Textversion

Eva Bartonek-Roxå: Att allt fler bakterier blir resistenta mot antibiotika det har nog de flesta hört talas om. En del av oss kanske tänker att det kommer forskningen och läkemedelsbolagen att fixa. Andra är mycket oroliga och målar upp dystopiska framtidsscenarier där vi kommer kastas tillbaka till den mörka medeltiden när antibiotikan har slutat fungera. Men måste det bli så nattsvart även om vi skulle förlora antibiotikan eller kan man tänka sig en levbar framtid utan antibiotika? Och hur skulle en sådan framtid i så fall se ut? Just dessa frågor har 11 forskare med olika bakgrund fördjupat sig i inom ramen för det tvärvetenskapliga temat ”Postantibiotiska framtider” som har utförts vid Pufendorfinstitutet vid Lunds universitet. Till den här podden har jag bjudit in tre av forskarna som också har varit koordinatorer för det här projektet. Med mig, inte i studion men via länk, har jag Cecilia Lenander, som är apotekare vid Region Skånes enhet för kunskapsstöd och också forskare vid Lunds universitet med fokus på äldres läkemedel. Vidare har vi Kristofer Hansson, docent i etnologi och lektor vid Malmö universitet och som forskar bland annat om vad kriser gör med människors syn på framtiden. Och sedan Henrik Loodin som är sociolog och forskare vid Lunds universitet med fokus på sjukvårdens förändrade förutsättningar och hur hälsa tars i olika uttryck i samhället. Så välkomna alla tre.

Cecilia Lenander: Tack.

Kristofer Hansson: Tackar tackar.

Henrik Loodin: Stort tack

Eva Bartonek-Roxå: Jag tänkte att innan vi börjar fördjupa oss i de här jätteintressanta frågorna om en levbar framtid utan antibiotika så behöver vi nog en väldigt kort förklaring till vad är Pufendorfinstitutet och varför jobbar man med sådana här tvärvetenskapliga teman, Kristofer.

Kristofer Hansson: Ja, det här med Pufendorfinstitutet det är en, man skulle kunna se som en möjlighet, där kan man söka med forskningsprojekt som kan vara väldigt grundligt, man behöver inte ha några färdiga frågeställningar utan man kan testa sina vingar helt enkelt och se om de idéerna man har håller. En annan fördel med Pufendorf är också att det ska vara tvärvetenskapligt, man ska helst komma från tre olika fakulteter vid Lunds universitet. Så tittar man på vårt tema som vi hade mellan 2019 och 2020 så var det precis som du sa 11 olika forskare som alla kommer från olika institutioner och olika fakulteter. Så vi hade till exempel Rachel Irwin som är antropolog, Linda Nyberg Alamaa som är statsvetare, Daniel Persson som är praktiserande arkitekt, Stinne Glasdamm som är docent med inriktning mot omvårdnad, Anna Tunlid som är idé- och lärdomshistoriker, Maria Wemrell som är folkhälsovetare och Jonas Wrigstad som är läkare och Lars Nordgren som är ekonom och forskare i health management. Så vi utgjorde en bredd helt enkelt att ta oss an de här frågorna.

Eva Bartonek-Roxå: En skog av experter låter det som tycker jag. Jag tänkte jag skulle fortsätta att fråga dig Kristofer. När vi idag pratar om antibiotikaresistens är det ofta så att de här diskussionerna antingen handlar om hur vi ska rädda den antibiotikan som vi har eller hur vi ska ta fram nya läkemedel, nya antibiotikum som kan ersätta de som slutar fungera. Ni ville undersöka en annan tanke, om hur det skulle kunna vara med en levbar framtid utan antibiotika. Så jag undrar: kan du berätta lite mer vad var det ni ville fördjupa er i och varför var det viktigt att göra det?

Kristofer Hansson: Men vi tror ju alla att just den här forskningen som bedrivs där man tar fram ny antibiotika är central och är jätteviktig att den fortsätter men samtidigt så saknas det annan typ av forskning kring det här, som handlar just om hur man visualiserar och pratar om det här som ett hot och vad det gör med oss individer när vi ska fatta beslut i vår vardag. Och då behöver vi titta på det här mer tvärvetenskapligt. Vi måste titta på var vi har kommit ifrån, alltså den historia vi har med oss, vad som händer här och nu i samtiden och sen blicka framåt. Och då var vår djärva idé att titta på begreppet ”levbarhet”. Om det nu är så att antibiotikan slutar att fungera eller minskar att vara verksam så som vi har den idag, förändrar det samhället på något sätt och vad kan vi göra istället, vad finns det för andra alternativ som vi skulle kunna ta till för att göra livet levbart, helt enkelt.

Eva Bartonek-Roxå: Du forskar om vad kriser gör med människors syn och du har i tidigare projekt intervjuat ett antal personer som har fått besvara frågan om hur de ser på en framtid utan antibiotika. Vad är det för framtidsscenarier som de här personerna målar upp?

Kristofer Hansson: Det skiljer sig väldigt mycket åt. Man kan ju se vissa mönster. För en del så är ju det här ett hot som man ser som väldigt reellt och som någonting som kommer och som man tänker att det kommer försvåra det liv vi lever idag medan andra snarare ser det som att ”det här kommer naturvetenskapen och medicinen att fixa”, det är egentligen ingenting man behöver bekymra sig över utan det kommer lösa sig. Och att förstå den här skillnaden är viktigt för hur vi kommunicerar och vill diskutera de här frågorna. Också hur man fördelar forskningsmedel och vad är det man ska satsa på och liknande. Tittar man på det materialet som vi samlade in eller som jag samlade in också i relation till annan typ av forskning så kan man se att möjligtvis så är det så att en liten större andel kvinnor är mer oroliga, ser det här som ett större hot medan något fler män snarare kanske har den här bilden av att det här kommer lösa sig, det här fixar naturvetenskapen. Och det kan vara viktig kunskap att ha med sig i kommunikation utåt till exempel.

Eva Bartonek-Roxå: Du menar att man skulle kommunicera olika då när man tilltalar män och när man tilltalar kvinnor eller, är det det du menar?

Kristofer Hansson: Nej kanske inte att man ska ha olika kommunikation men mer bara så att man förstår den här skillnaden. Mycket av det vi såg i den kommunikationen som har funnits kring det här problemet med antibiotikaresistens är ju så som du också introducerade det här temat, att man har målat upp en skräckvision och så vidare. Det är inte säkert att den bilden gör att vi handlar på de sätt som vi behöver göra, det finns också en risk att vi på något sätt hamnar i att vi inte gör någonting alls, att vi tänker att loppet redan är kört, att någon annan har ett annat ansvar, någon annan gör värre saker än vad vi gör. Vi måste nyansera den bilden och faktiskt se allvarligt på den och förstå hur vi tänker och kommunicerar här och nu.

Eva Bartonek-Roxå: Jag kan tänka mig att varken det här med obotlig optimism och det här med att vara väldigt orolig är speciellt produktivt. Man kanske ska vara orolig på ett lagom sätt eller att man ändå har hoppet kvar, att de går att göra någonting men förstår allvaret i det.

Kristofer Hansson: Ja precis att man ändå känner att det är viktigt, att man känner att de val man gör faktiskt har en påverkan. Det är ju lätt att man, det ser vi ju i pandemi nu och vi ser också det relation till miljöhotet att det är lätt att tänka att jag kan väl gå och handla eller jag kan köra bilen för det så liten handling i det stora hela. Men vi måste förstå att vi är en del av den här helheten. Ja, just det där spelar också in när det gäller antibiotika. Varje enskild handling blir till en större helhet när det gäller antibiotika.

Bartonek-Roxå: Så alla kan göra någonting men ingen kan göra allt?

Kristofer Hansson: Nej precis. Men också i relation till attvi i vår tid har ju en förmåga att lägga mycket av ansvaret för den enskilda individen. Det är både i hur vi kommunicerar hälsorisker och hur vi ska ta tag i miljöproblem och liknande. Att det också finns dimensioner i detta som handlar om större strukturella problem som vi kanske inte enbart kan lägga på individen utan också måste ta politiska beslut om och ha en politisk diskussion om på en högre nivå.

Eva Bartonek-Roxå: Jag tror att du kanske kommer in på det lite senare men jag tänkte att vi skulle titta på nuläget, Cecilia. Hur allvarligt är läget?

Cecilia Lenander: Det finns rapporter som säger att ungefär 50 000 människor i Europa och USA dör årligen på grund av antibiotikaresistens eller av infektioner som inte går att behandla med antibiotika. Om man målar upp en bild av att år 2050 så kommer 10 miljoner människor att dö varje år på grund av antibiotikaresistens. Så att det är ett stort problem. Men det finns ju saker att göra, så det är liksom inte kört. Det är det viktiga budskapet, precis som Kristofer var inne på.

Eva Bartonek-Roxå: Men om vi säger såhär; men vad skulle hända om vi förlorade all antibiotika? Modern sjukvård bygger ju på att vi har en fungerande antibiotika. Vad går inte att göra utan antibiotika i sjukvården?

Cecilia Lenander: Cancerbehandlingar blir ju svårt. Den cancerbehandling vi har idag är beroende av att vi kan behandla, vi sänker immunförsvaret hos cancerpatienter och de blir känsliga för infektioner och vi måste kunna behandla dessa. Det skulle ju minska möjligheterna att behandla cancer. Transplantationer, där tar man ju immunsupprimerande läkemedel, det kan också vara en risk. Men vi pratar ju också inte bara om själva sjukvården om man nu vidgar det, det blir många saker som blir svårare att göra i sjukvården. Hur vi har byggt upp infrastrukturen, hur vi har byggt sjukhusen, hur vi har många patienter nära. Det har vi lärt oss nu av pandemin, att vi behöver ha social distansering eller distans mellan för att inte smitta. Och det är ju verkligen så att sjukhusen nu är byggda för att vi kan behandla infektioner med antibiotika.

Eva Bartonek-Roxå: Ja jag tänkte att det ska vi också prata om lite senare så kan du utveckla det lite mer sen. Men skulle du kunna förklara på ett enkelt och kortfattat sätt: Varför uppstår antibiotikaresistens? Vad är det som driver det? Varför händer det?

Cecilia Lenander: Alla bakterier och virus förändrar sig hela tiden. Det har vi ju hört om nu i pandemin, att det är nya varianter, den brittiska till exempel. Det är mutationer, förändringar hos viruset som sker hela tiden. Och det sker även med bakterier. Och ibland så händer någonting som gör att de blir motståndskraftiga mot antibiotika, resistents utvecklas. Finns det ingen antibiotika i miljön så spelar det ingen roll. Men när vi tillför antibiotika så gynnas de här bakterierna med mutationen, med den här antibiotikaresistensensfunktionen. Och då kan de ta över eller vad man ska säga. Bakterier förökar sig genom delning och kan då föra vidare den här genen till sin avkomma eller vad man ska säga. Men de kan också skicka antibiotikaresistensfunktionen vidare till andra bakterier eller andra bakteriesorter, så ju hårdare vi trycker på med antibiotika i miljön desto mer ger vi de här möjligheterna att utvecklas, att ta över. Det sämsta vi kan göra är att exponera dem eller utsätta dem för lite antibiotika hela tiden eftersom vi inte tar död på så många utan vi bara ger dem bättre möjligheter att frodas, de som har den här genen.

Eva Bartonek-Roxå: Men det här är väl egentligen ingen ny kunskap? Alexander Fleming, som uppfann penicillinet, han varnade ju för det här på ett tidigt stadium, det här har man ju vetat väldigt länge så frågan är: hur har vi kunnat hamna i det här läget? Varför? Varför händer detta nu? Hade vi inte kunnat förebygga det?

Cecilia Lenander: Jo, han varnade för det redan på 40-talet, väldigt snabbt efter att han hade upptäckt penicillinet. Men det var en period där, och det här kanske Kristofer kan utveckla mer, en gyllene period för den medicinska utvecklingen där man kom på nya antibiotika, man såg det här som någon ”magic bullet” som kunde bota det mesta. Kristofer och jag har tittat på lite annonser från 40-50-talet på antibiotika och det är inte alls så tydligt vad man ska använda det till. Utan man såg möjligheterna snarare än begränsningarna. Och lite sent kom man att tänka på begränsningarna och då har vi spritt användningen.

Eva Bartonek-Roxå. Och det är väl också så, lite både bra och dåligt med antibiotika att det här läkemedlet egentligen är ganska ofarligt för oss människor. Därför att det slår mot bakterieceller och inte våra celler så man tänkte väl kanske att ”det här kan vi väl använda lite när som helst och hur som helst”.

Cecilia Lenander: Här har man kommit mer och mer på att när man rubbar den här bakteriebalansen som finns i kroppen, mellan goda, onda eller vad man ska säga, skadliga bakterier och goda bakterier, så är det inte bra för oss, de kanske har mer funktioner som vi inte har koll på. Det pågår forskning där också. Så det kanske inte är ofarligt med antibiotika av andra skäl, att det rubbar balansen.

Eva Bartonek-Roxå: Men hur är det idag? För att om jag tolkar det rätt, från början så använde man så att säga antibiotika mot så många bakterier som möjligt men det är väl inte så man använder den idag?

Cecilia Lenander: Idag försöker vi vara väldigt noga med att välja det som kallas smalspektrum, det som slår precis mot de bakterier vi vill, som inte tar så många andra. Att vi ska försöka behålla möjligheten att slå mot just en viss sorts bakterier eller en mindre grupp, än att skjuta med stora kanonen.

Eva Bartonek-Roxå: Ja, ni var ju alltså 11 forskare som hade till uppgift att resonera kring en levbar framtid utan antibiotika och göra det utifrån era specialområden. Jag ska passa på att säga också att temat som ni jobbade med har ni sammanfattat, dels i en rapport som heter ”Att leva med bakterier” och den finns fritt tillgänglig som pdf och så har ni skrivit en populärvetenskaplig bok som heter ”Efter antibiotika” som finns att köpa. All den här informationen och länkar finns på vår hemsida i anslutning till den här podden så ni som lyssnar kan hitta all information där. Om jag nu ska vända mig till dig Henrik, du har tillsammans med en arkitekt, Daniel Persson, skrivit ett kapitel om beteendeförändringar. Ni har tittat närmare på hur den fysiska omgivningen sätter ramar för olika beteende, både sådana som uppmuntrar och sådana som försvårar. Så jag tänkte be dig, om du kan ge några konkreta exempel på sådana här beteendeförändringar som skulle kunna bidra till en minskad smittspridning och du får gärna tänka både utifrån dagens situation med den pandemi som vi har och tänka framåt i tiden då i en framtid där antibiotika kanske inte fungerar. Så vad har du för exempel?

Henrik Loodin: Ja, vi har ju sett rent historiskt så såg vi hur man byggde bostäder, planerade städer framför allt. Att man mer separerade på olika funktioner ju modernare bostäderna blev. Man separerade tvätt från kök och man separerade att varje lägenhet fick varsitt badrum, det var inte standard förrän långt in på 1900-talet att varje lägenhet hade ett eget badrum. Och den här funktionssepareringen kan man också se numera i andra delar av städerna, som på bussen som jag tittat på, så finns det vissa bussar som har på och avstigning på samma plats och det är inte så smittsäkert. Där vill man nu kanske ha mer att man går av ur en dörr och går in i en annan dörr så man inte möts när man ska av. För då står man ju liksom med ansikte mot ansikte. Vi har sett att på offentliga platser har man större utrymmen för människor att mötas och vara på samma plats. Här har ju vi vår gästforskare från York universitet, Nik Brown. Han tog exemplet i Kreutzberg (stadsdel i Berlin, red.anm.) hur man har stängt av en bilfil och gett mer utrymme till cyklar för att man ska kunna cykla utan att trängas så att säga. Och det här är fysiska och mer konkreta exempel på hur man kan begränsa en smittspridning. Men det vi också har tittat på är det här med hur man politiskt kan arbeta med det, som med karensdagar och sjukskrivningsregler och sådant. Att man inte ska känna av det så mycket ekonomiskt. Så det kan man ju jobba med både på det politiska men också i det fysiska planerandet av hur en konkret bostad, en konkret plats och en buss och hur en stad kan organiseras mer smittsäkert.

Eva Bartonek-Roxå: Mycket av det här har vi ju sett idag. Kan du tänka dig att man använder sig av det här i framtiden? Kommer vi att fortsätta med det här beteendet när pandemi över eller kommer vi behålla någonting av det här tror du?

Henrik Loodin: Personligen så tror jag att vi kommer att se mycket av det här framöver också. Dels så märker vi på något sätt att på vissa ställen så går det ju smidigare när man har ett stöd för olika beteenden i den fysiska miljön. Man kan koordinera vissa beteenden genom att ha specifika ingångar och utgångar och allting går mycket smidigare. Det blir väldigt rationellt och kanske lite för tråkigt om alla ska bete sig på samma sätt, men någonstans så är det ju ett beteende som vi delar med andra som vi också kan ge stöd för i den fysiska miljön.

Eva Bartonek-Roxå: Vi har ju också ett annat kapitel i den här boken som vi egentligen har glidit in på det lite grann men det kapitlet handlar om infrastruktur för en hållbar antibiotikaanvändning, skrivet av Linda Nyberg Alamaa, som är statsvetare och som forskar bland annat om politisk styrning. Om jag tolkar henne rätt så menar hon att det är inte bara räcker med att sprida kunskap om antibiotikaresistens och problemet kring det. Vi människor sitter faktiskt fast i infrastrukturen som gör det svårt eller nästan omöjligt att för den enskilde individen att göra rätt. Och då undrar jag, vad kan det vara för infrastrukturer och vad är det vi behöver ändra på i så fall?

Kristofer Hansson: Ja, Lindas exempel handlar ju om apelsinodling i USA och bakterier som sprids bland växterna. Vad den enskilde bonden egentligen står inför, valet att antingen får man stor del av sin skörd förstörd av de här bakterierna eller så går man den här vägen att använda antibiotika på de här träden. Då får man en fin skörd men å andra sidan så riskerar samhället att förstöra den här möjligheten som antibiotikan har givit oss att just ta död på bakterier. Däri är ju ett sådant exempel där den här jordbrukaren mer eller mindre blir intvingad i att välja fel väg, kan man väl säga. Det är väldigt svårt att ställa sig utanför helt enkelt, speciellt inte om man inte får något stöd. Så det blir en konflikt här mellan det som Linda pratar om, allmänningen, alltså det som är gemensamt och det som vi alla på något sätt ska vårda och ta hand om och det som är det privata då, och som då snarare är en enskild vinst eller resurs.

Eva Bartonek-Roxå: Så du menar alltså om jag tolkar det rätt, att den här bonden kanske är medveten om att det egentligen inte är så bra att använda antibiotika men bonden behöver använda antibiotikan för att inte gå i konkurs helt enkelt. Det är den ekonomiska infrastrukturen som styr i fel riktning. Finns det fler exempel på sådana här infrastrukturer och som på något sätt tvingar in oss i antibiotikaanvändningen? Hur skulle en annan infrastruktur kunna se ut för att ta oss bort från den användningen?

Kristofer Hansson: Om man börjar i den andra änden först så alltså lösningar som kommer för att tvinga bort oss från de här de felaktiga besluten så finns det exempel eller försök att man använder olika former av digital teknik. När man gör olika form av ingrepp i sjukvården undersöker man riskerna med att inte ta antibiotika, att slippa använda antibiotika. Å andra sidan om man gör ingreppet så riskerar man att skapa en infektion hos patienten. Och då kan man ha olika statistiska verktyg för det som kan ligga till grund för själva beslutet. Då har man gjort ett stöd för läkaren eller sjuksköterskan att fatta det här beslutet.

Eva Bartonek-Roxå: Alltså man gör en riskanalys.

Henrik Loodin: Man gör en riskanalys, fast den ligger digitalt eftersom det är väldigt svårt att göra enskilt, här lägger man in sådana saker som vilka risker som finns på just det lokala sjukhuset och vilka patienter man har att göra med och sådär. Det finns många olika parametrar. Det är på utvecklingsstadiet än så länge men där kan man ju se ett sånt exempel där man försöker bryta ett mönster när man kanske normalt använder sig av antibiotika just bara för att det är så man har gjort och man vet att det är säkert. Man vågar inte ta risken att patienten ska få en infektion men med hjälp av det här stödet kan man fatta att lite mer välgrundat beslut och kanske då våga avstå från antibiotika.

Eva Bartonek-Roxå: Vi var ju också inne på det här med att man har byggt in sig, att det har blivit trängre på sjukhusen, att antibiotikan har gjort det möjligt att fösa ihop fler patienter på trängre utrymmen men att man tidigare byggde luftigare paviljonger. Det ser man ju på gamla sjukhusområden att det är olika paviljonger och det är luftiga rum. Håller det här på att ändra sig?

Cecilia Lenander: Infektionsmottagningen i Malmö är ett sådant exempel där man har byggt mer utifrån principer, man har separerat att det bara är personal från insidan, smutstvätt och besökaren som kommer från utsidan och övertryck och sådana saker. Där har man ju försökt tänka att man inte ska behöva släpa runt genom korridorer på samma sätt, utan att det ska vara luftigare precis som du säger. Så ja, det finns ju tankar på en återgång eller vad man ska säga.

Henrik Loodin: Och det finns ju också, kan vi också tillägga, hälso- och sjukvårdssektorn har ju varit en ganska hård ansatt sektor och vi har haft en tid där allting ska vara så effektivt och rationellt i det här. Man ska ha så hög beläggning som möjligt så det finns inte så mycket beredskap om det kommer in fler personer än vad man har beräknat. Det blir ju väldigt tätt mellan sängarna så att säga, det har vi sett många reportage om i media, att folk ligger ute i korridorer och sådant, det är ju inte så bra om med tanke på om man ska minska smittrisken. Så det får man ju kanske också tänka om vad gäller de här managementmodellerna som man har använt sig av för att organisera hälso- och sjukvårdssektorn.

Cecilia Lenander: Andra saker där, tänker jag också, är städning. Är det viktigt? Ja, det är jätteviktigt, det kanske inte är något man ska lägga ut på vem som helst utan det är en jätteviktig fråga att ha rent, att du inte sprider någonting av misstag för ett folk inte förstår. Det finns flera delar där att jobba med.

Eva Bartonek-Roxå: Som sagt, det finns många olika vinklar på det här som man skulle kunna diskutera men om ni skulle sammanfatta de viktigaste lärdomarna och slutsatserna från det här temat och projektet som ni har jobbat med under ett år. Hur skulle ni vilja sammanfatta det? Vem vill börja?

Henrik Loodin: Ja, vi försökte sammanfatta det året vi hade på Pufendorf i fem punkter utifrån den kompetensen som vi har haft. Det första är ju då att vi behöver investera i en byggd miljö och en infrastruktur som stöder smittsäkra beteenden och det är någonting som ju mer är stadsplanering och som gör att vi ska ha ett stöd i den byggda miljön för ett smittsäkert beteende egentligen. Och sen så kom vi också fram till, eller vi menar att vi bör stärka beredskapen i sjukvården här. Och det är lite det här med att det ska finnas överkapacitet, det ska finnas marginaler för att ta hand om våra sjuka människor, våra sjuka personer som kommer in, utan att man ska behöva trängas och stå i kö för länge. Så det behövs lite, ja, en beredskap, marginaler egentligen. Och det fungerar mer eller mindre som en försäkring för att samhället ska kunna fortgå. Vad sa vi mer? Vi ska inkludera hela samhället i strategierna. Det här gäller ju alla. Det är lite det som Linda skriver om i sin text, det är inte så att vissa ska gå fria från att inte behöver ställa upp för att skapa ett bättre samhälle utan det gäller alla egentligen. För bakterier bryr sig inte om vilken klass, kön eller etnicitet man har utan de verkar brett. Att utveckla förståelsen för bakterier behövs ju också, hur de egentligen funkar och det är ju det som Cecilia pratade om inledningsvis här, alltså hur de muterar och så, att man kanske inte ska spara på medicin som man får, och snåla med det, för att det utvecklar resistens snabbare om man inte tar död på bakterierna när man väl ska det. Det sista är ju då en mer akademisk tanke som vi har att man bör prioritera flervetenskapliga forskningsmiljöer. Det bör gå ut till våra forskningsråd och så att man kanske ska prioritera sådana här explorativa forskningsmiljöer som kanske inte riktigt har allting färdigtänkt än, men man bör jobba flervetenskapligt för att förstå det här på ett bra sätt. Det är de fem punkterna som vi kom fram till där, som vi försökte sammanfatta med i varje fall.

Eva Bartonek-Roxå: Nu har ni ju genomfört delar av det här temat, det här projektet under pandemin som vi har nu och det hade ni ju inte riktigt räknat med. Men samtidigt så kan jag tänka mig att det finns en massa lärdom och kunskap och ”Aha-upplevelser” som ni har fått med från det här som ni kanske inte hade fått om inte den här pandemin hade inträffat. Jag tänkte att ni var och en av er lite kort säger vad har ni lärt er om dagens pandemi som man kan ta med sig in i en framtid utan antibiotika?

Cecilia Lenander: Tvätta händerna. Vi har sett att det senaste året har antibiotikaanvändningen gått kraftigt ner, det har det stått om i media och så. Det kanske inte håller i sig efteråt och det löser inte alla problemen som vi tog upp med att vi har den så inbyggd som infrastruktur, antibiotikan. Men att man kan minska smittspridning dels genom att tvätta händerna, hålla avstånd och stanna hemma vid symptom, det är liksom på något sätt det gamla, det visste man för längesen, det har kommit på agendan igen. Jag tror det är viktigt, det gäller ju inte bara pandemin och viruset utan det gäller ju alla infektioner.

Eva Bartonek-Roxå: Kristofer, vad tar du med dig?

Kristofer Hansson: Ja, under det här pandemiåret så har jag genomfört intervjuer med civilsamhällsorganisationer som jobbar med sociala frågor, det är dels kvinnojourer, dels verksamheter som arbetar med hemlösa och även diakoner. Och det som blev tydligt från de här intervjuerna, och som vi också såg i våra studier om antibiotika, det är hur centralt det här med gemenskap är och hur snabbt det slås sönder när vi får de här problemen med pandemi, virus och bakterier. Att vi har mycket verksamheter runt om i samhället som bygger på att vi ska skapa gemenskaper, vi har det som en grund för mänskligheten på något sätt. Också att ta oss ur svåra sociala förhållanden kräver många gånger gemenskapande på olika sätt, att samlas i grupp, att vi träffas, vi pratar, umgås och hjälper varandra. Det är svårt när man just måste hålla distans. Där det just handlar om individen som på något sätt ska skydda sig själva. Det är väl en erfarenhet som jag tar med mig.

Eva Bartonek-Roxå: Och Henrik?

Henrik Loodin: Den här pandemin, som sociolog, har lärt mig väldigt mycket, kan jag säga men framför allt så i min forskning så forskar jag en del om välfärdstjänster och det är en sektor som har blivit väldigt hårt ansatt nu under pandemin. Och det är just det som jag sa tidigare att det behövs en marginal och en hög beredskap i den sektorn för att få vardagen att fungera och att de här tjänsterna överhuvudtaget ska kunna ges, det är min lärdom.

Eva Bartonek-Roxå: Tack så jättemycket! Tack Cecilia Lenander, Kristofer Hansson och Henrik Loodin, ni som har varit koordinatorer för temat ”Postantibiotiska framtider” för att ni ville vara med.

Cecilia Lenander: Tack.

Henrik Loodin: Tack så mycket.

Kristofer Hansson: Tack så mycket.

Eva Bartonek-Roxå: Vi kommer nu att avsluta den här podden med att läsa en bit ur en novell med titeln ”TEG-pucken – Föreställningar om en framtida sjukhusvistelse” som är skriven av läkaren Jonas Wrigstad. Här beskriver han ett framtidsscenario som utspelar sig på Skånes universitetssjukhus år 2055.

Tove Smeds: Skånes universitetssjukhus, en augustimorgon 2055. Johan Banke var i grunden ganska estetiskt lagd. Han hade alltid uppskattat snygga arkitektoniska lösningar, såväl i stort som i smått, och kunde ofta minnas vackra rum som han passerat genom livet. Köket i det gamla huset, till exempel, med det vackra ljusinsläppet i öster. Han saknade det fortfarande.

Just i stunden tyckte Banke dock att välputsade glasväggar på ett äldreboende var rent åt fanders. Kombinerat med hans syn, som sedan länge var på upphällningen på grund grå starr som han inte vågade operera, och balansen, som inte heller var vad den en gång hade varit, så hade dessa glasväggar gjort att ett par enkla steg från fåtöljen till kylskåpet istället hade tagit honom till en ambulansbrits med bruten höftled, på väg mot akutmottagningen på Skånes universitetssjukhus. Han suckade tungt.

Banke var 85 år gammal, relativt nybliven änkling och pensionär sedan lång tid tillbaka. Ambulanspersonalen som hämtade honom på boendet hade varit trevlig bakom de turkosfärgade astronautliknande dräkterna. Banke hade berättat för dem att han själv var pensionerad läkare. De hade svarat vänligt, och samtidigt klätt av honom alla hans egna kläder och satt fast en liten svart sladdlös puck mitt på bröstkorgen. En TEG-puck, noterade Banke. Intressant, han hade aldrig haft tillfälle att bekanta sig med den på nära håll. Sedan hade de placerat ett plåster med långverkande smärtlindrande medicin på ena överarmen och lagt en värmefilt över honom. Med vana händer hade de sedan lyft ut honom från äldreboendet och lastat in honom i den turkosfärgade ambulansen, där han nu befann sig. Under färden till sjukhuset fick Banke en ”cocktail” att svälja. När han frågade fick han veta att den bestod av särskilda bakteriofager, en antikropps-mix och den förpreparerade ”gensaxen” CRISPR-Cas9 för att hjälpa hans immunförsvar att neutralisera kända icke-kroppsegna bakterier, som under sjukhusvistelsen skulle kunna ge honom, andra patienter eller vårdpersonal mycket svårbehandlade infektioner. Nog hade han följt medicinska nyheter med intresse, även som pensionär, men Banke tyckte ändå att ambulansen kändes som en tidsmaskin. Det sa han också till ambulanssköterskan som svarade att hon gott kunde förstå det.

Framme vid sjukhuset rullade de in honom i rummet som utgjorde slussen in till själva akutmottagningen. Inne i slussen, som var lika turkosfärgad som allt annat Banke hittills hade sett, fanns ingen vårdpersonal alls. Han undrade om den turkosa färgen kunde betyda ”prehospital vård” och beslöt sig för att fråga nästa sköterska eller läkare som han träffade. Det lilla slussrummet var tomt och kalt, men behagligt varmt. Snart kunde han förnimma det svaga ljudet av vågskvalp som bryter mot stranden. Plötsligt hördes en mjuk kvinnoröst, som talade lugnt till honom.

”Hej Johan, jag heter Linda och är sjuksköterska här på akuten. Jag finns i ett rum alldeles bredvid där du ligger. Vi har precis röntgat dig och kommer nu att ta bort filten.”

När värmefilten strax därefter lyfte från hans kropp och sögs in i en ventilationsliknande trumma i taket insåg Banke att en del hade förändrats sedan han själv arbetade på sjukhuset. Rösten började återigen tala till honom.

”Den lilla dosan som sitter på din bröstkorg visar oss att du mår bra, inte verkar ha ont, men att du har några bakterier på kroppen som vi måste tvätta bort. Tvätten är helt automatisk och ofarlig. Jag sitter i rummet intill och håller koll på allt.”

Några sekunder senare sänktes hela britsen ned i en grund bassäng med en klar, färglös, ljummen vätska. CHG, tänkte Banke för sig själv, klorhexidinglukonat. Från samma del av taket där filten försvann öppnade sig en liten duschanordning. Duschmunstycket riktade in sig mot hans huvud och blötlade försiktigt med samma vätska allt från halsen och uppåt som inte var nedsänkt i bassängen.

”Går det bra, Johan?” frågade rösten och Banke svarade ja.

Det här måste de verkligen ha utvärderat väl, tänkte han. Hittills hade ingenting känts skrämmande eller obehagligt. Bara som en biltvätt, för patienter.

En kort stund senare hade varmluft från britsens alla hörn blåst honom torr, och en ny värmefilt sänkts ner från taket. Nu öppnades dörrarna i bortre änden av den turkosfärgade slussen. In i rummet kom två personer med likadana vita helkroppsdräkter och ansiktsmasker.

”Hej Johan, det är jag som är Linda”, sa den ena av gestalterna. ”Vi kommer nu att köra bort dig till operationsavdelningen där de planerar att laga din höftled så snabbt som möjligt. Förhoppningsvis senare under kvällen, så att du kan åka hem redan i natt.”

Banke frågade om han hade hört fel. Han hade föreställt sig att hamna längst ned på prioriteringslistan och ligga minst ett par dagar bortglömd och halvsvulten i en utlokaliserad skrubb någonstans innan man rullade in honom för en pliktskyldig snabb operation när allt som var mer högprioriterat hade avverkats. Sjuksköterskan skrattade.

”Man vill inte vara inne på sjukhuset längre än nödvändigt och riskera att bli smittad av något, eller hur?”

Banke sa att det var annat på hans tid, och sjuksköterskan svarade att hon nog anade det. (Inläsningen tonas ut, red. anm.)

Eva Bartonek-Roxå: Hela novellen hittar ni på vår hemsida i anslutning till den här podden. För uppläsning av avsnittet svarade Tove Smeds. På vår hemsida hittar ni också mer information om hela det tvärvetenskapliga projektet ”Postantibiotiska framtider”. Sök på vetenskaphalsa.se/poddar och leta upp podden ”En framtid utan antibiotika?”. Tack för att ni har lyssnat.

---