Textversion

Podd. När Kafka gör läkare mer empatiska. 2023-04-28

Idag blir det ett litet annorlunda avsnitt av Vetenskap och hälsas podd, för nu ska det handla om skönlitteratur och hur den kan hjälpa blivande läkare att förstå sina patienter bättre.

Podden ska handla om medicinsk humaniora.

Jag heter Jenny Loftrup och med mig har jag forskaren och litteraturvetaren Katarina Bernhardsson från Lunds universitet.

Jenny Loftrup: Du undervisar i just medicinsk humaniora.

Katarina Bernhardsson: Ja, det stämmer. Kul att vara här.

Jenny Loftrup: Varför är det viktigt att läsa just medicinsk humaniora om man ska bli läkare?

Katarina Bernhardsson: Människan som kulturvarelse är också viktig för att kunna arbeta som läkare. Inte bara människan som biologisk entitet.

Så att kunna ta in en mängd olika perspektiv hjälper studenterna att få nya kontexter, nya sammanhang, nya insikter. Och framförallt jobbar vi väldigt mycket med olika perspektiv.

Jenny Loftrup: Jag tänker att när man kommer till en läkare så vill man bli sedd som en hel människa. Man vill att hen ska fatta exakt hur man mår och gärna lite runt en själv. Men de har kanske tio minuter på sig.

Menar du att det här att man kan läsa om fiktiva karaktärer människor, olika åldrar, olika tider, olika samhällen, kan göra att man får en bredare förståelse för den här människan man har framför sig?

Katarina Bernhardsson: Precis. Det är inte på något enkelt sätt så att man har ”ett till ett”. Att om jag läser det här så händer detta. Utan det handlar om att odla en bredd och en nyfikenhet och ett intresse för olika människor. Att de kommer med olika typer bakgrund, förståelse med sig in i det här medicinska mötet.

Jag brukar tänka på det som att läkare, det handlar så klart inte bara om läkare, utan vårdpersonal. Men nu är det läkarstudenter som jag framförallt undervisar. Att de samlar på sig ett bibliotek av människoöden genom livet.

Men genom att läsa litteratur kan man bygga på det här biblioteket. Dels i förväg, alltså innan man har gjort alla de här misstagen och varit ute i kliniken. Men också under tiden med en massa perspektiv som man annars kanske inte hade nått. Det är ett sätt att fylla ut och se fler saker.

Men det som är viktigt för mig i mitt arbete är inte bara själva läsandet, att om man läser så händer det någonting. Utan det är själva samtalet också. Att man i grupp diskuterar och ser nya saker som man inte annars hade sett i de här texterna. I förståelsen av de här människorna.

En sak som är lätt att tänka, tror jag, är att om jag läser en bok så får jag möta ett annat perspektiv. Och det är ju sant.

Jenny Loftrup: Alltså att man möter personerna i boken då?

Katarina Bernhardsson: Precis och kan liksom få inifrånperspektiv från andra människor. Och det är ju fantastiskt.

Men det som händer i de här grupperna när vi diskuterar litteratur, det är den här aha-upplevelsen av att alla mina kursare ser helt andra saker i den här texten än vad jag gör. Så att det liksom är många fler perspektiv än vad man kanske tror, som blir relevanta.

Jenny Loftrup: Man blir kanske lite medveten då om hur man själv reagerar på olika öden och händelser?

Katarina Bernhardsson: Precis.

Jenny Loftrup:  Jag tänkte ta ett exempel. Ni läser bland annat Michail Bulgakovs Ett bakvänt dop. Det handlar om en ung läkare på ryska landsbygden. Mitt i natten får han ta hand om en svår förlossning där barnet ligger fel. Han har egentligen aldrig förlöst ett barn utan bara tittat på. Nu ska han försöka rädda det här barnet.

Men det utspelar sig i en helt annan miljö, för hundra år sedan och här finns ingen bakjour eller så. Varför är den så bra att läsa idag? Vad väcker den för diskussioner?

Katarina Bernhardsson: Ja, den är rolig att läsa delvis för att den är i en annan tid och på annan plats. För att ibland kan man få syn på, genom vad som är likt och olikt, sin egen roll och sitt eget sätt att agera eller känna.

Jenny Loftrup: För att han brottas med sin osäkerhet och sina tvivel. Det enda han har är sina böcker, men han har ingen erfarenhet. Han slår i sina böcker och söker hur han ska rädda det här barnet.

Katarina Bernhardsson: Precis och det böckerna säger är generella allmänna saker som att ”det kan leda till sorgliga konsekvenser”. Och i hans konkreta tillvaro där han behöver rädda ett specifikt barn, hjälper det inte att veta att det kan generellt sett ha sorgliga konsekvenser.

Så det finns en diskrepans mellan den här lärobokens generella kunskap och det praktiska att han här och nu behöver ta hand om en speciell patient.

Så där brukar vi prata om den fronesiska kunskapen. Fronesis är ett av Aristoteles kunskapsbegrepp som är här och nu. Ett kliniskt omdöme i ett möte med en specifik person, en specifik patient.

Jenny Loftrup: För det här är relevant. De läser till läkare och när man kommer ut har man inte så mycket erfarenheter. Är det att man kan också känna igen sig i den här osäkerheten?

Katarina Bernhardsson: Ja den här novellen är otroligt fin, tycker jag. För det är så mycket i den här läkarens olika känslor och vad han tänker att han kan och inte kan. Och vad han får ge uttryck för – när det gäller osäkerhet.

Så det som är spännande är att jag har läst den med läkarstudenter och läkare på olika nivåer och det spelar ingen roll… alla känner igen sig, därför att det finns hela tiden den typen av upplevelser att stå och faktiskt inte kunna. Så överläkare likväl som läkarstudenter på termin 6 har ett utbyte av den här texten. Igenkänningen och förståelsen kanske snarare växer ju mer erfaren man blir.

Så det är inte så att det är något slags nybörjarstadium och sen lämnar man det. Utan de här problemen, de här svårigheterna finns kvar det här yrket.

Jenny Loftrup: och så blir alla lättade här det här barnet klarar sig även om det bara är en bok.

Katarina Bernhardsson: Precis och när man lyfter in en litterär text in i ett kursflöde så är alla medvetna om att nu läser vi den här novellen utvalt på läkarprogrammet.

Det kan vara en del som tänker, det här kommer att gå illa för att vi ska lära oss något av det. Men det är tvärtom. Det finns en viktig lärdom i att osäkerhet finns där och går att hantera utan att det är ett problem i yrkesrollen.

Jenny Loftrup: Men medicinsk humaniora, hur är den tajmad i utbildningen? Är det när man går på praktik eller…?

Katarina Bernhardsson: Det är en jättebra fråga. Där finns det ganska mycket diskussioner om var passar det egentligen bäst. Det vi har gjort är att vi droppvis gör saker under utbildningens gång.

Till exempel Bulgakov, det är då man varit ute på sin första längre praktik. Sen fram mot slutet av utbildningen finns det fler och då valbara fördjupningar. Man kan till exempel skriva sitt magisterarbete i medicinsk humaniora. Och så finns det en kurs.

Så man kan gå fem hela veckor med bara humaniora på läkarutbildningen. Inte bara humaniora i allmänhet utan med den här medicinska inriktningen. Att reflektera kring sin yrkesroll, kring sin utbildning, kring var man står inför patienter och sjukdom.

Det avslutar de här studenterna utbildningen med så dagen efter de har gjort examinationen hos mig så är de i domkyrkan och får sitt diplom och är färdiga läkare.

Jenny Loftrup: Då är de redo. Vad tycker de om den här kursen då? För den är ju väldigt annorlunda mot resten av utbildningen, tänker jag?

Katarina Bernhardsson: Absolut. Den är väldigt annorlunda. På många sätt tror jag att det är en av dess styrkor. Utbildningen är otroligt intresserad av att man ska reflektera. Men här får man tidsutrymme på ett annat sätt för att verkligen genuint reflektera, med hjälp av det här materialet som är dels litteratur, men även till exempel historiska perspektiv, antropologiska perspektiv, film och så vidare.

Studenterna är otroligt positiva. För mig är det helt fantastiskt. Men samtidigt får man vara medveten om att det är studenter som har särskilt valt den här kursen. Så man ska inte alltför mycket klappa sig på axeln. Men det är ganska vanligt att de tycker att det kanske är en av de bästa kurserna. Just för att den på något sätt tar det här helhetsgreppet om yrkesrollen.

Jenny Loftrup: Den här läkarrollen. Läkare porträtteras ofta i filmer och böcker som något slags hjältar eller till och med halvgudar. De ska orka hur mycket som helst och de kan jobba dygnet runt. De är alltid redo att rycka ut på akuta fall och de får inte missa något eller bli förkylda.

Den här rollen – är de stressade av den?

Katarina Bernhardsson: Kanske inte så mycket hjälterollen, det finns säkert där också. Utan jag tror att de är rätt så stressade, som jag förstår det, av en bild som de ser dels i medierna och dels möter i verkligheten av väldigt mycket stress och press. Eftersom de vet att man går in i ett ganska tufft arbete. Att då liksom få stanna upp innan det är dags och tänka på det här lite djupare sättet. Jag tror att det kan betyda en hel del att kunna ta med sig.

Men om man tittar på de här ögonblicksbilderna som är själva kursvärderingarna. Då talar de just om sådant som att få reflektera på riktigt kring läkarrollen och patientmötet och döden och livet. De är de stora frågorna på många sätt som ju finns där så mycket men som det inte är så lätt att alltid ge utrymme i utbildningen.

Jenny Loftrup: Jag tänker att ni har en gäst också på kursen. Det är poeten och läkaren eller psykiatern Pia Dellson. Hon har bland annat skrivit Väggen – en utbränd psykiaters noteringar. Det handlar om hennes egen utmattning. Så hon har varit i båda rollerna.

Katarina Bernhardsson: Ja, hon vårdar cancerpatienter där utmattning är en av sakerna man kan ha. Men hon är psykiater på onkologen på cancerrehabilitering.

Men absolut. Det är jätteroligt att samarbeta med Pia. Hon är med i det här arbetet med medicinsk humaniora och hon har skrivit en bok som heter Klinisk blick, som är reflektioner från den unga läkarens perspektiv och sen Väggen som du nämnde om att själva vara sjuk. Sen även en tredje bok som heter Sovsjuk som handlar om att vara anhörig till en son som drabbades av narkolepsi efter svininfluensavaccineringen.

Så hon har den här triaden av läkarperspektivet, anhörigperspektivet och den sjukas perspektiv. Med kunskap från alla håll. Det är ett jättespännande material att arbeta med.

Jenny Loftrup: Har du något exempel från det?

Katarina Bernhardsson: Ett exempel från hennes väldigt korta, effektiva texter är

/…/efter ett tag får man känslan av att världen är delad i två lag. De som kan bli sjuka och vi som inte kan det.”

Den är så klurig för den säger så mycket om en slags förväntad självbild av att när man är den som läker andra så finns det inte riktigt utrymme för den egna sjukdomen. Det här är liksom ett problem som vi kan se. Att läkare kanske söker vård i lägre grad. Särskilt för psykisk ohälsa och sådana saker. Så det finns en massa problem, att det inte alltid finns ett tydligt utrymme för att byta mellan de här rollerna. I och med att de är så fast i en på något sätt. Så den tycker jag är väldigt fin.

Jenny Loftrup: Jag tänker på att man kanske kan bli bättre på att känna empati för patienter om man har läst en mängd olika böcker och mött sjukdom på olika sätt. Men kanske också då mer empati för sig själv att våga titta på läkarrollen.

Katarina Bernhardsson: Absolut, självempati, självomhändertagande är jätteviktiga aspekter av arbete. Om man tar hand om sig själv, kan man ta hand om andra. Det är lite som när man ska flyga och de säger ”Sätt på syrgasmasken på dig själv först, innan du hjälper andra”.

Jenny Loftrup: Hon har skrivit en dikt som väcker känslor, i alla fall hos mig. Obehagliga vibbar måste jag säga. Så här:

När jag sövt dig, är du helt i mina händer.
Du andas om jag vill det.
Sen ropar jag dig åter till världen. Det närmaste Gud man kan bli.

Det här handlar på något sätt om den här makten man kan ha som läkare. Makt och ansvar. Vad är det för olika perspektiv? Är det någon som inte får obehagliga vibbar av den här dikten? För jag tänker på en läkare med hybris, som liksom spelar Gud på något sätt?

Katarina Bernhardsson: Just det. Alltså det är superspännande att du tar upp den dikten. För att den brukar vi läsa med studenterna. Det är nog så att många få obehagliga känslor. Men av helt annat skäl. För de är mer inne på ansvarsdelen än på maktdelen. Att känna ”herregud ska jag ha det ansvaret? Vem är jag att vara den som faktiskt ser till att någon andas?”. Så den aspekten som du ser, den ser de också. Men också lika mycket i stället att känna att man för ett ögonblick är det närmaste Gud man kan bli. Det är ganska jobbigt att ta på sig. Och det här är ju unga personer som är på väg in i yrket så att de ha ju inte upplevt sig att vara maktfullkomliga. Utan tvärtom har de ju ofta känt sig snarare kanske lite maktlösa, eller rådvilla.

Det är det som är så fint med litterära texter, tycker jag. De är inte skrivna för att vara pedagogiska och för att ge en exakt viss reaktion. Utan de har den här öppenheten och det är det som är flott för att det är så livet är också.

Man möter en patient. Man tolkar hen på ett visst sätt utifrån en viss diagnos eller utifrån tidigare förståelser av patienten. Sen kan saker ändras. Plötsligt kan man se det på ett helt annat sätt.

Så litteraturens poäng här är på många sätt att den är lik livet. Patienter som kommer är inte fall som är så avskalade så att det finns exakt en sak att lista ut.

Jenny Loftrup: Nej, patienter är inte en särskild sorts människor och det är inte doktorer heller. Det skriver Pia Dellson också.

Men jag tänker det här med läkarrollen. De flesta nyexaminerade läkarna är relativt unga och därmed friska. Nu kommer lite så som jag tänker… de är ganska sportiga, de kommer ofta från högutbildade hem, ofta priviligierade hem. Men patienterna de möter är i alla åldrar, från alla skikt i samhället. Läser ni litteratur som visar på det?

Katarina Bernhardsson: Ja, det gör vi i viss mån. Men det är också så att själva det här som jag pratade om, att det finns flera möjligheter i texten gör att det aktualiseras på olika sätt även i texter där det inte är just så tydligt att här har vi ett annat ursprung eller en annan socioekonomisk status eller så.

Den frågan kommer upp oavsett vad texterna säger. Sättet som vi jobbar med litteratur gör att vi också tar var på det som studenterna utifrån sina erfarenheter associerar till eller ser i texten.

Men det är en jättebra poäng. Man kan inte begära att alla läkare ska förstå alla människor helt och hållet. Men bara att sätta sig in i att världen kan se helt annorlunda ut när man är femtio år äldre och har en annan förståelse med sig ifrån sin vardag. Som om man sätter in den här sjukdomen i sitt egna sammanhang.

Jenny Loftrup: Jag tänker att patienter kommunicerar ju olika. En del har läst på massor och har redan diagnostiserat sig själva. De kommer och kan beskriva vartenda symtom. Medan andra kulturer, eller kanske det finns ett äldre garde som kanske fortfarande inte vill klaga för mycket och så.

Katarina Bernhardsson: Ja om man tänker sig att de här seminarierna kan vända och vrida på människor, texter, perspektiv. Att det blir som att man har med sig det i kroppen.

Man har gjort den här typen av förflyttningar i ”men hur ser det ut om man ser på ett helt annat sätt, i ett läge som inte är akut, utan som är liksom utforskande” tillsammans.

Då tänker jag att man kan ha med sig det i den här plötsliga akuta situationen där man har en person framför sig att man har jobbat med den här typen av perspektiv i förväg.

Jenny Loftrup: Jag tänker att jag måste ta ett exempel från Kafka, för det har ni också läst på kursen. Då tänkte jag läsa en av de mest välkända inledningarna som finns på en bok. Det är Kafkas Förvandlingen som börjar så här:

”När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt.”

Vad handlar detta om? Hur kan det här ge en insikt om sjukdom? För han är ju då fast i sin kropp helt enkelt. Och det har hänt det här helt osannolika.

Katarina Bernhardsson: Det här är ju en fantastisk lång novell eller kort roman. Det Kafka gör är att det börjar med detta faktum att Gregor Samsa upptäcker att han blivit en insekt, vilket är helt osannolikt. Efter det så är allt väldigt naturalistiskt. Han tar det för givet att nu är det så här. Nu är jag en insekt. Och hur ska jag nu lyckas ta mig till jobbet? Jag kan inte öppna dörren. Jag kan inte tala, vilket är ett problem för att han är väldigt nervös att han inte ska hinna till jobbet i tid.

Den här absurda premissen att han har blivit förvandlad till en insekt följs liksom upp av Hur ska man hantera det? Det finns en dynamik med familjen, med välvilja att försöka ta hand om Gregor och en väldig ilska och frustration och avsky mot den Gregor har blivit.

Det handlar absolut inte om sjukdom men det finns de här tolkningsnivåerna. Vad händer om vi ser den här novellen som att Gregor har en skamlig sjukdom? Eller att han har blivit deformerad? Eller att det är något som gör att man måste gömma honom för världen? Man vet inte hur man ska ta hand om honom. Man förstår inte honom.

Så man kan fundera kring tolkningar gentemot till exempel demens eller andra typer av sjukdomar. Utan att novellen handlar om det. För det handlar om många saker.

Jenny Loftrup: Jag tänker att man hamnar i rullstol, man får en stroke, man kan inte prata. Man kanske inte kan röra sig?

Katarina Bernhardsson: Ja att det finns den här möjligheten att genom att den här texten inte handlar om sjukdom på ett tydligt sätt och absolut inte om en specifik sjukdom. Så kan vi överföra den till olika typer av sjukdomssituationer och just det här med hur familjen förändras och blir alltmer frustrerad över honom. Det är en väldigt sorglig utveckling.

Det finns en fin kommentar om den här novellen. Att man kan se det som att Gregor Samsa förvandlas till en insekt, eller som att hans familj förvandlas till odjur. Så att de blir allt mindre mänskliga i hur de ser på honom, ju mera han beter sig som en insekt. Det finns otroligt många dimensioner där. Det är en väldigt spännande novell.

Jenny Loftrup: Ni läser också självbiografier om sjukdom och död och det är en genre som har funnits tidigare men som växt sig väldigt stark under tvåtusentalet. Nu kommer det hela tiden nyskrivna böcker om människor som blir sjuka och ibland dör.

Varför tror du att den här genren är så stark nu? För sjukdom har ju alltid funnits och den drabbar oss alla förr eller senare.

Katarina Bernhardsson: Ja det är en väldigt intressant fråga och jag tror att den har flera svar så klart. Så är det ju alltid. Men bland annat har hela kulturen gått mot att vi intresserar oss för människors egna liv och att människor berättar just i sådana här självbiografiska berättelser, inte bara om sjukdom utan om alla möjliga olika saker.

Men framförallt den största faktorn tror jag är en känsla av att det inte riktigt finns utrymme för den här typen av berättelser i vården. Och att behovet att då få berätta om den, finns där så starkt att det genererar den här typen av berättelser. För att man uppfattar det som så orimligt att bli så sjuk. Alltså vi har nog en idé…

Jenny Loftrup: …att det är onormalt att bli sjuk? Att det är något som inte passar in?

Katarina Bernhardsson: Precis och alla vet ju att vi blir sjuka och att vi dör, definitivt hundraprocentigt. Men att det ändå på något sätt uppfattas som att det är något som ska ske sen, eller det sker kanske för andra människor. Så att när det upplevs i det egna livet, blir det något värt att berätta om. Och vi ser ju det. När jag började intressera mig för den här genren hade jag inte kunnat ana att den skulle bli så här framträdande som den faktiskt har blivit tycker jag. Utan det finns ett sådant behov av att berätta, men uppenbarligen också ett ganska stort behov av att lyssna, läsa.

Jenny Loftrup: Och det känns väldigt naturligt att läkarstudenter får ta till sig en del subjektiva berättelser om ett helt liv, inte bara om sjukdom.

Katarina Bernhardsson: Just det och där finns en balansgång för det är väldigt fint att få sanna berättelser. Men jag tror väldigt mycket på kraften i de här litterära, där det är en del av tolkningen att diskutera exakt hur det handlar om sjukdom. Så att inte bara tänka att sanna berättelser är det som de här studenterna behöver, utan det är väldigt mycket de fiktiva berättelserna också.

Jenny Loftrup: Medicinsk humaniora är på frammarsch i Sverige och nu finns det tre olika centrum och bland annat ett vid Lunds universitet.

Katarina Bernhardsson: Precis det finns i Uppsala, Linköping och i Lund. Sen finns det verksamhet på fler ställen också. Själva ämnesområdet har funnits i flera decennier i USA. Det finns i England. Det finns även på kontinenten.

Men man kan se att det har ökat i intresse och framförallt i Sverige har det ökat och har också börjat formaliseras lite mera. Så det har alltid funnits fantastiska forskare som har varit engagerade i medicin ur humanistiskt perspektiv.

Men nu har det formaliserats och bildats de här centrumen som då alltså har kommit till från 2020 så det är en ny företeelse att det har blivit så pass mycket satsat på.

I Lund har vi startat Birgit Rausing centrum för medicinsk humaniora. Det är ett sätt att verkligen profilera universitetet och utbildningarna och vi som ett uttalat mål att även om den här verksamheten har börjat på läkarutbildningen, så ska den inte stanna där. Utan vi vill finnas med i de olika professionsutbildningarna som har just den här människoinriktningen och det är inte bara Medicinska fakulteten. Det finns även på Samhällsvetenskaplig fakultet. Men det är rätt mycket placerat på medicin och centret är placerat på Medicinska fakulteten.

Jenny Loftrup: Så humaniora är på frammarsch helt enkelt inom medicin och andra yrken.

Katarina Bernhardsson: Ja.

Jenny Loftrup: Jag tänker att det här får runda av den här lite annorlunda podden från Vetenskap och hälsa.

Tack så mycket Katarina Bernhardsson, litteraturvetare från Lunds universitet. Vad roligt att du ville komma hit idag.

Katarina Bernhardsson: Tack så mycket. Det var jättekul att vara här.

 

Är du nyfiken på och vill läsa mer om forskning och medicin så finns det både fler poddar och artiklar och nyheter på vår sajt www.vetenskaphalsa.se

Patrik Jävert var vår ljudtekniker idag och jag heter Jenny Loftrup.

 

Katarina Bernhardsson: Ja, den är rolig att läsa delvis för att den är i en annan tid och på annan plats. För att ibland kan man få syn på, genom vad som är likt och olikt, sin egen roll och sitt eget sätt att agera eller känna.

Jenny Loftrup: För att han brottas med sin osäkerhet och sina tvivel. Det enda han har är sina böcker, men han har ingen erfarenhet. Han slår i sina böcker och söker hur han ska rädda det här barnet.

Katarina Bernhardsson: Precis och det böckerna är sådana här generella allmänna saker som att det kan leda till sorgliga konsekvenser. Och i hans konkreta tillvaro där han behöver rädda ett specifikt barn, hjälper det inte att veta att det kan generellt sett ha sorgliga konsekvenser.

Så det finns en diskrepans mellan den här lärobokens generella kunskap och det praktiska att han här och nu behöver ta hand om en speciell patient.

Så där brukar vi prata om den fronesiska kunskapen. Fronesis är ett av Aristoteles kunskapsbegrepp som är här och nu. Ett kliniskt omdöme i ett möte med en specifik person, en specifik patient.

Jenny Loftrup: För det här är roller. De läser till läkare och när man kommer ut har man inte så mycket erfarenheter. Är det att man kan också känna igen sig i den här osäkerheten?

Katarina Bernhardsson: Ja den här novellen är otroligt fin, tycker jag. För det är så mycket i den här läkarens olika känslor och vad han tänker att han kan och inte kan. Och vad han får ge uttryck för – med osäkerhet.

Så det som är spännande är att jag har läst den med läkarstudenter och läkare på olika nivåer och det spelar ingen roll… alla känner igen sig, därför att det finns hela tiden den typen av upplevelser att stå och faktiskt inte kunna. Så överläkare likväl som läkarstudenter på termin 6 har ett utbyte av den här texten. Igenkänningen och förståelsen kanske snarare växer ju mer erfaren man blir.

Så det är inte så att det är något slags nybörjarstadium och sen lämnar man det. Utan de här problemen, de här svårigheterna finns kvar det här yrket.

Jenny Loftrup: och så blir alla lättade här det här barnet klarar sig även om det bara är en bok.

Katarina Bernhardsson: Precis och när man lyfter in en litterär text in i ett kursflöde så är alla medvetna om att nu läser vi den här novellen utvalt på läkarprogrammet.

Det kan vara en del som tänker, det här kommer att gå illa för att vi ska lära oss något av det. Men det är tvärtom att det finns en viktig lärdom i att osäkerhet finns där och går att hantera utan att det är ett problem i yrkesrollen.

Jenny Loftrup: Men medicinsk humaniora, hur är den tajmad i utbildningen? Är det när man går på praktik eller…?

Katarina Bernhardsson: Det är en jättebra fråga. Där finns det ganska mycket diskussioner om var passar det egentligen bäst. Det vi har gjort är att vi droppvis gör saker under utbildningens gång.

Till exempel Bulgakov, det är då man varit ute på sin första längre praktik. Sen fram mot slutet av utbildningen finns det fler och då valbara fördjupningar. Man kan till exempel skriva sitt magisterarbete i medicinsk humaniora. Och så finns det en kurs.

Så man kan gå fem hela veckor med bara humaniora på läkarutbildningen. Inte bara humaniora i allmänhet utan med den här medicinska inriktningen. Att reflektera kring sin yrkesroll, kring sin utbildning, kring var man står inför patienter och sjukdom.

Det avslutar de här studenterna utbildningen med så dagen efter de har gjort examinationen hos mig så är de i domkyrkan och får sitt diplom och är färdiga läkare.

Jenny Loftrup: Då är de redo. Vad tycker de om den här kursen då? För den är ju väldigt annorlunda mot resten av utbildningen, tänker jag?

Katarina Bernhardsson: Absolut. Den är väldigt annorlunda. På många sätt tror jag att det är en av dess styrkor. Utbildningen är otroligt intresserad av att man ska reflektera.

Men här får man tidsutrymme på ett annat sätt för att verkligen genuint reflektera, med hjälp av det här materialet som är dels litteratur, men även till exempel historiska perspektiv, antropologiska perspektiv, film och så vidare.

Studenterna är otroligt positiva. För mig är det helt fantastiskt. Men samtidigt får man vara medveten om att det är studenter som har särskilt valt den här kursen. Så man ska inte alltför mycket klappa sig på axeln. Men det är ganska vanligt att de tycker att det kanske är en av de bästa kurserna. Just för att den på något sätt tar det här helhetsgreppet om yrkesrollen.

Jenny Loftrup: Den här läkarrollen. Läkare porträtteras ofta i filmer och böcker som något slags hjältar eller till och med halvgudar. De vill orka hur mycket som helst och de kan jobba dygnet runt. De är alltid redo att rycka ut på akuta fall och man får inte missa något eller bli förkyld.

Den här rollen – är de stressade av den?

Katarina Bernhardsson: Kanske inte så mycket hjälterollen, det finns säkert där också. Utan jag tror att de är rätt så stressade, som jag förstår det, av en bild som de ser dels i medierna och dels möter i verkligheten av väldigt mycket stress och press. Eftersom de vet att man går in i ett ganska tufft arbete. Att då liksom få stanna upp innan det är dags och tänka på det här lite djupare sättet. Jag tror att det kan betyda en hel del att kunna ta med sig.

Men om man tittar på de här ögonblicksbilderna som är själva kursvärderingarna. Då talar de just om sådant som att få reflektera på riktigt kring läkarrollen och patientmötet och döden och livet. De är de stora frågorna på många sätt som ju finns där så mycket men som det inte är så lätt att alltid ge utrymme i utbildningen.

Jenny Loftrup: Jag tänker att ni har en gäst också på kursen. Det är poeten och läkaren eller psykiatern Pia Dellson. Hon har bland annat skrivit Väggen – en utbränd psykiaters noteringar. Det handlar om hennes egen utmattning. Så hon har varit i båda rollerna.

Katarina Bernhardsson: Ja, hon vårdar cancerpatienter där utmattning är en av sakerna man kan ha. Men hon är psykiater på onkologen på cancerrehabilitering.

Men absolut. Det är jätteroligt att samarbeta med Pia. Hon är med i det här arbetet med medicinsk humaniora och hon har skrivit en bok som heter Klinisk blick, som är reflektioner från den unga läkarens perspektiv och sen Väggen som du nämnde om att själva vara sjuk. Sen även en tredje bok som heter Sovsjuk som handlar om att vara anhörig till en son som drabbades av narkolepsi efter svininfluensavaccineringen.

Så hon har den här triaden av läkarperspektivet, anhörigperspektivet och den sjukas perspektiv. Med kunskap från alla håll. Det är ett jättespännande material att arbeta med.

Jenny Loftrup: Har du något exempel från det?

Katarina Bernhardsson: Ett exempel från hennes väldigt korta, effektiva texter är

/…/efter ett tag får man känslan av att världen är delad i två lag. De som kan bli sjuka och vi som inte kan det.”

Den är så klurig för den säger så mycket om en slags förväntad självbild av att när man är den som läker andra så finns det inte riktigt utrymme för den egna sjukdomen. Det här är liksom ett problem som vi kan se. Att läkare kanske söker vård i lägre grad. Särskilt för psykisk ohälsa och sådana saker. Så det finns en massa problem, att det inte alltid finns ett tydligt utrymme för att byta mellan de här rollerna. I och med att de är så fast i en på något sätt. Så den tycker jag är väldigt fin.

Jenny Loftrup: Jag tänker på att man kanske kan bli bättre på att känna empati för patienter om man har läst en mängd olika böcker och mött sjukdom på olika sätt. Men kanske också då mer empati för sig själv att våga titta på läkarrollen.

Katarina Bernhardsson: Absolut, självempati, självomhändertagande är jätteviktiga aspekter av arbete. Om man tar hand om sig själv, kan man ta hand om andra. Det är lite som när man ska flyga och de säger Sätt på syrgasmasken på dig själv först, innan du hjälper andra.

Jenny Loftrup: Hon har skrivit en dikt som väcker känslor, i alla fall hos mig. Obehagliga vibbar måste jag säga. Så här

När jag sövt dig, är du helt i mina händer.
Du andas om jag vill det.
Sen ropar jag dig åter till världen. Det närmaste Gud man kan bli.

Det här handlar på något sätt om den här makten man kan ha som läkare. Makt och ansvar. Vad är det för olika perspektiv? Är det någon som inte får obehagliga vibbar av den här dikten? För jag tänker på en läkare med hybris, som liksom spelar Gud på något sått?

Katarina Bernhardsson: Just det. Alltså det är superspännande att du tar upp den dikten. För att den brukar vi läsa med studenterna. Det är nog så att många få obehagliga känslor. Men av helt annat skäl. För de är mer inne på ansvarsdelen än på maktdelen. Att känna ”herregud ska jag ha det ansvaret? Vem är jag att vara den som faktiskt ser till att någon andas?”. Så den aspekten som du ser, den ser de också. Men också lika mycket i stället att känna att man för ett ögonblick är det närmaste Gud man kan bli. Det är ganska jobbigt att ta på sig. Och det här är ju unga personer som är på väg in i yrket så att de ha ju inte upplevt sig att vara maktfullkomliga. Utan tvärtom har de ju ofta känt sig snarare kanske lite maktlösa, eller rådvilla.

Det är det som är så fint med litterära texter, tycker jag. De är inte skrivna för att vara pedagogiska och för att ge en exakt viss reaktion. Utan de har den här öppenheten och det är det som är flott för att det är så livet är också.

Man möter en patient. Man tolkar hen på ett visst sätt utifrån en viss diagnos eller utifrån tidigare förståelser av patienten. Sen kan saker ändras. Plötsligt kan man se det på ett helt annat sätt.

Så litteraturens poäng här är på många sätt att den är lik livet. Patienter som kommer är inte fall som är så avskalade så att det finns exakt en sak att lista ut.

Jenny Loftrup: Nej, patienter är inte en särskild sorts människor och det är inte doktorer heller. Det säger Pia Dellson också.

Men jag tänker det här med läkarrollen. De flesta nyexaminerade läkarna är relativt unga och därmed friska. Nu kommer lite så som jag tänker… de är ganska sportiga, de kommer ofta från högutbildade hem, ofta priviligierade hem. Men patienterna de möter är i alla åldrar, från alla skikt i samhället. Läser ni litteratur som visar på det?

Katarina Bernhardsson: Ja, det gör vi i viss mån. Men det är också så att själva det här som jag pratade om, att det finns flera möjligheter i texten gör att det aktualiseras på olika sätt även i texter där det inte är just så tydligt att här har vi ett annat ursprung eller en annan socioekonomisk status eller så.

Den frågan kommer upp oavsett vad texterna säger. Sättet som vi jobbar med litteratur gör att vi också tar var på det som studenterna utifrån sina erfarenheter associerar till eller ser i texten.

Men det är en jättebra poäng. Man kan inte begära att alla läkare ska förstå alla människor helt och hållet. Men bara att sätta sig in i att världen kan se helt annorlunda ut när man är femtio år äldre och har en annan förståelse med sig ifrån sin vardag. Som om man sätter in den här sjukdomen i sitt egna sammanhang.

Jenny Loftrup: Jag tänker att patienter kommunicerar ju olika. En del har läst på massor och har redan diagnostiserat sig själva. De kommer och kan beskriva vartenda symtom. Medan andra kulturer, eller kanske det finns ett äldre garde som kanske fortfarande inte vill klaga för mycket och så.

Katarina Bernhardsson: Ja om man tänker sig att de här seminarierna kan vända och vrida på människor, texter, perspektiv. Att det blir som att man har med sig det i kroppen.

Man har gjort den här typen av förflyttningar i ”men hur ser det ut om man ser på ett helt annat sätt, i ett läge som inte är akut, utan som är liksom utforskande” tillsammans.

Då tänker jag att man kan ha med sig det i den här plötsliga akuta situationen där man har en person framför sig att man har jobbat med den här typen av perspektiv i förväg.

Jenny Loftrup: Jag tänker att jag måste ta ett exempel från Kafka, för det har ni också läst på kursen. Då tänkte jag läsa en av de mest välkända inledningarna som finns på en bok. Det är Kafkas Förvandlingen som börjar så här:

”När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt.”

Vad handlar detta om? Hur kan det här ge en insikt om sjukdom? För han är ju då fast i sin kropp helt enkelt. Och det har hänt det här helt osannolika.

Katarina Bernhardsson: Det här är ju en fantastisk lång novell eller kort roman. Det Kafka gör är att det börjar med detta faktum att Gregor Samsa upptäcker att han blivit en insekt, vilket är helt osannolikt. Efter det så är allt väldigt naturalistiskt. Han tar det för givet att nu är det så här. Nu är jag en insekt. Och hur ska jag nu lyckas ta mig till jobbet? Jag kan inte öppna dörren. Jag kan inte tala, vilket är ett problem för att han är väldigt nervös att han inte ska hinna till jobbet i tid.

Den här absurda premissen att han har blivit förvandlad till en insekt följs liksom upp av Hur ska man hantera det? Det finns en dynamik med familjen, med välvilja att försöka ta hand om Gregor och en väldig ilska och frustration och avsky mot den Gregor har blivit.

Det handlar absolut inte om sjukdom men det finns de här tolkningsnivåerna. Vad händer om vi ser den här novellen som att Gregor har en skamlig sjukdom? Eller att han har blivit deformerad? Eller att det är något som gör att man måste gömma honom för världen? Man vet inte hur man ska ta hand om honom. Man förstår inte honom.

Så man kan fundera kring tolkningar gentemot till exempel demens eller andra typer av sjukdomar. Utan att novellen handlar om det. För det handlar om många saker.

Jenny Loftrup: Jag tänker att man hamnar i rullstol, man får en stroke, man kan inte prata. Man kanske inte kan klara sig?

Katarina Bernhardsson: Ja att det finns den här möjligheten att genom att den här texten inte handlar om sjukdom på ett tydligt sätt och absolut inte om en specifik sjukdom. Så kan vi överföra den till olika typer av sjukdomssituationer och just det här med hur familjen förändras och blir alltmer frustrerad över honom. Det är en väldigt sorglig utveckling.

Det finns en fin kommentar om den här novellen. Att man kan se det som att Gregor Samsa förvandlas till en insekt, eller som att hans familj förvandlas till odjur. Så att de blir allt mindre mänskliga i hur de ser på honom, ju mera han beter sig som en insekt. Det finns otroligt många dimensioner där. Det är en väldigt spännande novell.

Jenny Loftrup: Ni läser också självbiografier om sjukdom och död och det är en genre som har funnits tidigare men som växt sig väldigt stark under tvåtusentalet. Nu kommer det hela tiden nyskrivna böcker om människor som blir sjuka och ibland dör.

Varför tror du att den här genren är så stark nu? För sjukdom har ju alltid funnits och den drabbar oss alla förr eller senare.

Katarina Bernhardsson: Ja det är en väldigt intressant fråga och jag tror att den har flera svar så klart. Så är det ju alltid. Men bland annat har hela kulturen gått mot att vi intresserar oss för människors egna liv och att människor berättar just i sådana här självbiografiska berättelser, inte bara om sjukdom utan om alla möjliga olika saker.

Men framförallt den största faktorn tror jag är en känsla av att det inte riktigt finns utrymme för den här typen av berättelser i vården. Och att behovet att då få berätta om den, finns där så starkt att det genererar den här typen av berättelser. För att man uppfattar det som så orimligt att bli så sjuk. Alltså vi har nog en idé…

Jenny Loftrup: …att det är onormalt att bli sjuk? Att det är något som inte passar in?

Katarina Bernhardsson: Precis och alla vet ju att vi blir sjuka och att vi dör, definitivt hundraprocentigt. Men att det ändå på något sätt uppfattas som att det är något som ska ske sen, eller det sker kanske för andra människor. Så att när det upplevs i det egna livet, blir det något värt att berätta om. Och vi ser ju det. När jag började intressera mig för den här genren hade jag inte kunnat ana att den skulle bli så här framträdande som den faktiskt har blivit tycker jag. Utan det finns ett sådant behov av att berätta, men uppenbarligen också ett ganska stort behov av att lyssna, läsa.

Jenny Loftrup: Och det känns väldigt naturligt att läkarstudenter får ta till sig en del subjektiva berättelser om ett helt liv, inte bara om sjukdom.

Katarina Bernhardsson: Just det och där finns en balansgång för det är väldigt fint att få sanna berättelser. Men jag tror väldigt mycket på kraften i de här litterära, där det är en del av tolkningen att diskutera exakt hur det handlar om sjukdom. Så att inte bara tänka att sanna berättelser är det som de här studenterna behöver, utan det är väldigt mycket de fiktiva berättelserna också.

Jenny Loftrup: Medicinsk humaniora är på frammarsch i Sverige och nu finns det tre olika centrum och bland annat ett vid Lunds universitet.

Katarina Bernhardsson: Precis det finns i Uppsala, Linköping och i Lund. Sen finns det verksamhet på fler ställen också. Själva ämnesområdet har funnits i flera decennier i USA. Det finns i England. Det finns även på kontinenten.

Men man kan se att det har ökat i intresse och framförallt i Sverige har det ökat och har också börjat formaliseras lite mera. Så det har alltid funnits fantastiska forskare som har varit engagerade i medicin ur humanistiskt perspektiv.

Men nu har det formaliserats och bildats de här centrumen som då alltså har kommit till från 2020 så det är en ny företeelse att det har blivit så pass mycket satsat på.

I Lund har vi startat Birgit Rausing centrum för medicinsk humaniora. Det är ett sätt att verkligen profilera universitetet och utbildningarna och vi som ett uttalat mål att även om den här verksamheten har börjat på läkarutbildningen, så ska den inte stanna där. Utan vi vill finnas med i de olika professionsutbildningarna som har just den här människoinriktningen och det är inte bara Medicinska fakulteten. Det finns även på Samhällsvetenskaplig fakultet. Men det är rätt mycket placerat på medicin och centret är placerat på Medicinska fakulteten.

Jenny Loftrup: Så humaniora är på frammarsch helt enkelt inom medicin och andra yrken.

Katarina Bernhardsson: Ja.

Jenny Loftrup: Jag tänker att det här får runda av den här lite annorlunda podden från Vetenskap och hälsa.

Tack så mycket Katarina Bernhardsson, litteraturvetare från Lunds universitet. Vad roligt att du ville komma hit idag.

Katarina Bernhardsson: Tack så mycket. Det var jättekul att vara här.

 

Är du nyfiken på och vill läsa mer om forskning och medicin så finns det både fler poddar och artiklar och nyheter på vår sajt www.vetenskaphalsa.se

Patrik Jävert var vår ljudtekniker idag och jag heter Jenny Loftrup.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

---