Textversion

Podd Minnet, maten och hälsan.

Del 1: Minnet och hälsan, 2022-06-03

Du lyssnar på en podd från Vetenskap och hälsa och jag som heter Jenny Loftrup sitter här i studion i Lund tillsammans med min kollega Eva Bartonek.

Eva: Ja, och idag kommer podden att handla om minnet.

Jenny: …för vi är precis på väg ut med en ny tidning här på Vetenskap och hälsa. Den har två teman…

Eva: …och det andra temat i tidningen är kosten som kommer att bli en egen podd.

Jenny: Till tidningen har vi intervjuat forskare vid Lunds universitet, Region Skåne och Malmö universitet. Det är inte bara jag och Eva som skriver utan det är ett helt gäng skribenter vid universiteten och universitetssjukhuset som hjälper oss.

Eva: Ja och vi börjar prata om minnet.

Jenny: Jag träffade Niklas Mattson Carlgren och intervjuade honom om hur minnet fungerar.

Han är klinisk minnesforskare och fokuserar på mekanismerna bakom Alzheimer. Han menar att när man pratar om hjärnan och minnet så är det en sak som är viktig att utgå ifrån – ”Hjärnan är plastisk”.

Eva: Precis, och hjärnans plasticitet, eller hjärnans förändringsförmåga, handlar om att det bildas nya nervceller, det som kallas neurogenes. Men också om att städa bort andra nervceller som inte används.

En forskare som jag intervjuade för några år sedan liknade hjärnan vid en trädgård som både måste gödslas för att det ska växa, men att en välskött trädgård även måste rensas från ogräs. Att man tar bort sådant som inte ska vara där.

Jenny: Brukar man inte prata om ”Use it or lose it”?

Eva: Jo precis.  Det är känt att barn upp till två års ålder har en stark tillväxt av nervsynapser, kopplingar mellan nervceller.

Efter det sker en snabb gallring fram till ungefär tio års ålder då synapser och nervbanor som inte används rensas bort. Så barnhjärnor är väldigt plastiska.

En vuxen hjärna har lägre plasticitet, en sämre förmåga att etablera nya nervkretsar. Det är till exempel därför som vuxna har så mycket svårare att lära sig ett nytt språk perfekt.

Jenny: Ja, det känner man igen sig i, men det är inte helt kört. Ett exempel som visar att hjärnan är plastisk är psykologiforskaren Johan Mårtenssons studie vid Lunds universitet för ett par år sedan.

Försökspersonerna var studenter vid Försvarets tolkskola som genom intensiva studier skulle lära sig ett nytt språk på bara ett år. Och de lyckades lära sig ryska, dari eller arabiska flytande på ett år. Efter att de lärt sig det nya språket så hade vissa delar i hjärnan blivit större.

Eva: Ja, det är spännande. En annan välkänd studie handlar om taxichaufförer i London, och då tänker jag specifikt på dem som kör de klassiska Londontaxibilarna.

För att få köra en sådan Londontaxi måste man vara licensierad och för att bli det, måste man ha genomgått en tuff flerårig utbildning som avslutas med ett prov där de bland annat ska kunna hitta till 25 000 olika gator och 50 000 intressanta platser. Det kallas för ”the Knowledge”.

Och då har man kunnat visa att en särskild del av hjärnan som kallas hippocampus, där orienteringen sitter, hade blivit större hos de här chaufförerna som klarat provet, jämfört med hur den var innan.

Jenny: Ja det är nästan ofattbart hur man ha hela londonkartan i minnet, då behövs ingen gps.

Eva: Ja det är imponerande och de är mycket stolta över det. Men varför verkar det som att vissa människor har fler detaljerade minnen från sina liv än andra?

Jenny: Jo, det handlar om hur mycket vi återberättar våra minnen och fogar in det i vårt övriga nätverk av minnen och kunskap. För att ett minne ska fastna så behöver vi återvända till det många gånger. Antingen genom att berätta om det för andra eller att tänka på det för oss själva. Och där är vi olika – när det handlar om hur mycket vi återvänder till minnet.

Eva: Niklas Mattson Carlgren, som du berättade om, är neurobiolog och han förklarade väl vad som händer i hjärnan när ett minne skapas?

Jenny: Jo, han beskrev minnet som ett nätverk. Ett minne bildas när nervceller fyrar av elektriska signaler till andra nervceller via synapser. Och så förstärks kontakterna mellan nervcellerna mer och mer, ju fler gånger man återvänder till ett minne.

Eva: Så man kan säga att ett minne är ett nätverk som ritar nya spår och skapar nya strukturer i hjärnan?

Jenny: Ja, och ju fler kopplingar desto starkare blir nätverket, alltså minnet. Men att få ett minne att riktigt fastna – att konsolideras – kan ta veckor, månader, år. Men när det är gjort så har man ett långtidsminne. Det är en ny struktur ristad i hjärnbarken.

Eva: Och då ligger det på ett visst ställe i hjärnan för alltid?

Jenny: Nej, långtidsminnena finns faktiskt utspridda över hjärnan, eftersom varje nervcell i hjärnan har kontakt med ungefär 10 000 andra nervceller. Så  minnet finns representerat på många ställen i hjärnan.

Eva: Så man kan säga att när ett minne väl har fastnat så är det säkerhetskopierat på många ställen?

Jag tänker att det borde ju vara bra om man skadar en del av hjärnan. Då kan våra långtidsminnen ändå finnas kvar?

Jenny: Ja, minnena från våra upplevelser och våra liv kan finnas kvar. Men det beror förstås på hur hjärnan skadas. I tidningen intervjuas en patient som fick först hjärninflammation och sedan många täta epilepsianfall – och för henne försvann flera år ur minnet. De kom inte tillbaka.

Eva: Ja det låter väldigt obehagligt och jobbigt! Men även om vi minns händelser, kan man verkligen lita på att det vi minns är sant?

Jenny: Nej inte riktigt. Vi tänker kanske att våra starkaste minnen är helt sanna. Men det är de som har justerats flest gånger, eftersom vi har återvänt till dem så många gånger.

Så när det gäller att minnas en upplevelse, kanske ett starkt positiv minne som när man träffade den stora kärleken eller tog studenten. Ja, då kommer det bli svårt att minnas exakt vad som hände.

Eva: Så våra starkaste minnen riskerar också vara de minnen som vi minns mest fel?

Jenny: Ja, på ett sätt. Det är som Mikael Johansson, psykologiforskare vid Lunds universitet, berättar i tidningen.

Vi minns innebörden av en händelse, vad den betyder för oss, känslan den gav. Men det är sällan vi får rätt på alla detaljer. Han menar att minnet inte ska vara helt perfekt. Då skulle alla detaljerna ta för mycket plats i hjärnan.  Det är mycket bättre att minnas den gemensamma nämnaren än varje enskilt intryck.

Eva: Varför är det bättre?

Jenny: Jo för att vi behöver frigöra resurser i hjärnan, för att kunna planera, reagera och förbereda oss för möjliga scenarios i framtiden.

Jag tar ett exempel: för att planera en semester så behöver vi inte komma ihåg våra tidigare semestrar i detalj. Men det underlättar om vi minns de stora dragen.

Vad tycker familjen om att göra på semestern, är det naturupplevelser eller sola och slappa? Ska det vara många planerade aktiviteter eller så lite planerat som möjligt? Vill man ha lugn och ro eller umgås med släkt och vänner? Ungefär vad behöver packas och i runda slängar hur mycket pengar brukar gå åt?

De här minnena kan hjälpa oss när vi planerar en ny semester.

Eva: Så att minnas lite fel när det gäller detaljer kan ha sina poäng. Men att helt glömma det måste väl ändå vara negativt?

Jenny:  I de flesta fall ja, men inte alltid. Tänk till exempel på posttraumatisk stress, PTSD. Här finns det flera studier som visar att våra hjärnor är olika bra på att kontrollera och reglera riktigt svåra minnen.

Efter den stora flyktingvågen 2015 gjordes en studie under ledning av Mikael Johansson. Den visade att de flyktingar som hade stark inhibitorisk kontroll över sina minnen, alltså var bättre på att hålla undan hemska minnena, de löpte mindre risk att drabbas av PTSD.

Det samma visade en annan studie efter terrordåden i Paris.

Så att kunna hålla svåra minnen i schack verkar vara en viktig byggsten  för mental hälsa.

Eva: PTSD är ju ett växande problem eftersom många nya svenskar kommer ifrån krig och konflikthärdar. Men hur fungerar minnet vid PTSD?

Jenny: Det har Alexander Santillo läkare och forskare i psykiatri – förklarat för mig:

Vid PTSD lärs minnena in på fel sätt av hjärnan. Så det som att minnet pågår just nu. Det upplevs mer som en mardröm än som minnen. Man är i det fruktansvärda ögonblicket, där man kanske blir våldtagen, hotad, misshandlad. Då tar traumat upp så mycket plats i hjärnan att det minnet som vi behöver i vardagen fungerar inte som det ska. Man kan få allvarliga minnesproblem.

Eva: Men finns det behandling mot PTSD?

Jenny: Ja, det finns faktiskt riktigt bra behandlingar, det går att bli frisk.

Det fungerar ungefär som annan terapi vid fobier. Att man gradvis och under kontrollerade former får möta det som man rädd för. I det här fallet minnena av traumat.

På så sätt skapar man en distans till dem. Då kan hjärnan lära om.  Man kommer till en punkt där hjärnan tar in att man har överlevt och faktiskt inte hotas av akut fara. Då upphör de traumatiska minnena att vara så verkliga och plågsamma.

Men många vågar inte gå i terapin. För bara tanken på att behöva gå igenom sina trauman igen väcker en sådan stark rädsla.

Därför pågår flera olika studier nu med medicin som innehåller ectasy, som ska få de med PTSD att våga ta sig an sina minnen genom terapi. Det är seriös forskning som man hoppas ska kunna hjälpa många att komma till terapin.

Eva: Ja. Så vid PTSD är det bra att kunna glömma eller rättare sagt hålla undan svåra minnen. Men för de flesta som drabbas av dåligt minne så är det en plåga. Många drabbas ju när de blir äldre av olika demenssjukdomar.

När det gäller den vanligaste demenssjukdomen, Alzheimers sjukdom, så har forskningen gått framåt?

Jenny: Ja, det handlar om att tidigare kunna hitta de som har eller kommer få alzheimers men kanske längre fram, även nya mediciner som kan bromsa sjukdomen.

En av våra skribenter träffade Oskar Hansson, alzheimerforskare vid Lunds universitet. För två år sen gjorde han och hans kollegor ett genombrott inom alzheimerdiagnostiken. Med hjälp av ett blodprov och några enkla minnestester kan man nu med nästan 90 procents säkerhet avgöra om någon kommer att utveckla Alzheimers sjukdom, eller inte, inom fyra år.

Detta betraktas som en revolution, inte minst med tanke på hur många som söker vård för lättare minnesproblem och får fel diagnos, eller ingen diagnos alls.

Men vi är inte där än. Det går inte idag att gå till en vårdcentral för att screena sig för alzheimers. Men förhoppningen är att den möjligheten ska finnas inom ett par år, för de som har minnesbesvär.

 

Eva: Men om man då får veta att man har Alzheimers sjukdom. Finns det då någon bot eller någon bromsande behandling?

Jenny: Nej tyvärr finns det inte det, men man kan lindra symtom idag. Man undersöker effekterna av flera olika läkemedelskandidater i kliniska studier nu. Alltså studier på människor.

Flera av de här läkemedelskandidaterna lyckas rensa rent bort det skadliga proteinet från hjärnan som heter beta amyloid.  Beta amyloid samlas och bildar klumpar i hjärnan vid alzheimer, så det vill man ju rensa bort. Efter cirka ett och ett och ett halvt års behandling är klumparna borta.

Men tyvärr har det inte gett de här efterlängtade effekterna på minnet och förmågan att tänka. Alzheimerforskarna menar att behandlingen borde ge bättre effekt om den sattes in tidigare. Gärna innan man har fått några symtom. Så det ska det forskas på nu.

Eva: Det låter ju jättespännande, jag hoppas att de gör framsteg.

Men som väl är så får inte alla demens eller ens sämre minne med åldern. Finns det något man göra för att hålla sin hjärna i trim?

Jenny: Ja, Forskaren Sölve Elmståhl driver en studie som heter GÅS, gott åldrande i Skåne, och de har följt Skånes äldre under 20 års tid.

Här kan man se att det finns faktorer man kan påverka. 30 procent av risken att få demens styrs av faktorer som rökning, högt blodtryck, diabetes, fetma och för lite rörelse och träning. Så här är det möjligt att själv påverka en del av riskfaktorerna.

Men detta gäller framförallt vaskulär demens eller blodkärlsdemens. Och det är den näst vanligaste formen av demens efter alzheimers. De har också sett att även lite fysisk aktivitet, som enstaka promenader, faktiskt spelar roll för längre överlevnad bland äldre.

Och sen är det ju så för oss alla att träning är bra, särskilt träning där man får upp flåset, för då pumpas syret runt bättre i hjärnan. Det är förstås bra även för minnet. Så konditionsträning som till exempel löpning rekommenderas…

Eva: Så om man skulle våga sig på en generalisering när det gäller att hålla sin hjärna i trim så är det de gamla vanliga råden som gäller: Rör på dig, se till att sova tillräckligt, undvik tobak och för mycket alkohol, umgås med vänner, lär dig något nytt och ät bra mat.

Jenny: Just det men vad är egentligen bra mat?

Eva: Ja, nu glider vi över på vårt andra tema i tidningen, nämligen maten.

Jenny: Ja och det kommer vi att prata om i vår nästa podd.

I det här avsnittet har vi gett er några smakprov från vår nya tidning som den här gången handlar om minnet, maten och vår hälsa.

Vi har precis publicerat tidningen digitalt på vår hemsida och det finns också möjlighet att beställa tidningen gratis.

All information hittar du på www.vetenskaphalsa.se/tidskrift

Vi som har gjort podden heter Jenny Loftrup och Eva Bartonek och vår ljudtekniker heter Patrik Jävert.

Tack för att du har lyssnat.

---