Textversion

Podd. Mammor tvekar att amma ute bland folk. 23-10-13

Nästan alla gravida säger att de vill amma när barnet har fötts. Och det är ju det bästa för barnet och ingen nyhet. Men amningen har gått ner och den sjönk i början av 2000-talet och ligger idag i Sverige på en stabilt låg nivå. Beror det på att man vill dela matstunderna med pappan? Eller beror det på sämre attityder i samhället, när man sitter utanför hemmet och ammar? Kanske har det blivit vanligare med negativa kommentarer och blickar, när man behöver amma på caféet eller bussen?

Vad behöver göras för att stötta kvinnor bättre i deras amning? Det ska vi prata om i dagens podd och det ska vi göra tillsammans med Christine Rubertsson som just klev in genom dörren är till vår studio.

Jenny Loftrup: Vad kul att ha dig här.

Christine Rubertsson: Tack så mycket.

Jenny Loftrup: Du är ju professor i barnmorskans område vid Lunds universitet och vad är det för område som du intresserar dig mest för?

Christine Rubertsson: Den officiella titeln är att jag är barnmorska och professor i reproduktiv, perinatal och sexuell hälsa. Men det innebär att jag arbetar som barnmorska på BB-hemma i Malmö, 30 procent av min tjänst. Då gör jag hembesök hemma hos familjer under första veckan efter att de har fött barn.

Jenny Loftrup: Är du också med vid förlossningen?

Christine Rubertsson: Nej det är jag inte. BB-hemma tar vid efter födelsen. Du berättade ju tidigare att kvinnor redan under graviditeten, om man frågar då, så är det ungefär 97 procent som säger att de skulle vilja amma. Men sen ser vi att redan under första veckan sjunker frekvensen ganska markant.

Jenny Loftrup: Vad är det då med de här hembesöken som kan underlätta att man kommer igång med amningen. Att det kommer hem någon efter förlossningen?

Christine Rubertsson: När vi kommer hem, kan vi ge just den familjen, den kvinnan individuella råd och stöd utifrån vad hon behöver och vad hennes barn behöver.

Så det är väldigt vanligt att jag kommer hem och så ser jag att här finns det en bekväm soffa. Då får kvinnan lägga sig i soffan och så kan vi visa hur man ligger tillbakalutad och ammar. Det brukar vara väldigt bekvämt. Och det tycker både barn och mammor om.

Så då kan man erbjuda det – att hitta en bra amningsposition och på så sätt så är det också lättare att slappna av och då rinner mjölken bättre. Om man har sitt barn hos sig mycket, hud mot hud, då ser man ju också när barnet signalerar att det vill äta.

Jenny Loftrup: Och varför är det viktigt att vara noga med de här signalerna? När barnet börjar att signalera, att nu snart så är det dags?

Christine Rubertsson: Jo för att bröstmjölk bildas utifrån barnets behov, så ju oftare barnet äter, desto mer produceras. Så då gäller det att försöka förstå sitt barn. Hur signalerar mitt barn att det vill amma? Om jag då besvarar mitt barn så tidigt som möjligt så behöver de inte fundera mer utan de kan tryggt börja suga och svälja bröstmjölk.

Oftast börjar barnen signalera genom att smacka med munnen, eller de suger på sin hand eller något sådant. Så man kan se. För om man just då inte ser det, utan väntar längre, så skriker barnet till sist i högan sky.

Jenny Loftrup: Då är det full larmsignal?

Christine Rubertsson: Ja och det vet alla som har barn i närheten hur det känns. Det är väldigt jobbigt att lyssna på barn som skriker. Det är faktiskt bättre att starta tidigare. Att försöka förstå de här tidiga signalerna och att då erbjuda barnet bröstet. Då hittar de oftast bra och på ett lättare sätt. För de har den förmågan redan när de föds. Det är ganska häftigt att se det när ett barn föds. Hur de letar efter bröstet och hur de vet hur de ska göra.

Därför har vi de rekommendationerna att barnet ska få möjlighet direkt efter födelsen att äta inom en timme.

Jenny Loftrup: Men om de börjar skrika, ska barnen då lugna ner sig innan de kan äta?

Christine Rubertsson: Det är en sådan fiffig process det här med hur man hittar bröstet, man ska gapa stort. Och om man då gråter, eller skriker, har man oftast tungan rakt upp i gommen och då är det mycket svårare att få det här bra sug-taget. Det som gör att mjölken släpps ut.

Jenny Loftrup: När du som barnmorska ska hjälpa en kvinna att komma igång med amningen. Hur gör du då?

Christine Rubertsson: Ja, det är svensk forskning som har videofilmat nyfödda barn, direkt efter födelsen. Och då går barnen igenom nio stadier. Hur de söker sig till bröstet. Hur de kravlar sig fram till bröstet. Hur de tar ett sug-tag.

Man har visat att om man inte stör den processen så kan barnet själv inom en timme etablera en fungerande amning och få i sig den första bröstmjölken. Och där är det viktigt att vi inte stör.

Jenny Loftrup: Så att ni inte går in och tar tag i bröstet och tar tag i barnet?

Christine Rubertsson: Det är bra att du säger det. För det finns kvinnor som har fått amningsstöd där man har hjälpt till, har tagit tag i bröstet och sen i barnens huvud och kopplat ihop. Det är många som beskriver det negativt. Att det blir en negativ upplevelse av det. Vi ska verkligen försöka att arbeta ”hands off” när vi ger amningsstöd och amningsråd.

Jenny Loftrup: Men nu är det ändå lite mindre än 30 procent som inte ammar från början och det behövs ju göra insatser då för att amningen ska gå upp? Jag tänkte att vi skulle börja redan från grunden med varför det är så bra att amma.

Christine Rubertsson: Det är så fiffigt att mamman producerar precis den första hälsosamma kosten, skulle man kunna säga, som barnet behöver. Alla näringsämnen, precis allt som barnet behöver de första sex månaderna, finns i bröstmjölken.

Amning har positiva effekter på folkhälsan. Det är både för kvinnor och för barnen. Barn som blir ammade får färre infektioner som luftvägsinfektioner och öroninfektioner. Kvinnor som ammar får mindre risk för bröstcancer längre fram i livet.

Så det har goda hälsovinster att amma. Sen har det också fördelar för vår miljö och för vårt klimat för det är mycket skonsammare för miljön med närproducerad bröstmjölk.

Jenny Loftrup: Ja det är verkligen närproducerat. Och vad har WHO för rekommendationer om amning?

Christine Rubertsson: WHO är väldigt tydliga att barn ska få amma inom första timmen. Sen ska de få amma de första sex månaderna och inte få något annat än bröstmjölk och D-droppar.

Jenny Loftrup: I Sverige är det där amningen har gått ner mest, till mellan fyra och sex månader. Det är faktiskt så lite som 15 procent som hel-ammar då. Hur kan det komma sig i vårt så välinformerade land?

Christine Rubertsson: Det är till och med ännu lägre. Om man tittar på Socialstyrelsens statistik från 2021 så var det tolv procent som ammade fullt fram till sex månader. Det är ju det som är rekommendationen.

Det beror på väldigt många olika faktorer. Du har varit inne på det här – hur är det att amma utanför hemmet? Om kvinnor ammar på en allmän plats och får nedlåtande blickar. Om de känner att de måste planera när de ska lämna hemmet. Var ska jag nu kunna amma? Var finns det en trygg plats? Var kan jag sitta någonstans? Det är en hel del kvinnor som beskriver att de får gå in på toaletter och sätta sig att amma. För att de ska ha en plats att sitta på. Och det är ju inte sjyst.

Jenny Loftrup: Det här har ni tittat på i forskarteamet och det är 10 000 kvinnor som ammar eller som har ammat de senaste två åren som har intervjuats i Sverige, Australien och Irland. Varför var det intressant att jämföra just de länderna?

Christine Rubertsson: Egentligen var det vårt forskningssamarbete som gjorde att det blev just de länderna. Man kan säga att Australien och Sverige är ganska likt när man tänker på lagar och så, att man till exempel får amma överallt. Och Irland har ännu lägre förekomst än vad Sverige har i amning. Så därför tyckte vi att det var intressant. Men det är samma mönster som kvinnorna beskriver med att de inte känner sig trygga när de ammar utanför hemmet.

Jenny Loftrup: Det fanns ju olika saker då som gjorde att det kunde upplevas som obehagligt att amma utanför hemmet. En av dem var den här ovälkomna uppmärksamheten som du pratade om. Jag tänker att vi ska lyssna på ett citat från en av intervjupersonerna i studien:

”Jag kollade runt om mig och värderade omgivningen, om det kändes tryggt och lugnt. Jag ammar inte inför främmande personer som jag anser verkar oberäkneliga eller har olämpligt beteende. Personer som jag tänker inte har vett att se åt ett annat håll, eller som skulle få för sig att stirra på ett sexuellt sätt, eller liknande.”

Jenny Loftrup: I Sverige då – här har vi ju positiva attityder till amning. Men finns det också negativa attityder till att se kvinnor och bebisar amma på restauranger eller i väntrum?

Christine Rubertsson: Det vi gjorde var att vi frågade kvinnorna via digitalt frågeformulär: Hur bekväm kände du dig med att amma utanför hemmet, på en skala från noll till tio?

Då svarar man i medeltal vid sju. Så det är ganska många som inte känner sig trygga och bekväma med att amma utanför hemmet.

Jenny Loftrup: Ja och för alla som inte har ammat, så måste man ju veta att barn behöver äta ofta. Så om man inte kan röra sig utanför hemmet, är det risk att man fastnar hemma och blir isolerad. Ser ni det?

Christine Rubertsson: Det jag ser är en stor risk med det att man blir isolerad hemma. Vi behöver varandra och mammor behöver andra mammor. Man behöver prata om livet, sina bekymmer och glädjeämnen tillsammans med andra. Så det är inte bra för någon att vara isolerad. Det här visar ju en begränsning. Att kvinnor och nyfödda små barn får en begränsad tillgänglighet till det offentliga rummet.

Och det kan påverka kvinnan så att man väljer att antingen ge mat på ett annat sätt, att använda fabriksproducerad formula, eller att man pumpar ur bröstmjölk och ger på flaska i stället. Och det är också betydligt jobbigare för kvinnan att både pumpa och amma.

Jenny Loftrup: Jag tänker att det här med att pumpa, att det kanske är många som vill dela matandet tillsammans med pappan eller partnern för att hen också ska få en närmre anknytning till barnet. För de äter ju mycket i början. Vad tänker du kring det?

Christine Rubertsson: Jag tänker att det är viktigt att prata om det här redan under graviditeten. Hur man har tänkt sig. För att dela exakt lika, det blir svårt när man är förälder för det är ju mamman som kan amma.

Där tror jag att vi har gjort ett misstag också, att vi pratar så mycket om anknytning vid amning. För det är så att man kan knyta an till sitt barn när som helst annars också. Man bär sitt barn. Man håller sitt barn. Man sjunger för sitt barn. Då sker det också anknytning. Så den anknytningen får partnern även om mamman ammar.

Jenny Loftrup: Jämlikhet som har gått snett där…

Christine Rubertsson: Det skulle man kunna säga. Man vill så väl med anknytningen att man tänker sig att det är bara mattillfället som skapar den där anknytningen. Och det är ett missförstånd.

Jenny Loftrup: Och nu går jag tillbaka till det här med att amma utanför hemmet. För det finns ju saker som vi kan göra eller säga för att göra så att kvinnor känner sig välkomna att amma. Och det är ju att känna sig accepterad av andra. Att se andra som ammar på stan var en jätteviktig faktor för att känna sig bekväm.

Christine Rubertsson: Ja, vi frågade kvinnorna ”Vad är viktigast för dig för att du ska känna dig trygg?” och det är att se andra kvinnor amma. Det är det de beskriver som allra, allra viktigast.

Vi kan ju själv tänka, när såg vi någon kvinna amma på stan? Eller någonstans där vi befinner oss? Det är inte så vanligt att man får göra det nu. Och det är sorgligt. Det är väldigt sorgligt när vi inte har den möjligheten i vårt samhälle. Om samhället rekommenderar amning i sex månader, då måste vi också hjälpa till och ge stöd och visa att det här är bra.

En del kvinnor föreslog att det kunde finnas en liten skylt: Du kan ammar här. Att ett café kanske sätter upp en sådan skylt för att visa att här får du gärna sitta och välkommen hit.

Jenny Loftrup: Jag vet att i Australien hade man gjort en reklamkampanj på TV som visade ammande kvinnor i positiva situationer. Då slog det mig att jag ser inte heller några affischer eller i sociala medier med kvinnor som ammar. Det känns borta där också.

Christine Rubertsson: Nej, jag läste faktiskt också ett citat från vår studie att kvinnor önskar sig att kändisar ska amma. Och influencers ska amma. Så att man får se det.

Jenny Loftrup: Och nu pratar vi hela tiden om amning utanför hemmet. Men kanske är det ändå viktigare med dem som man har nära sig. Sin partner, mamma, svärmor, släkt och vänner. Där kan man ju också få kritiska kommentarer, ”Ska du amma nu igen…?”

Christine Rubertsson: Det kan verkligen påverka kvinnor. Det kan göra så att kvinnor får dåligt självförtroende, när man får höra det. Egentligen, så är finessen med att amma att försöka förstå sig på sitt eget barn och hur det här fungerar med amningen.

Jenny Loftrup: Vi har också en historia att bära på och det är den här idén om att barn bara skulle ammas var fjärde timme. Du har gjort en annan studie där du har intervjuat äldre kvinnor.

Här kommer det en dam på lite mer än 80 år som ska berätta om hur hon upplevde det.

Christine Rubertsson: Ja, det här är Inger. Hon minns hur det var när hon var på BB och hur barnen rullades in precis var fjärde timme. De kom in på en rullvagn och lämnades över till mammorna. Och då berättar hon så här:

”Jag minns att man fick ju in barnen då när man skulle amma. Och det var ju alltså så att det var en viss tid. Sen skulle de ut. Till varje pris. Så jag minns att jag gömde Gunilla och la täcket över och låtsades att de hade varit och hämtat henne. Bara för att jag skulle få behålla henne längre”

Christine Rubertsson: Då ska man ju också säga att på den tiden låg man på BB i kanske en vecka. Så det var barnets hela första vecka.

Jenny Loftrup: Man förstår ju att det var en stor sorg för många. Att det kändes helt fel. Men det här med fyratimmarsregeln lever väl inte kvar idag?

Christine Rubertsson: Det är nog kvinnor faktiskt idag också som får höra det att man ska glesa ut på amningen, eller att man ska amma var tredje timme, eller att man ska amma var fjärde timme. Precis som Inger fick höra.

Det tyder också på att det är en låg kunskapsnivå. Vi behöver bli bättre på det här inom vården också. Att inte styra amningen utan det är barnet som talar om för oss när barnet behöver äta.

Jenny Loftrup: Men på barnavårdscentralerna får väl kvinnorna uppdaterad information om att man ska låta barnet äta när det behöver.

Christine Rubertsson: Det är nog samma där att det är olika var man hamnar någonstans och vilken kunskap den personalen man möter har. För det är väldigt tydligt det här att om man ammar på barnets signaler så får man också ett mönster där mjölken produceras, barnet signalerar, mamman besvarar barnet. Och då blir barnet tryggt också.

Jenny Loftrup: Sen är det också så att man ärver amningsmönster i familjen. Att man ammar ungefär lika mycket som ens egen mamma har ammat.

Christine Rubertsson: Det har visat sig att de kvinnor som känner till sin egen amningshistoria. De ammar oftare. Det är också en sorg i det – de kvinnor som berättar om att de försökt hålla sig till de fyra timmarna eller att de försökt glesa ut, eller hur de nu bestämde att barnet skulle äta. Att det är en otrolig frustration i det. Då är det lättare att ta till att ge pulvermat.

Jenny Loftrup: Det blir kanske också en känsla av att man själv då har misslyckats med sin amning. När man försökte amma var fjärde timme och så kanske man inte vet hur man då kan stötta nästa generation.

Christine Rubertsson: Ja och det är faktiskt en del kvinnor som har skrivit och gett förslag på att det här med amning borde man få lära sig redan i grundskolan. Så att man vet att kvinnor kan producera bröstmjölk och hur det går till.

Jenny Loftrup: Vad finns det för andra faktorer förutom det sociala arvet om vilka som ammar. Handlar det om utbildning eller inkomst, unga och gamla mammor.

Christine Rubertsson: Om man tittar på statistiken i Sverige över hur det ser ut, så är det fler högutbildade kvinnor som ammar. Sen kan man titta på riskfaktorer och då kan man se att kejsarsnittade mammor har svårare att komma igång med amningen. Det kan man ju fundera på om det är för att vi skiljer mor och barn åt efter kejsarsnittet. Att inte de får vara tillsammans.

Vi känner till framgångsfaktorer för amning…

Jenny Loftrup: …ja, vilka är det?

Christine Rubertsson: Det är bland annat att man inte skiljer mor och barn åt. Till exempel vid kejsarsnitt så är det på flera ställen som man gör det nu. Barnet får gå iväg och mamman får vara för sig själv. Då kan det dröja en stund innan barnet får komma till sin mamma.

Jenny Loftrup: Handlar det om timmar då, på operationsbordet?

Christine Rubertsson: Det kan det göra. Det finns de som prioriterar amning och då kan barnet få lov att amma direkt efter födelsen. Men det kan också vara så att barnet får gå iväg någonstans tillsammans med partnern och så får mamman vara för sig själv. Sen kan det dröja innan de träffas igen och då är det svårare för kvinnorna att komma igång med amning.

Det är därför som WHO rekommenderar att man ska amma inom första timmen. Då kommer man igång lättare med bröstmjölksproduktionen.

Så det var en faktor – hud mot hud.

Jenny Loftrup: Så det får man önska sig då att få amma direkt och ha barnet hos sig, om man behöver göra ett kejsarsnitt.

Christine Rubertsson: Ja. Det ska man göra.

Sen är det också att involvera partnern. Det har stor betydelse om partnern ger stöd för amning. Då är det också mycket lättare att amma.

Jenny Loftrup: Hur gör man det då?

Christine Rubertsson: Ja, egentligen är det så att i jämlika förhållanden så är det vanligare att man ammar. Det är också så att om man har planerat under graviditeten och man har haft den här diskussionen tillsammans. Hur ska vi göra? Hur ska vi ge vårt barn mat? Ska vi ge fabriksproducerad mat eller ska vi satsa på amning?

Så att involvera partnern tidigt har stor betydelse också. Sen att man hittar den här bekväma amningsställningen. Att man gör det bra för sig så att man kan amma och att man ammar ofta. Att man ammar utifrån barnets signaler.

Jenny Loftrup: Och i Sverige så är ju attityderna till amning positiva. Men vi pratade om att det ändå är runt 30 procent som är skeptiska till att se ammande mammor och barn på stan. Vilka är det som är mest… som på något sätt blir störda av detta? Vilka grupper?

Christine Rubertsson: Det är både äldre kvinnor och yngre. Det är män och det är partners.

Jenny Loftrup: Men det oroar mig att de är unga – eftersom det ändå är de som är framtidens mammor och pappor.

Christine Rubertsson: Ja det är det. Och här tror jag att vi måste börja diskutera och undersöka detta lite djupare. Vad beror det på i så fall att yngre personer inte tycker om att se amning i samhället eller ute på stan?

Jenny Loftrup: För det går ju åt fel håll? Det har inte alltid varit så här dåligt med amningen. Vi hade ju amningens glansdagar då från mitten på nittiotalet till mitten av nollnoll-talet. Vad var det som fungerade så bra då?

Christine Rubertsson: Vi hade babyfriendly hospital eller amningsvänliga sjukhus. Då fick alla som arbetade på sjukhus väldigt noggrant gå igenom amningsutbildning, man kollade på sjukhusen hur amningsvänliga de var. Så man satsade på amning då.

Nu idag så är det faktiskt mellan nio och 40 procent som blir tillmatade redan på en BB-avdelning, i Sverige, idag. Så det är väldigt vanligt och det kan man också fundera över om det är för att det är för stressigt på våra sjukhus. Man hinner inte ta den här tiden som behövs för att ge ett gott amningsstöd.

Jenny Loftrup: Så att de allra flesta hade kunnat amma med ett gott stöd? Men sen finns det ju de som faktiskt inte kan amma. Vad finns det för olika anledningar.

Christine Rubertsson: Det är väldigt få som inte kan amma. Det är klart att om man har gjort bröstkirurgi, att det kan vara något som gör att det blir svårare att amma. Det kan vara kvinnor som äter vissa mediciner som inte fungerar för att då går det över i bröstmjölken till barnet.

Men sen kan det vara en traumatisk förlossning. Då kan det vara jobbigare att komma igång med amning. Om man har blött mycket kan det också vara jobbigare att komma igång.

Jenny Loftrup: Att man är helt slut?

Christine Rubertsson: Ja att man är helt slut. Så det har du helt rätt i. Och då behövs det ännu mer stöd.

Jenny Loftrup: Sen finns det ett nytt syndrom som är alldeles nytt för mig, som heter D-MER?

Christine Rubertsson: Ja och det är när kvinnor precis alldeles i början när de börjar amma, får väldigt obehagliga känslor av ångest. Det är som någon beskriver att man nästan tror att man dör. Det är väldigt ångestfyllt.

Jenny Loftrup: Det låter nästan som en panikattack.

Christine Rubertsson: Ja nästan. När kvinnor beskriver det, så är det så. Och det går över. Det kan vara precis alldeles i början som det känns så och kvinnor som har fått höra talas om det här och förstår vad det är, kan tycka att ja men det är okej, jag klarar det här ändå. Jag fortsätter amma. Medan andra kanske slutar att amma för att det här är så obehagligt. Men det är ett fåtal som har det här D-MER.

Jenny Loftrup: Och det utlyses av att mjölken rinner ut eller?

Christine Rubertsson: Ja. Hormonellt.

Jenny Loftrup: Och det har ingenting med förlossningsdepression att göra?

Christine Rubertsson: Nej det har det inte. Men känslorna är väldigt lika. Ångest känns ju väldigt obehagligt och de kvinnor som har en depression har ju också ofta ångest. Så det kan vara att man mixar det.

Jenny Loftrup: Sen är det faktiskt inte alla som vill amma?

Christine Rubertsson: Nej och då tänker jag så här att om man under graviditeten tar upp och diskuterar. Man informerar om all de här hälsofördelarna för barnet och hälsofördelar för mamman. Sen bestämmer föräldrarna sig ändå för att man inte vill amma, då respekterar jag det fullt att man beslutar sig för det. Om man har gjort ett informerat val, då hjälper vi föräldrarna och bistår med hur man ska flaskmata barnet.

Jenny Loftrup: Det är många som tänker på att brösten kan bli hängiga efter man har ammat.

Christine Rubertsson: Då är det så att brösten förändras redan under graviditeten. Och det är klart att sedan efter att kvinnans kropp förändras med åldern så förändras ju brösten också.

Jenny Loftrup: Så det är inte själva amningen då. Utan det har redan hänt?

Christine Rubertsson: Ja, det kan man säga.

Jenny Loftrup: Men vad säger kvinnorna själva. Vad vill de ha för stöd för att amma?

Christine Rubertsson: De vill ha kunskapsbaserade råd. De vill att vi bygger våra råd på evidens. De vill bli lyssnade på. De vill ha individuella råd och det är därför jag tycker det är så fint att vi kan komma hem till familjer. För då kan vi sitta hemma i deras egen soffa och ge individuella råd. Att försöka förstå den här familjen. Vad behöver de? Vad behöver den här kvinnan? Vad behöver det här barnet?

Det som är skillnaden mot att vara på sjukhus, är att när jag är hemma hos en familj då har jag bara den familjen. När jag är på sjukhuset kan jag bli störd av telefon eller någon som vill ha uppmärksamhet på annat sätt. Så då har jag så många andra jag måste ta hand om.

Jenny Loftrup: Så om jag sammanfattar det lite. Kvinnor vill få evidensbaserad och uppdaterad information om amning och ett bättre stöd i början av amningen. Till exempel då med hembesök. Sen är det viktigt att alla runt kvinnor med små bebisar och gör det naturligt och välkommet att amma hur mycket som helst och exakt överallt.

Så från och med nu är det förbjudet med kritiska kommentarer. Det spelar ingen roll om man bara råkar vara i närheten på stan eller om man är svärmor eller vän.

Har du något sista pepp till de kvinnor som idag väntar barn? Hur de kan förbereda sig?

Christine Rubertsson: Jag tänker så här att det är bra att läsa på. Att läsa på och försöka förstå, hur fungerar det här med amning? Så att man är förberedd redan innan.

Och det är ju en del kvinnor som har diabetes. De börjar redan under graviditeten erbjudas att kunna pumpa ur bröstmjölk så att de har lite bröstmjölk med sig i frysen när de kommer till förlossningen. Det är lite spännande att man tänker på det att…

Jenny Loftrup: Kan man det?

Christine Rubertsson: … ja! Kan man det? Ja det kan man. Och de kvinnorna gör det för att de vet att deras barn oftast behöver mjölk direkt vid födelsen.

Jenny Loftrup: Varför det?

Christine Rubertsson: Jo det är för att de har oftast lite högre insulinproduktion när de föds. Så att då måste de få mat direkt.

Jenny Loftrup: Okej. Så då har man ”preppat” där innan.

Christine Rubertsson: Ja då har man ”preppat”.

Men att läsa på och gärna prata med andra väninnor som har ammat om hur det var för dem och hur det gick till och hur det var.

Vi ska starta en ny vårdmodell i Region Skåne där samma barnmorska ska följa familjen och den gravida kvinnan från graviditeten, genom födelsen och sen första tiden efter.

Jenny Loftrup: Det låter som en dröm, men något säger mig att inte alla kommer att kunna ta del av detta.

Christine Rubertsson: Det här projektet som vi ska starta nu. Det kommer att starta under 2024. Då är det förlossningsrädda kvinnor och kvinnor som har uttalad oro och ångest och kvinnor som inte talar svenska som först ska erbjudas den här modellen. Då kan barnmorskan redan under graviditeten prata om amning och man kan planera hur man ska välkomna sitt barn.

Jenny Loftrup: Det låter väldigt fint. Och det sa alltså Christine Rubertsson, professor i barnmorskans område vid Lunds universitet och barnmorska på BB-hemma i Malmö vid Skånes universitetssjukhus.

Vill ni lyssna på fler poddar om hälsa och forskning från Vetenskap & hälsa, så finns vi på www.vetenskaphalsa.se och där kan du också beställa våra tidningar, som är gratis.

Nu tackar vi för oss för denna gång. Tack så mycket för att du kom hit!

Christine Rubertsson: Tack så mycket.

Jenny Loftrup: Och vid ljudspakarna har vi Patrik Jävert idag och jag heter Jenny Loftrup. Tack och hej!

 

 

---