Textversion

Podd. Måste det göra ont att bli äldre? 2023-05-12

Kanske har du hört en äldre bekant eller släkting säga ”Om jag vaknar en morgon utan att ha ont någonstans, då tror jag att jag är död”.

Men bakom den här något humoristiska beskrivningen av åldrandets vedermödor döljer sig en hel del lidande och försämrad livskvalitet. Och det är många som är drabbade. Ungefär hälften av den äldre befolkningen, hit räknas alla från 60 år och uppåt, rapporterar att de har ont på ett eller annat sätt.

I dagens podd ska vi prata om smärta i den åldrande befolkningen. Varför den uppstår. Hur den kan upplevas, behandlas och mycket annat.

Till min hjälp har jag bjudit in Lena Sandin Wranker som är specialistläkare inom smärtrehabilitering och forskare inom geriatrik, det vill säga äldreforskning, vid Lunds universitet och Skånes universitetssjukhus. Hennes inriktning är mot smärta hos äldre personer.

Välkommen hit Lena.

Lena Sandin Wranker: Tack.

Eva Bartonek:  Jag ska börja med en generell fråga. Måste det göra ont att bli gammal?

Lena Sandin Wranker: Nej det där är en villfarelse. Det ska inte behöva göra ont men tyvärr är det ändå så att det gör det för väldigt många.

Eva Bartonek: Men vad är det för typ av smärta man upplever? Var är det vanligast att ha ont?

Lena Sandin Wranker: Det vanligaste är att det gör ont från den muskuloskeletala apparaten, alltså muskler, senor och skelett. Och rygg och ben, fötter är allra vanligast.

Eva Bartonek: Om vi ska ta det från början. Vad är smärta?

Lena Sandin Wranker: Smärta är något helt personligt. Det beror alldeles på vad du har varit med om tidigare i livet, både hur du uppfattar det och hur starkt du uppfattar det. Framför allt hur hotfullt du upplever smärtan.

Eva Bartonek: Men har smärtan någon funktion? Är det bra för något?

Lena Sandin Wranker: Ja. Smärta är jättebra. Det finns en släkt i Norrbotten som har det vi kallar för vittangisjukan. De har en skadad gen som gör att de inte kan uppleva smärta och det är ett stort problem för dem. Kanske framförallt för barnen när de växer upp.

Eva Bartonek: Hur då?

Lena Sandin Wranker: Eftersom de inte känner smärta, så skadar de sig blir det jätteproblem. Även om man försöker skydda dem med olika former av hjälpmedel så räcker inte det. De får kontrakturer i leder…

Eva Bartonek: Vad är kontrakturer?

Lena Sandin Wranker: Att de har skadat sig så de får blödningar och så stelnar leden i felaktiga positioner.

Eva Bartonek: Så om jag tolkar det rätt är smärta egentligen en varningssignal om att någonting är fel allt ifrån att man tar på en kokhet platta till att något är skadat i kroppen?

Lena Sandin Wranker: Ja det är en överlevnadsmekanism vi har. Så egentligen ska vi vara glada för den. Men sen går det snett ibland när det blir en långvarig smärta.

Eva Bartonek: Den här ”bra smärtan” eller kanske mer akut smärta – hur fungerar det? Man har skadat sig. Vad händer sen?

Lena Sandin Wranker: Ja, du får en smärtsignal och rent reflexmässigt så försöker du ta bort det du har skadat. Som du sa nyss. Om vi lägger handen på en varm platta, då hinner vi inte ens tänka, det är reflexer. Då rycker vi bort handen innan vi ens vet om att det gjorde ont.

Men om vi till exempel har brutit en arm. Då drar vi den till oss och så försöker vi hålla den så still det bara går. För att skydda den mot mer skada.

Eva Bartonek: Så om man får en kroppsskada så förstår man att något är fel. Jag ska försöka få vård, få det åtgärdat och när det är gjort ska smärtan försvinna.

Lena Sandin Wranker: Ja och det här att vi till exempel drar armen intill oss för att hålla den stilla. Det beteendet bekräftar vi i sjukvården. Så att när man då söker akutmottagningen så sätter vi på ett gips för att det ska vara alldeles stilla. Och i den bästa av världar så läker det här på sex till åtta veckor. Så när man tar bort gipset och börjar på armen igen ska allt återgå till det normala.

Men vid den långvariga smärtan så även om skadan läker så ibland börjar smärtan leva ett eget liv. Det kan vi inte påverka själva.

Eva Bartonek: Varför går det inte över? Varför uppstår långvarig smärta? Det känns som att den är så onödig?

Lena Sandin Wranker: Jo. Där någonstans börjar smärtan leva ett eget liv.

Eva Bartonek: Vad menar du med det? Vad händer?

Lena Sandin Wranker: Man kan inte påverka det utan de här smärtupplevelserna, signalerna upp till hjärnan om att det gör ont, fortgår trots att skadan är läkt.

Sen aktiverar det här mycket annat hos oss. Vi är ju egentligen stenåldersmänniskor så vi ska ju fly eller slåss när det gör ont. Så det drar igång så mycket med förhöjd puls, höjt blodtryck och många sådan här faktorer för att vi ska vara redo för att antingen fly eller slåss.

Men i längden eftersom smärtan fortgår är inte det här något som är bra att gå med.

Eva Bartonek: Så jag tolkar det som att det här fortsätter. Kan man säga att det blir något sorts ny upptrampad stig som inte borde vara där? Att man skapar eller aktiverar nya smärtbanor som inte kan gå tillbaka?

Lena Sandin Wranker: Ja ungefär så brukar jag förklara för patienterna att det här har öppnat en motorväg och att det här är alltså inne på ryggmärgsnivå. Och även om det går, det går alltid att göra det bättre. Så är det viktigt att de talar om när någonting händer och de kommer till sjukvården, att jag egentligen är en smärtpatient. Därför att om de inte får hjälp snabbt när något nytt händer, så är risken stor att det öppnar den här motorvägen igen och så får de börja om från början.

Så det vi jobbar med brukar jag beskriva som att vi ska försöka sätta upp sådana här betongsuggor för att få ner farten.

Eva Bartonek: Ja det var en bra liknelse. Men som sagt det verkar som att vi får mer ont ju äldre vi blir. Vad är det som händer i den här åldrande kroppen som gör att vi får mer ont? Vet man det?

Lena Sandin Wranker: Det är klart att vår kropp har ju varit med om mer och vissa saker som till exempel artrosutveckling och sådant vet vi att det ökar med stigande ålder.

Sen kan vi få smärta av andra orsaker. Du kan till exempel få nervsmärta efter en stroke. Det där är ju inte heller så vanligt när vi är unga.

Eva Bartonek: Så man drar på sig en massa skador som på något sätt leder till detta?

Lena Sandin Wranker: Nej det är inte nödvändigt. Man ska inte ha ont när man blir gammal, men risken ökar.

Eva Bartonek: Fibromyalgi ansågs länge som en hitte-på-diagnos, men är nu accepterat. Vad är fibromyalgi?

Lena Sandin Wranker: Fibromyalgi är ett smärttillstånd som är absolut vanligast hos kvinnor, men det finns även hos män. Man har i princip ont i hela kroppen och man brukar kunna beskriva det som att det svider, det värker, det bränner. Ibland kan det vara så svårt att man kanske inte ens klarar att ha en t-shirt på sig för sömmarna skaver.

Det finns olika svårighetsgrad i det och till viss del är det genetiskt betingat där riskerna är mycket större om till exempel en mamma och en syster redan har utvecklat det. Men det finns fall som drabbats ändå där det då har funnits en skada som har utlöst det hela. Så som vi pratade om tidigare.

Det flyttar ofta på sig också, vilket gör att många kan tycka att så här kan det ju inte vara. Jag kan inte ens berätta det här för doktorn. Han tror jag är tokig. Att på morgonen gör det ont på utsidan av låret och på eftermiddagen så är det värst i armen. Men så är det. Det flyttar på sig och det kan vara mycket besvärligt.

Eva Bartonek: Hur mäter man smärta? Finns det något objektivt sätt att mäta det på eller hur gör man?

Lena Sandin Wranker: Nej det gör det ju egentligen inte. Vi försöker ju. Vi har ju många olika måttstockar som vi använder och egentligen spelar det nog inte någon roll vilken av dem man tar. Det viktiga är att vi på något sätt försöker mäta.

Du kan bara jämföra med individen själv. Du kan inte säga att om någon skattar på en tio centimeter lång linjal och den personen skattar fem så kan du inte säga att en annan som skattar sju har mer ont. Utan det är en helt individuell upplevelse för det beror på vad du har varit med om tidigare i livet.

Eva Bartonek: Jaha, så intressant. Så det går inte att ta ett blodprov och säga att du har så här ont. Det finns inte?

Lena Sandin Wranker: Nej inte än, men det ligger i pipeline på forskningen. Så vi hoppas att det kan komma inom några år. För det skulle underlätta betydligt till exempel för distriktsläkaren. Både att kunna ta ett blodprov och kunna se att patienten har ont. Men också ett blodprov för att se hur stark smärtan är.

Men det ligger i pipelinen.

Eva Bartonek: Ja då får vi hålla tummarna att det kommer snart. Men som sagt det är en individuell upplevelse och det har att göra med vad man varit med om. Man brukar prata om olika faktorer, biologiska, sociala, psykologiska faktorer som inverkar på det här.

Kan du förklara vad det innebär med de här faktorerna och kanske ge ett konkret exempel?

Lena Sandin Wranker: Ja som jag säger först och främst då så handlar det om vad du har varit med om tidigare i livet. Det är liksom ditt minne av smärta. Men sen är det också så att om du har det väldigt hotfullt runt omkring dig. Du kanske inte vet riktigt hur du ska klara din försörjning. Det kanske är problem med bostaden och så vidare. Då ökar det också på därför att då har du en oro som liksom driver på det du upplever.

Sen det sociala så har du ett bra socialt liv, känner ett sammanhang i tillvaron, så är det en stödjande effekt för dig. Men om det också är dåligt så är risken stor att det i stället accelererar smärtan.

Och tyvärr är det ju många som hamnar i den här dåliga spiralen så de får ett allt mindre umgänge med vänner och ibland förlorar de familjen till och med. De har dålig ekonomi för att de inte kan jobba eftersom de har så ont. Och ibland så kan ju till och med det här med bostad vara hotat.

Eva Bartonek: Jag tänker att bara det att något så enkelt som att om man helt plötsligt börjar fokusera på någonting så kan man kanske glömma att man har ont för ett tag.

Lena Sandin Wranker: Ja, precis. Det går alltså att hitta sådana här kanaler som kanske kan hjälpa dig om smärtan är på väg upp. Att du kan tänka på någonting som är väldigt avslappnande, skönt, där du känner dig lugn och trygg. Så kanske du faktiskt kan vända det och få det att stanna på en femma i stället för att springa upp till en sjua.

Eva Bartonek: 2016 disputerade du med en avhandling om smärta men du tittade också då på könsskillnader i den äldre befolkningen. Du såg då en del skillnader mellan kvinnor och män. Vad såg du? Berätta.

Lena Sandin Wranker: Ja, det är ju totalt sett då ungefär 50 procent som har smärta i den äldre befolkningen. Men det är betydligt fler kvinnor än män. Så kvinnorna närmar sig 65 procent medan männen kanske är 35 procent.

Så där finns en klar könsskillnad även i de äldre grupperna.

Eva Bartonek: Det var ju intressant. Finns det någon förklaring till varför eller åtminstone en hypotes?

Lena Sandin Wranker: Det är ju samma som för den yngre generationen att det här kanske både är hormonellt betingat och lite av vårt beteende, som kanske gör att kvinnan blir mer utsatt för det här.

Eva Bartonek: Så det är faktiskt så att män upplever mindre smärta. Det är inte så att man på något sätt tänker sig att det här får man tåla. Så att man inte rapporterar smärtan. Kan det var något sorts ”macho-beteende” bakom?

Lena Sandin Wranker: Lite de tankegångarna var jag själv inne på i avhandlingen, när man såg också då att ungefär 50 procent av männen inte fick någon behandling överhuvudtaget.

Men det visade sig att kvinnorna upplever en betydligt sämre livskvalitet av att ha långvarig smärta än vad männen gör, för att för dem är det viktigaste att få sova. Ibland är det ju så att smärtan gör att de inte sover. Smärtan kan de leva med men inte att inte sova. Det är därför det är det som de pratar om.

Eva Bartonek: Så männen upplever problem med sömnen medan kvinnor i större utsträckning har problem med smärtan?

Lena Sandin Wranker: Alltså, ja vad det gäller deras livskvalitet. För samtidigt är det så att kvinnor tar mer sömntabletter än vad män gör. Kvinnorna söker mer vård. Så är det också. De har väl lättare för att prata om det, kanske.

Eva Bartonek: Men för att sammanfatta det här. Kvinnors livskvalitet påverkas mer av smärtproblematik medan männens livskvalitet påverkas mer av sömnproblem?

Men det här med sömn och smärta. Finns det en koppling mellan sömn och smärta? Eller vad vet man om det?

Lena Sandin Wranker: Jo det är jättemånga som sover dåligt därför att de har ont och så när de väl har somnat vaknar de för att nu gör det ont och de måsta byta ställning. Ibland måste de upp och så vidare. Så sömnen blir naturligtvis påverkad och det här är oerhört angeläget att vi jobbar med den biten. Därför att bara av att ha en långvarig smärta så är du kroniskt trött.

För hjärnan som vi startade vårt samtal om här, så är ju smärtan en överlevnadsfaktor. Därför prioriterar hjärnan smärta som prio ett. Så den håller hela tiden på att jobba med det här även om vi är fokuserade på annat. Det gör att du blir trött och det kan du inte sova bort. Men om du då dessutom inte sover på nätterna och du är utvakad också, så är det ingen bra kombination, utan kan till och med göra att du upplever smärtan värre.

Eva Bartonek: Kan man säga någonting om vad är hönan och vad är ägget? Jag tänker att man kan ju ha sömnproblem av helt andra orsaker och inte smärta. Men om man då har sömnproblem, kan det då leda till att man helt plötsligt får smärtproblem också?

Lena Sandin Wranker: Nej de kopplingarna skulle jag nog inte våga dra. Men överhuvudtaget, det här är ju inget bra, det heller att inte sova på nätterna. Så det finns ganska mycket som man faktiskt kan göra för att försöka sova bättre.

Eva Bartonek: Som sagt, vi började med frågan om man måste ha ont när man blir gammal och du svarade nej på det. Men många äldre tror då kanske att smärta hör till åldrandet och de kanske inte vill söka för de vill inte vara till besvär. Men när tycker du att man ska söka vård för sina smärtproblem?

Lena Sandin Wranker: När man upplever att smärtan verkligen påverkar livskvaliteten. Eller egentligen från början ska du ju söka för att se om det går att göra någonting åt det. kanske helst innan det blir en långvarig smärta.

Men sen handlar det om hur mycket det påverkar din livskvalitet om du ska söka vård eller inte. För man ska veta att det kan alltid blir bättre. Det finns många saker förutom mediciner. För det ska vi vara återhållsamma med, eftersom vi vet att för varje år vi blir äldre så funkar lever och njurar sämre och så kanske vi behöver andra mediciner för blodtryck och hjärtsvikt, diabetes och allt som händer oss.

Så vi ska vara återhållsamma med medicinerna för att inte ställa till det men det finns ändå så mycket annat man kan göra.

Eva Bartonek: Men vad kan man göra mer då?

Lena Sandin Wranker: Först ska man ta hjälp, tycker jag, av en fysioterapeut som kan ge råd hur man ska försöka träna. Så får du lyssna på din kropp. Det här vi också startade med att prata om, den akuta skadan som man försöker hålla stilla och vi sätter på gipset. Det här är den värsta fienden när du får en långvarig smärta för man vill vara stilla. Men det fungerar inte när det är långvarig smärta. Utan du måste aktivera dig. Du måste röra på dig.

Men sen däremot hur och hur mycket. Där kan man behöva hjälp av en fysioterapeut så att man tränar på rätt saker för att kunna upprätthålla de funktioner man behöver för att klara till exempel att bo kvar hemma. Du måste kunna gå i trappan. Du måste kunna gå ut till postlådan. Du kanske måste kunna ta dig till affären. Då är det precis det som du ska träna på. Så det är jätteviktigt att göra rätt saker. Men sen behöver du också äta ordentligt, du behöver sova ordentligt. Så det är många faktorer här som kan göra att du upplever att det blir väldigt mycket bättre.

Eva Bartonek: Fysisk aktivitet brukar ju rekommenderas i alla sammanhang. Det kan väl sägas vara en universalmedicin. Men det finns ju också något som heter rörelserädsla som just de här patienterna upplever?

Lena Sandin Wranker: Ja och det gör egentligen alla som får en långvarig smärta, mer eller mindre. Och det gäller att ta tag i den och försöka överbrygga det här. Man är ju rädd att man ska ställa till det värre, att man ska få mer ont. Men problemet är ju att du spänner dig och det påverkar också balansen. Och ju äldre vi blir, desto större är risken att du faktiskt går och ramlar. Det är ju jättefarligt att hamna på sjukhus med en bruten lårbenshals.

Så därför gör det i tid, jobba med de här sakerna. Be fysioterapeuten ge dig övningar. Du ska inte bara göra det när du är hos fysioterapeuten. Hen ska visa dig och sen ska du göra det hemma, helst flera gånger om dagen.

Eva Bartonek: I din avhandling skriver du också att ju äldre man blir desto mindre smärta rapporterar man. Så det verkar som att de yngre äldre har mer ont än de äldre äldre? Stämmer det och hur kan man förklara det?

Lena Sandin Wranker: Ja så ser det faktiskt ut men problemet är sannolikt så att när vi är 60 till 65 så tycker vi inte det är OK om vi har så ont så inte kan sitta på golvet och leka med barnbarnen. Men när du är 85 så kanske du är nöjd om barnbarnet kryper upp i knät till dig. Så man har en större acceptans för det man själv inte kan.

Men sen handlar det naturligtvis också mycket om hur vi tänker så ett exempel jag också brukar ta för mina patienter är mormor som är jätteledsen och tycker hon är värdelös som mormor för nu kan inte hon åka pulka med barnbarnet. Då brukar jag fråga hur gammalt barnbarnet är och då visar det sig att barnbarnet har fått några år på nacken. Och då är jag så krass att jag ställer henne inför fait accompli och frågar – tror du inte att hen tycker att det är pinsamt att mormor åker pulka? Jaa, alltså så hade hon inte tänkt. Jag säger vad vill barnbarnet egentligen? Vill hen inte att du bara ska stå och titta, när hen åker pulka. Och då brukar hon hålla med och då plötsligt så klarar man sin funktion som mormor. För titta kan hon ju, även om hon inte kan sitta på en pulka. Och det har ju betydelse för hennes självkänsla vilket i sin tur också påverkar hur hon upplever sin smärta.

Eva Bartonek: Så man kanske ska tänka att man kanske kan fortsätta att göra de saker man gillar. Man kanske ska göra dem på ett annat sätt då?

Lena Sandin Wranker: Ja och det är jättesvårt att ändra våra beteenden så därför när man väl är inne på en smärtklinik är det ju väldigt tajt samarbete mellan oss som läkarna, psykologerna, fysioterapeuterna, arbetsterapeuterna inte minst för att de ska få till en aktivitetsreglering. Det är inte okej att man en dag när man tycker att man är ganska pigg, far upp och putsar alla fönstren. Du kanske ska putsa ett. Ofta blir det i stället ett bakslag och nästa dag har du så ont så du kan inte stiga upp ur sängen. Man ser liksom inte kopplingen att det berodde på att jag putsade alla fönstren igår.

Så det här att göra lagom är också viktigt.

Eva Bartonek: Man ska bromsa sig själv, men det är inte alltid så lätt. För har man en bra dag så kanske man vill passa på.

Lena Sandin Wranker: Ja, tyvärr är det så.

Eva Bartonek: Du är ju också medförfattare till en bok Långvarigt smärta ur ett vårdande perspektiv. Du har skrivit flera kapitel i den. Bland annat ett om kulturella aspekter. Precis som vi har nämnt här flera gånger tidigare så är smärtupplevelse en individuell upplevelse som styrs av vad man har varit med om tidigare. Då borde ju de här kulturella aspekterna i patientmötet vara väldigt viktiga. Vad är dina erfarenheter? Vad har du att berätta om det?

Lena Sandin Wranker: Ja med de demografiska förändringar vi har i samhället så är det ju så att idag har vi cirka 20 procent som är utlandsfödda, varav en del är i behov av tolk vilket gör det ännu svårare för patienten som är sjuk och har ont och sitter redan i underläge och ska behöva kommunicera genom en tredje person.

Från början kanske de inte har så många ord för smärta som vi då vill försöka pressa dem till att svara. Så en svensktalande frågar vi kanske om det svider, värker, bränner. De vet kanske inte ens vad det här är, utan de har ont. Där har vi en sådan där kulturell skillnad som man behöver ta hänsyn till.

Det kan också vara viktigt att tänka på läkemedel. Det är oftast gris i gelatinkapslar. Då kanske det inte är så lämpligt för vissa grupper att få just den medicinen. Eller så kanske vi har ett tre-dos-förfarande när det är ramadan. Det går inte heller.

Eva Bartonek: Vad menar du med tre-dos-förfarande?

Lena Sandin Wranker: Att man ska ha mediciner tre gånger om dagen, morgon, middag och kväll. Eftersom de har fasta under ramadan så kan de inte ta medicinen. Så det gäller att fråga. För vi ska ju jobba under de här etiska reglerna vi har. Att inte skada, att göra gott tror jag de flesta sjukvårdspersonal skriver under på. Men det här med autonomiprincipen att det alltid är patienten som bestämmer – och då är vi skyldiga att informera patienten så att hen kan göra ett klokt val. Det glömmer man bort.

Men det här då som jag säger till exempel medicinerna – föreslå om du inte själv kan de kulturella skillnaderna. Om patienten då säger nej, ja då kan ni tillsammans försöka jobba fram ett förslag som blir bra. I stället för att bara skriva ut någonting som sedan hamnar i skåpet och så begriper du inte varför det blir bättre till nästa gång ni ses. Det hjälper ju inte någon. Patienten är besviken. Det kostar bara pengar med medicinburkar i skåpet.

Så där är mycket vi kan göra. Så visa hänsyn, respekt oavsett vem det är. Men bästa sättet att lära sig att jobba med det här det är också att lite fundera på hur du själv reagerar i olika möten. För det gör vi ju. Som doktorer är vi inte heller mer än människor utan vissa människor väcker omedelbart sympati och empati och med andra människor så kanske vi till och med kan uppleva en rädsla. Då är det viktigt att veta, vad är det hos den här individen som väcker de här känslorna hos mig? För att du ska kunna gå förbi dem och fungera som en så bra doktor, eller sköterska eller vilken profession du än är i mötet. För det här är vårt jobb.

Eva Bartonek: Det låter jättespännande och jag kan inte låta bli att tänka på att vi ska precis publicera, släppa en annan podd som handlar om medicinsk humaniora och jag tycker att det berör lite av det där. Så att det kan ju vara bra för våra lyssnare att kanske lyssna på den podden också.

Det här låter superintressant och vi skulle kunna prata om det hur länge som helst. Men jag tänker att det börjar bli dags att avrunda och då undrar jag. Du som smärtläkare som har jobbat med det här väldigt länge och har stor erfarenhet. Är det något medskick du vill skicka med till våra lyssnare?

Lena Sandin Wranker: Ja det kan alltid bli bättre!

Eva Bartonek: Det låter fantastiskt och ett mycket bra avslut på den här podden. Tack Lena Sandin Wranker, smärtläkare och forskare inom geriatrik vid Lunds universitet och Skånes universitetssjukhus för att du ville komma hit och dela med dig av din kunskap.

Lena Sandin Wranker: Tack.

Eva Bartonek: och du som har lyssnat, du har lyssnat på en podd från Vetenskap och hälsa. Fler poddar och fler intressanta artiklar hittar du på www.vetenskahalsa.se

Vi som har jobbat med den här podden är Patrik Jävert vår ljudtekniker och själv heter jag Eva Bartonek. Tack för att ni har lyssnat!

 

---