?

Anders Håkansson: Nej, precis. Vi tyckte detta var intressant när vi tittade på akutpsykiatriska mottagningar i Malmö. Det är ju dels en allmänpsykiatrisk, dels en beroendepsykiatrisk akutmottagning. Det är precis som du säger att för beroendesjukdomar och för psykossjukdomar såg vi ingen minskning. Det tyder ju också på att de sjukdomarna, så att säga krävde sin vård ändå.

Jenny Loftrup: Finns det en risk nu att det finns en vårdskuld, att många har blivit sämre för att de inte har fått hjälp och stöd under pandemi?

Anders Håkansson: Ja, det tror jag att det gör och det gör det ju i hela sjukvården oavsett sjukdomsområde. Det kan man säga av en massa olika skäl för att man har behövt ställa om resursmässigt och kanske personalens tid har behövts på ett sätt som har berott på pandemin. Så att jag tror att det även gäller psykiatrin, att det finns en vårdskuld. Sen riktigt hur den ser ut och hur omfattande den är i befolkningen är kanske lite svårare att få ett grepp om.

Jenny Loftrup: Antalet samtal till SOS Alarm om självmord ökade under pandemin men självmorden minskade något. Hur kan det här hänga ihop?

Anders Håkansson: Det är svårt att säga. Jag tror att pandemin på många sätt har ökat uppmärksamheten kring psykisk ohälsa ut i befolkningen och kanske ute hos vissa föreningar eller hos andra intressenter i det här området som jobbar med psykisk ohälsa. Jag tror säkert att många har varit ganska aktiva i att se detta hos sig själva eller hos andra, just för att det pratades mycket om psykiska effekter och hur befolkningen påverkades. Men det behöver inte betyda att suicidförekomsten gick upp. Det är ju bra att det inte blev så.

Jenny Loftrup: Kan det ha att göra med att i början av pandemin så fanns det ju en känsla av att vi sitter alla i samma båt.  Vi måste hjälpas åt under den här krisen. Att det var en känsla av gemenskap och delaktighet?

Anders Håkansson: Ja, jag tror att det är en rimlig hypotes att ha. Att en kris känns mindre allvarlig för individen om man delar den med väldigt många andra. I det här fallet med hela befolkningen. Jag tror absolut att det finns en sådan komponent. Att man samlade sig kring en nationell eller till och med internationell kris och att det inte… ja, men det kanske inte känns fullt så drabbande som en personlig kris gör för individen.

Jenny Loftrup: Men nu så har ju restriktionerna lättat och pandemin är inte lika akut. Åtminstone inte i Sverige. Då finns det forskare som är oroliga för att självmorden ska öka. Vad tänker du om det?

Anders Håkansson: Jag tror att vi inte vet så mycket om det egentligen, utan det kommer att vara beroende av hur vi fortsätter att prata om självmord och hur vi fortsätter att prata om psykisk ohälsa i stort. Det handlar ju också om hur vi fortsätter att prata om alkohol eller andra beroenden, missbruks- eller beroendeframkallande medel. Hur vi så att säga fortsätter att uppmärksamma varandra på hälsofaktorer inom det området.

Jag tror ärligt talat att vi inte vet detta. Vi har ingenting att jämföra med egentligen när det gäller att komma ut ur den här typen av kris.

Jenny Loftrup: Hur menar du att vi ska prata mer om psykisk hälsa?

Anders Håkansson: Jag tror att man kan ta med sig den erfarenheten som har funnits från pandemin där det har varit mycket i media kring hur man mår under en isolering till exempel. Hur man mår när man blir äldre. Inte bara på grund av att det är pandemi, utan konkret för att man är äldre och hälsan förändras.

Det är sådana saker vi kan ta med oss. Dels kan vi ha kvar den mediala uppmärksamheten. Vi kan fortsätta forska på det. Men sen tänker jag eller föreställer mig att det har blivit vanligare att hälso- och sjukvård av typen primärvård har ställt fler frågor och varit mer lyhörd för signaler som handlar om att ”jag mår så här psykiskt av den här förändringen i livet”. Och att prata om det, är lika självklart som att prata om hur man mår kroppsligt på något sätt av att någonting händer. Jag tycker att det har blivit väldigt positivt.

Jag tror också att vi har fått en uppmärksamhet på vad fysisk aktivitet betyder för hur vi mår psykiskt.  Att koppla ihop att röra på sig i vardagen med hur man mår psykiskt tror jag är en diskussion som fler liksom har blivit lyhörda för under pandemin och det kan vi ta med oss.

Jenny Loftrup: Så det är positiva saker vi kan ta med oss och också kanske att vi alla har varit lite bättre att ta kontakt med äldre som vi har i vår familj och släkt och kanske även med grannar för att det varit så mycket medial uppmärksamhet.

Anders Håkansson: Ja, absolut. Jag tror att när man har saknat sociala kontakter och saknat föreningsliv och allt annat som civilsamhället gör så att säga, så har vi ju pratat om vad det innebär, vad är det vi saknar nu? Då tror jag att man ska komma ihåg det och ta det med sig i framtiden, att vara lyhörd för detta. Det är bra att vi har fått en ökad diskussion om äldres psykiska hälsa och vilka faktorer framför allt som gör att äldre mår bra eller inte så bra.

Jenny Loftrup: En grupp som har mått något sämre psykiskt, enligt Folkhälsomyndighetens rapport om psykisk hälsa, är ju de som är äldre än 70 år. De tvingades ju isolera sig mer eller mindre under lång tid.  Vad betyder påtvingad ensamhet för det psykiska måendet?

Anders Håkansson: Det måste man nog utgå från att det har en väldigt allvarlig påverkan på det psykiska måendet i vardagen, när mycket av det som är vardagsstruktur och glädjeämnen i vardagen tas ifrån en. Framför allt tror jag att det var ovissheten i att man inte visste hur länge det här skulle pågå och att man hade väldigt svårt att se ett slut på det, som var en problematisk faktor för många personer.

Jenny Loftrup: Min svärmor beskrev det som att hon hade blivit tio år äldre under pandemin och sa att hon har tappat liksom en del av sin initiativförmåga. Det blev så få sociala aktiviteter och lite stimulans. Tror du att det finns risk att många äldre inte orkar ta sig tillbaka till sina gamla vanor och sina gamla intressen?

Anders Håkansson: Jag tror också att det är svårt att säga. Jag tror att det beror lite på individen själv. Det beror säkert på vilka förutsättningar man har och kanske hur man i grunden mår psykiskt, vilken fysisk hälsa man har och så. Det kommer säkert att vara lättare att ta sig tillbaka för dem som i grunden har ett gott mående och som fortfarande är ganska starka personer, både kroppsligt och psykiskt.

Samtidigt tror jag att det finns mycket som talar för att mycket öppnar upp och att många vill starta igång de saker som många har saknat. Jag tror att det finns ganska goda möjligheter i att föreningsliv, hela näringslivet och egentligen hela civilsamhället liksom hakar på allt det som nu får en skjuts igen.

Men som sagt det kommer säkert att vara beroende av vilka grundresurser man har som person.

Jenny Loftrup: Det har också visat sig att en del har varit bättre på att hålla humöret uppe än andra och att man har då använt särskilda copingstrategier. Vad är det för copingstrategier som kan vara framgångsrika under kris?

Anders Håkansson: Ja, men jag tror som jag sa att det finns olikheter i hur människor hanterar en sån här kris och en sån här ovisshet som det var. Det har varit välgörande för personer som har kunnat skapa alternativ aktivitet, som har kunnat anpassa sig känslomässigt och acceptera att situationen var som den var och försöka göra någonting aktivt positivt av det. Medan det säkert har varit besvärligare för den som kanske mer tenderade att… ja, som hade svårt att acceptera att tillvaron var förändrad och kanske var mer påverkad av den ovissheten som det var.

Så en copingstrategi är ju att så att säga acceptera och ta in det som man inte kan förändra. Man kan inte ta bort pandemin och att då liksom känna en acceptans i det och att bli aktiv i sitt eget förändringsarbete och hitta nya vägar, är ju en väldigt skyddande faktor.

Jenny Loftrup: Kanske nya vägar också för att hålla kontakt med människor och att umgås även om det får bli digitalt?

Anders Håkansson: Ja, ganska precis det och flera andra saker.

Jenny Loftrup: Du och dina medarbetare håller på att göra en studie om gymnasieelever under pandemin. Vad säger de preliminära resultaten där?

Anders Håkansson: Man kan säga att vi egentligen gör en studie både hos gymnasieelever och hos andra yngre vuxna där vi tittar på gamingbeteendet, alltså dataspelsbeteendet eller skärmbeteendet kanske jag ska kalla det. Skälet till det är att vi har intresserat oss för människors beteendeförändringar under pandemin på flera olika sätt.

En del av det handlar om beroendetillstånd, där ju nu också dataspelande är ett av de beroenden som det pratas om i sammanhanget. Men vi ville titta på hur, i vilken grad, unga i gymnasieåldern men även hur andra unga vuxna har förändrat sitt dataspelande under pandemin.

Jenny Loftrup: Och är det fler som har utvecklat ett skadligt spelande under pandemin?

Anders Håkansson: Man kan säga att det är som för vissa andra beroendetillstånd. Det har drabbat eller påverkat befolkningen väldigt ojämnt. De som har ökat sitt dataspelande eller sitt gamingbeteende, är en grupp som redan hade särskilt hög risk för det, kan man nog säga. Det är kopplat till exempel till låg fysisk aktivitet och det är kopplat till ett sämre psykiskt mående och det är faktiskt också kopplat till dataspelsproblemet i sig. Så att precis som vi har sett för vissa andra områden också, så ser vi att det här tenderar att påverka negativt i den gruppen som redan hade högst risk för det.

Jenny Loftrup: Är detta är typiskt ”kill”-problem?

Anders Håkansson: Ja och gamingproblem eller det som nu håller på att bli en diagnos och alltmer pratas om som en diagnos, dataspelsberoende. Det är en diagnos som är väldigt mycket vanligare hos killar än hos tjejer i internationell och svensk statistik.

Då ska man komma ihåg att det kan förändras och det är inte så att det inte finns hos tjejer utan problemet finns hos både killar och tjejer. Men det är ett av de beroenden som är som tydligast överrepresenterade hos killar. Så är det.

Jenny Loftrup: Nu går vi tillbaka lite till beroendeproblematiken. Ni har ju också gjort en studie om problemspelande under pandemin och då handlar det om gambling, att spela för pengar, och inte gaming. Hur såg det ut där? Gick det skadliga spelandet upp?

Anders Håkansson: Ja, spel om pengar är något har vi gjort flera studier på. Det var ju också för att pandemin slog hårt mot idrotten och förändrade vårt uteliv, våra krogbesök och vårt vardagsliv i den typen av miljöer också. Så att många arenor där man spelar om pengar försvann eller minskade väldigt kraftigt.

Då fanns det en tidig farhåga om att det skulle driva personer med ganska mycket spelande till ännu mer riskabla spelformer. Framför allt att man skulle fastna i snabba nätbaserade spelformer som är väldigt beroendeframkallande.

Då kan man säga så här att vi tycker att vi har fått en ganska tydlig bild från de olika studier vi har gjort. Personer med spelproblem som redan hade ett problematiskt spelande löpte absolut en hög risk att öka sitt spelande. Men spelandet i befolkningen i allmänhet gick inte upp utan snarare gick det ner.

Jenny Loftrup: Så då var det även denna gång den här utsatta gruppen som tog det vidare, medan de flesta andra kanske till och med spelade mindre när det inte längre fanns fotbollsmatcher?

Anders Håkansson: Ja, det mönstret är väldigt tydligt för spel om pengar. I den gruppen som sa ”jo, jag spelar mer nu under pandemin”, var det många som hade ett problemspelande. Det var betydligt fler som hade psykisk ohälsa till exempel och som hade ökat sin alkoholkonsumtion också under pandemin. Så det var en riskgrupp, precis som du säger medan det absolut var så att för merparten av befolkningen så påverkade pandemin antingen inte alls eller så minskade man sitt spelande.

Jenny Loftrup: Vi är ju alla medvetna om att vårdpersonalen har slitit och haft det väldigt tufft under pandemin. Vad kan man göra nu de närmsta åren för att inte många ska gå in i väggen?

Anders Håkansson: Jag tror att det är jätteviktigt att verksamheter inte bara går tillbaka till det vanliga och tänker att nu är det ganska mycket över och nu kan vi tänka bort det problemet. Utan man måste fortsätta vara väldigt aktiv i att mäta detta, följa upp och vidta konkreta åtgärder lokalt och regionalt för olika grupper på olika sätt, beroende på det man ser. Och att inte släppa den frågan utan att verkligen följa upp och se vad som fungerar.

Jag tror att det är otroligt viktigt för dels för individernas egen hälsa, dels för att behålla personal i hälso- och sjukvården.

Jenny Loftrup: Att utveckla utbrändhet brukar ju ta ett par år. Nu finns det ju de som varnar för en puckel. Det skulle i så fall vara om ett par år 2023, 2024. Är det något som oroar dig?

Anders Håkansson:  Ja, det är ju absolut en rimlig hypotes att det skulle kunna bli så. Jag tänker att vi också måste säga att vi har en chans att påverka det. Det är lite som resonemang kring vårdskuld och så. Det här är ju också saker där det går att göra någonting nu. Man kan också tänka att nu blir allt som vanligt igen. Men om man inte tänker så utan man i stället sätter sig och fokuserar på vad finns det för risker som vi ser och mäter detta och forskar och följer upp så att man vet vad som vad som fungerar och i vilka grupper de här besvären faktiskt finns. Då tror jag att man också har en chans att fånga upp detta så att det inte blir så.

Jenny Loftrup: Den grupp som har ändrat sin livsstil mest under pandemin då, det är ju tjänstemännen. Alltså de som sköter sitt jobb framför en dator och har kunnat distansarbeta. Men enligt Folkhälsomyndigheten så har de ändrat livsstil åt båda håll. Vad påverkar om man liksom lyckas gå åt det mer hälsosamma hållet, eller tvärtom att man fastnar i soffan?

Anders Håkansson: Ja, det är ju en väldigt bra fråga egentligen. Det är inte säkert att vi riktigt vet det än. Men jag tror att en rimlig gissning är att återigen då prata om att det finns liksom faktorer som människor hade med sig sen tidigare som påverkar detta. Vilken grundpsykologi man har kanske och hur man mådde före pandemin och ett antal andra risk- och skyddsfaktorer som vi kanske bara delvis känner till.

Jag tänker att det är väldigt viktigt att se den bilden, att en ändrad livsstil har också lett till positiva hälsoeffekter för en del personer. Men samma förändringar har lett till negativa hälsoeffekter för andra.

Jenny Loftrup: Det verkar liksom vara typiskt att det alltid finns olika trender parallellt och att de som var mest sårbara före pandemin har mått ännu sämre och de som mådde fint har mått ännu bättre Är det så att pandemin har ökat klyftorna när det gäller psykisk hälsa?

Anders Håkansson: Ja, det är åtminstone tänkbart att det har det. Men jag tänker att återigen där så har vi ju fortfarande chansen att påverka det. Vi har ju fortfarande möjlighet att fånga upp och att se till att det inte blir så.

Men absolut kan man tänka sig det att psykisk ohälsa renodlas och blir mer synlig i de grupper där den finns och inte alls ökar i hos de grupper som redan hade skyddande faktorer.

Jenny Loftrup: Det fick bli den sista frågan till Anders Håkansson överläkare vid psykiatri Skåne och professor i spelberoendeproblematik. Stort tack för att du kom hit.

Anders Håkansson: Tack så mycket.

Jenny Loftrup: Du har lyssnat på en podd från Vetenskap & hälsa. Fler poddar och forskningsnyheter tittar du på www.vetenskaphalsa.se  Lyssna gärna på nästa avsnitt med psykologiforskaren Petri Kajonius. Då handlar det om hur våra personlighetsdrag har spelat roll för hur man har trivts med att arbeta hemma.

Patrik Jävert har varit ljudtekniker och jag heter Jenny Loftrup. Tack för att ni har lyssnat.

 

 

---