Textversion

Medicinen har omtalats som revolution inom fetmabehandlingen. Den har fått kilon att rasa, men efterfrågan att rusa så till den milda grad att den har blivit en bristvara. Vi pratar om Ozempic och Wegovy, diabetesmediciner som blev bantningsmedicin.

Men hur fungerar det egentligen? Hur mycket kan man förvänta sig att gå ned i vikt och räcker det att bara börja ta medicinen eller måste man ändra på annat också?

Vad vet vi om biverkningar? Och vad händer om vi slutar med medicinen?

Dessa och många andra frågor som rör den nya bantningsmedicinen ska vi diskutera i dagens podd.

Min gäst i studion är Hindrik Mulder, professor i ämnesomsättning vid Lunds universitets diabetescentrum och läkare vid Skånes universitetssjukhus.

Själv heter jag Eva Bartonek.

Eva Bartonek: Välkommen hit Hindrik.

Hindrik Mulder: Tack ska du ha.

Eva Bartonek: Ozempic är registrerat som diabetesläkemedel och Wegovy är framtaget för behandling av övervikt och fetma. Men de innehåller samma aktiva substans, semaglutid. Så vad är skillnaden?

Hindrik Mulder: Skillnaden är egentligen bara den att för Wegovy så kan man ta den i en högre dos. Skulle man ta Ozempic i en högre dos överskrider man Läkemedelsverkets rekommendation.

Eva Bartonek: För det är så att Wegovy är godkänt av europeiska läkemedelsmyndigheten, men om jag har fattat det rätt så finns den inte till försäljning i Sverige just nu. I stället skriver läkare då ut diabetesmedicinen Ozempic för behandling av övervikt. Men kan man göra så?

Hindrik Mulder: Ja, jag kollade igår i FASS och nu finns Wegovy och tillhandahålls i Sverige. Det är inte samma sak som att det är lätt tillgängligt på apoteken. Det vet vi att det är ett problem idag.

Att skriva ut en medicin på andra indikationer än det det är avsett till kan man göra som läkare. Det kallas för off label-förskrivning.

Förutsättningen är att man har kunskap antingen själv eller att det finns vetenskaplig kunskap som säger att man kan använda medicinen för andra syften. Men då kringgår man så att säga Läkemedelsverkets rekommendationer och då måste man ta ett stort ansvar själv. Men det är rimligt att göra i vissa lägen.

Eva Bartonek: Vi kanske ska säga också att om Ozempic skrivs ut för behandling av fetma, då omfattas det inte av högkostnadsskyddet och då får man betala för den själv.

Hindrik Mulder: Det är helt korrekt.

Eva Bartonek: Men hur fungerar då den här medicinen? Vad är verkningsmekanismen?

Hindrik Mulder: Hela den här klassen av läkemedel kallas för inkretinbaserade läkemedel. Inkretiner är en grupp hormoner som frisätts från magtarmkanalen. Så när vi äter stimuleras celler i magslemhinnan och släpper ut det här hormonet. Syftet med de här hormonerna är att de ska förbereda kroppen på att det kommer energi.

En av de mekanismer som hormonet utnyttjar är att den stimulerar insulinfrisättning från bukspottskörteln. Det är ett sätt att förbereda den på att nu kommer det glukos i blodet. Det är den mekanismen som har varit grunden till att man har utvecklat de här läkemedlen för behandling vid diabetes.

Sen är det oftast så att hormoner har inte bara en enda effekt utan de har ju en rad olika effekter. Ofta syftar de till samma sak på ett övergripande plan. Så efterhand lärde man sig att de här hormonerna påverkar också aptiten och därigenom kroppsvikten. De påverkar passagen av mat genom magtarmkanalen. Det kommer ju också att reglera hur mycket glukos och med vilken hastighet glukos dyker upp i cirkulationen.

Eva Bartonek: När du säger att det påverkar aptiten då är det så att aptiten minskar så att man inte äter för mycket?

Hindrik Mulder: Ja precis så.

Eva Bartonek: Men det är kanske läge att förklara lite, för den är som sagt utvecklad från början för att behandla patienter med typ 2-diabetes. Vad är det för sjukdom? Vad är det som inte fungerar?

Hindrik Mulder: Typ 2-diabetes är en sjukdom som för det första är heterogen i det hänseendet att alla patienter inte uppvisar samma sjukdomsmekanism, utan det kan variera.

Men om man ska generalisera lite så kan man säga att det här drabbar individer som har ett stort behov av insulin. Till exempel för att de är överviktiga, för att de rör för lite på sig. De flesta individer kan hantera det. Då frisätter man bara mer insulin helt enkelt och då kan man hålla glukosnivåerna normala i blodet.

Men del av oss har en genetisk predisposition att inte riktigt hantera det. Då hinner inte insulinfrisättningen med och då kommer glukosnivåerna att stiga. Det här tar ju åratal innan man utvecklar sjukdomssymtom. Så att successivt får man diabetes då. Så det molekylära problemet sitter framförallt i insulincellerna. De övriga problemen skapar man på grund av livsstil i huvudsak.

Eva Bartonek: Så hos en person som har typ 2-diabetes har kroppen ett större behov av insulin och det klarar bukspottkörteln inte av att leverera. Men typ 1-diabetes, det är något helt annat?

Hindrik Mulder: Det är faktiskt en helt annan sjukdom. Det enda som förenar typ 1 och typ 2-diabetes är att blodglukosnivåerna är förhöjda. Vid typ 1-diabetes förstörs de insulinproducerande cellerna. Oftast är det en så kallad autoimmun process. Det vill säga att immunförsvaret reagerar mot oss själva och destruerar celler.

Eva Bartonek: Så att som du sa, det här hormonet har då flera olika funktioner. Den insulinstimulerande funktionen är den man så att säga är ute efter, när man vill behandla diabetes, medan det här att den påverkar aptiten är det man är ute efter som bantningsmedel.

Men du sa också att det är skillnad i dos när man använder den som bantningsmedel. De här diabetespatienterna som har den lägre dosen, ser man en viktnedgång hos dem också?

Hindrik Mulder: Ja det gör man absolut och det är också en stor del av förklaringen till att det här läkemedlet är så effektivt vid typ 2-diabetes.

Det är så som vi har pratat om tidigare att läkemedlet ursprungligen utvecklades för att man skulle utnyttja det här insulinkänsliggörande effekten. Men man har lärt sig genom åren att kanske merparten av effekten egentligen handlar om att man kan kontrollera kroppsvikten. Därigenom minskar behovet av insulin.

Eva Bartonek: Hur mycket kan man förvänta sig att gå ner om man börjar ta den här medicinen för behandling av övervikt?

Hindrik Mulder: Tar man de rekommenderade doserna vid diabetes så kan man nog räkna någonstans mellan sju, åtta procent upp till kanske tio procent, 15 procent i bästa fall av kroppsvikten.

Men ökar man doserna så får man en i princip dosberoende effekt på kroppsvikten. Det är det man utnyttjar med Wegovy till exempel, att man går upp betydligt högre i doserna.

Eva Bartonek: Men det låter som att man skulle kunna överdosera också?

Hindrik Mulder: Det finns säkert ett tak för hur högt man kan gå. Men erfarenheten har nog ändå varit att vi tolererar ganska höga doser av de här läkemedlen. Doshöjningen måste göras successivt och kontrollerat. För varje steg man ökar får man lite biverkningar. Sen adapterar man sig till det och så kan man gå upp ytterligare ett steg i dosen.

Eva Bartonek: Du nämnde biverkningar, vi kommer till det senare. Men fungerar den på alla?

Hindrik Mulder: Det gör den faktiskt inte. Man brukar prata om att det finns så kallade non responders. Jag tittade faktiskt på det inför att vi skulle pratas vid här, för att se vad är kunskapen om detta? Den är relativt mager skulle jag vilja säga. Man vet inte riktigt vad det beror på att vissa inte svarar. Men absolut – det finns patienter som inte svarar på medicinen.

Eva Bartonek: Vet man hur stor andel det är som inte svarar?

Hindrik Mulder: Det varierar i olika studier och jag tror också det har mycket att göra med hur välgjord studien är, vilket omhändertagande patienterna har. Om de kan ställa frågor, om de har problem med medicineringen. Så att det är nog lite vanskligt att säga hur många procent det är. Men det är inte hälften, utan det är en mindre grupp patienter som har det här problemet.

Eva Bartonek: Som sagt så har den omtalats som mirakelmedicin. Det ska vara lätt att gå ner i vikt. Men är det bara att börja ta den här medicinen? Så rasar kilona. Eller måste det till något mer?

Hindrik Mulder: Ja i princip så, tolererar man medicinen och man kan gå upp i en verksam dos. Då kommer man att gå ner i vikt. Det kommer man definitivt att göra och det är framförallt för att aptiten påverkas.

Sen löser man inte alla problem som övervikt för med sig bara för att man går ner i vikt. Utan det kvarstår fortfarande bekymmer med ämnesomsättningen et c som inte det här läkemedlet justerar. Även om jag nu säger det så har det ändå visat sig att man får generellt en väldigt gynnsam effekt av den här, sannolikt då, den här viktnedgången. Så patienter som tar de här medicinerna de lever längre, de får färre incidenter med hjärtkärlsjukdomar. Njurfunktionen tycks förbättras, eller i alla fall inte försämras i samma takt. Så att generellt sätt väldigt gynnsamma effekter.

Eva Bartonek: Vi ska prata mer om det här men jag tänkte hålla mig kvar vid det här med viktnedgång och aptitreglering och så där. Man skulle kunna tänka sig att om man inte är insatt tänker man att det är väl bara att äta mindre… och att man inte behöver någon hjälp på vägen.

Men det är väl så att för många är det inte så svårt att gå ner i vikt, men det svåra är att behålla den nya vikten. Varför är det så? Jag har förstått det som att kroppen motarbetar en på något sätt?

Hindrik Mulder: Ja, absolut och det du beskriver är kan man säga paradigmen inom överviktforskningen. Att man pratar dels om mekanismen för viktnedgång och dels är det mekanismen för att bibehålla vikten. Där pratar man om att det finns en set point i ämnesomsättningen som säkert är individuell för oss alla. Vi har en tendens att gravitera tillbaka mot den set point, om vi inte gör någonting aktivt. Tar ett läkemedel, börjar träna för att åka Vasaloppet eller vad det nu kan vara. Upphör vi med det så går vi tillbaka till den här set pointen.

Det kan vara att man ständigt ackumulerar vikt och det är det som ligger bakom att patienter får en morbid övervikt. Vi kan ju se extrema viktuppgångar hos vissa individer. De flesta av oss kanske oscillerar kring en sorts base line som kanske gradvis ökar lite över åren. Men det tycks vara så att den här set pointen är ganska svår att påverka. Men det går säkert och det är det mycket av forskningen går ut på idag att försöka hitta mekanismen för att ändra på det.

Eva Bartonek: Så vad händer om man slutar ta den här medicinen?

Hindrik Mulder: Då går man upp i vikt igen.

Eva Bartonek: Så det är en livslång behandling?

Hindrik Mulder: Ja om man ska bibehålla den här ganska så markanta viktnedgången som läkemedlet ger om man tar det i hög föreskriven dos, så kommer det att ske. Det är inte så välstuderat. Jag har bara hittat ett par studier som har tittat på detta. Jag tänker mig att det kan vara ganska svårt att rekrytera patienter till de här studierna. Det är få som är intresserade av att gå ner 15 procent i vikt och sen riskera viktuppgång.

Men i de studier jag har sett så tycks det som att över lite drygt ett års tid så återfår man ungefär två tredjedelar av viktnedgången som man har åstadkommit med behandlingen.

Eva Bartonek: Som jag nämnde inledningsvis så har Ozempic blivit väldigt populär och det har gjort att efterfrågan har stigit och det kan vara svårt att få tag på den. Det innebär ju att en del diabetespatienter har svårt att få tag på medicin. Men vad händer med de här patienterna om de inte får sin medicin?

Hindrik Mulder: Ja slutar man ta medicinen så går man successivt upp i vikt igen.

Eva Bartonek: Men nu tänker jag på diabetespatienterna i första hand.

Hindrik Mulder: De här medicinerna är oftast kanske ett av flera läkemedel som patienterna tar och det är klart att då blir ju blodglukoskontrollen inte lika effektiv. Då kommer glukosnivåerna att stiga och ja, under ett par veckors tid kanske inte det kommer att få några dramatiska konsekvenser men om man tänker sig över längre tid. Att patienten inte kan ha en optimal blodglukosreglering. Det skadar ju kroppen så klart.

Eva Bartonek: Men det är inte livshotande på samma sätt som att en typ 1-diabetiker inte får tag på sitt insulin då?

Hindrik Mulder: Absolut inte. Det är inte samma nivå.

Eva Bartonek: Men det här kan ju ändå bli en etisk fråga. För Läkemedelsverket har gått ut med en vädjan om att läkare ska hålla sig till de här godkända indikationerna och inte förskriva Ozempic för annat än behandling av diabetes. Men det finns ju läkare som fortsätter att skriva ut det mot fetma och menar att fetma ju också är en sjukdom på samma sätt som diabetes, eller något annat.

Skulle du kunna förklara. Du var lite inne på det tidigare, men förklara lite mer. Vad händer? Hur ser det ut i kroppen om man är överviktig eller har fetma? Vad händer med ämnesomsättningen? Det leder ju till andra allvarliga följdsjukdomar. Vad händer?

Hindrik Mulder: Vad man nog kan tänka sig är att ämnesomsättningen tenderar då att fokusera på fetter. Kroppen måste ju hantera alla de här fetterna som finns i kroppen och det kan kroppen göra. Det är inte så att det är någon katastrof för det korta perspektivet.

Men vi får ju en kontinuerlig upplagring av fett i depåer. De här depåerna måste då byggas ut och det är det vi, kan man säga, ser på utanpåverket. Att kroppsvolymen ökar. Vi får fett under huden. Vi får fett framförallt runt inre organ. Men vi kan också få fett inne i organ och det är inte bra. De här fetterna måste ju hanteras. Det finns biprodukter från fett som är skadliga för celler.

Så en sak man vet är att individer som är överviktiga och som har den här lite sjukliga ämnesomsättningen fokuserad på fett har oftast också en högre nivå av inflammation i kroppen. Det drabbar små blodkärl, stora blodkärl. Det kan drabba generellt organ som över tid då helt enkelt tar skada.

Eva Bartonek: Det låter som hjärtinfarkt i förlängningen?

Hindrik Mulder: Ja en av de allvarliga processerna är det vi kallar för åderförkalkning eller ateroskleros, som egentligen inte är en åderförkalkning, det är en åderförfettning. Så det här överskottet av fett deponeras till exempel då i våra blodkärl. De blir med tiden sköra. Det kan bildas proppar. De kan gå sönder och det är det som är bakgrunden till hjärt- kärlsjukdomarna. Stroke, hjärtinfarkt och så vidare. Det är det våra diabetespatienter dör av. Så det är allvarligt.

Det har man känt till länge att det är på det viset. Men jag tänker den här generella negativa effekten som det har på vår kropp det har väl kanske seglat upp egentligen de senaste decennierna.

Man ser ju också en ökad cancerrisk hos patienter med övervikt. Så generellt sett är det väldigt negativt.

Eva Bartonek: Det är också en inkörsport för att få typ 2-diabetes?

Hindrik Mulder: Definitivt för att deponeringen av de här fetterna gör att våra celler i kroppen blir mindre känsliga för insulin och då krävs det mer insulin. Och det kanske alla i rummet här kan hantera.

Men vissa av oss är genetiskt programmerade att inte ha så pass vad ska man säga, kraftig insulinfrisättning, när behoven ökar. Och då kommer blodglukosnivåerna att stiga. Kombinationen av förhöjda blodglukosnivåer och fett i kroppen är väldigt destruktiv. Ibland pratar man om gluko-lipo-toxicitet så att glukos potentierar de negativa effekterna av lipiderna på våra celler.

Eva Bartonek: Så allt hamnar i obalans?

Hindrik Mulder: Ja absolut och ska man tänka ännu mer övergripande så evolutionärt är vi inte konstruerade för att hantera stora mängder av fett utan fett har varit en tillfällig lagringsform av energi som vi mobiliserar när vi inte får tillgång till fett utifrån. Det vill säga vi har ingen mat.

Eva Bartonek: Jag tänker att åka upp och ner i vikt måste egentligen vara ett naturligt tillstånd för människan för länge sedan.

Hindrik Mulder: Definitivt. Samtidigt så kanske inte viktuppgångarna blev så stora för jag tänker att tillgången på mat var nog aldrig så… den var nog inte så god att man hade tid att lägga på sig tiotals kilon.

Eva Bartonek: Det fanns ingen snabbmat…

Hindrik Mulder: Den typen av mat fanns inte heller utan vi fick ju jobba mycket mer för att processa maten i kroppen.

Eva Bartonek: Men det verkar som sagt som att det som händer i kroppen vid övervikt och fetma det är definitivt inte bra. Om man går ner i vikt – vad av allt det här onda kan man reversera? Jag tänker att har man fått åderförfettade kärl så går väl inte det tillbaka?

Hindrik Mulder: Det finns ju säkert någon tipping point där man inte längre kan få kärlen till att bli friska. Men man kan definitivt stoppa utvecklingen. Och om man inte tillför fett till de här sjuka kärlen så dämpas förhoppningsvis inflammationen och då avstannar det hela och man kan hålla det under kontroll.

Levern till exempel blir en depå för fett vid övervikt. Man får leverförfettning. Om det får fortsätta kan man få skrumplever så småningom och då leversvikt. Men här har man ju sett att det här kan gå tillbaka. Inte när man är så att säga på cirros-stadiet. Då är det för sent. Men en rätt så avancerad leverförfettning kan man få att gå tillbaka om man stoppar inflödet av fetter och börjar bryta ner i stället.

Eva Bartonek: Då får du bara förklara cirros.

Hindrik Mulder: Cirros är skrumplever. Levercirros.

Eva Bartonek: Så man har allt att vinna på att gå ner i vikt.

Hindrik Mulder: Jag skulle vilja säga att det är aldrig för sent. Även om man har en kraftig övervikt och man kan gå ner några procent. Då förbättrar man ämnesomsättningen och då hamnar man i ett bättre läge.

Eva Bartonek: Vad finns det för nackdelar med det här läkemedlet? Biverkningar?

Hindrik Mulder: Ärligt talat. Det finns inte så många nackdelar. Utan den viktigaste biverkan är egentligen en verkan av medicinen det vill säga illamående. Det beror sannolikt på att passagen av mat igenom mag- tarmkanalen blir så pass långsam så att vi blir lite illamående. Det är det som händer när vi kräks till exempel vid maginfluensa. Att magsäcken inte tömmer sig.

Men det adapterar man sig till allteftersom man tar den här medicinen och man kan ju till och med utstå doshöjningar och så kan man adaptera sig på nästa nivå.

Så jag skulle säga att 90 procent av alla biverkningar är för att patienterna blir illamående och inte kan hantera det.

Eva Bartonek: Men när jag försökte läsa på inför den här podden så var suicidtankar någonting som dök upp i litteraturen.

Hindrik Mulder: Ja och det där är någonting man funderar en hel del på. Och det jag tycker jag hör och läser är att matintag är någonting som är förenat med positiva känslor. Man pratar ju om hedoni, det som skapar lycka. Så är det för de flesta av oss och skapar man en situation där aptiten inte längre är så drivande. Då äter vi inte så mycket och det betyder också att då avtar ju de här känslorna.

Återigen de flesta av oss kan säkert hantera det men ponera att man har någon form av benägenhet till att bli melankolisk, nedstämd och så tappar man den här positiva impulsen som skull kunna hjälpa en. Ja då kanske man tippar över i depression och i värsta fall att man får suicidtankar och tar livet av sig.

Man har studerat detta och det finns inte några väldigt starka indicier på att det här är ett stort problem.

Man får väl helt enkelt se på sikt. När man gör kliniska studier så antingen gör man det kontrollerat och de är oftast inte jättelånga. Men man har också en annan typ av studier som kallas för real world data, så att man samlar in information över tid. Vad händer med människor som tar de här medicinerna. Och då kan det dyka upp annan information. Så vi får helt enkelt vänta och se.

Eva Bartonek: Hur länge har den här medicinen funnits på marknaden för behandling av diabetes?

Hindrik Mulder: Det allra första var ett läkemedel som hette Byetta och det kom väl någon gång i mitten på 2000-talet. Och det var en analog till ett annat hormon som hade liknande effekter. Och sen kom Liraglutid Victoza och det kan väl har varit någon gång i slutet av 2000-talet 2010. Och skillnaden är att det får man ta en gång om dagen och injicera varje dag.

Eva Bartonek: Men ska det också efterlikna det här hormonet?

Hindrik Mulder: Grundmolekylen är densamma. Så att semaglutid är en vidareutveckling av liraglutid. Så man har lyckats förlänga halveringstiden så man bara behöver injicera det en gång i veckan. Sen finns det en oral variant också av semaglutid och då kan man ta en tablett varje dag.

Eva Bartonek: Ja, just det. Det glömde vi säga. Att det här injicerar man en gång i veckan.

Jag tänker att den här typen av läkemedel ur ett läkemedelsbolagsperspektiv måste vara rena guldkalven. Övervikt och fetma är ju ett jättestort problem i världen. Det verkar då inte vara så mycket svåra biverkningar på det här. Och det verkar vara en livslång behandling som gäller. Så det är väl många läkemedelsbolag som är intresserade av det här. Och det är väl flera som försöker ta fram uppföljare till det här semaglutidet. Vad ligger i pipeline? Vad forskar man om? Vad är på gång?

Hindrik Mulder: Jag tror att man jobbar enligt två linjer. Dels försöker man optimera den molekylen som ligger till grund för liraglutid och semaglutid. Det går liksom att tweaka den ytterligare.

Eva Bartonek: Vad är det man tweakar  för att den ska ge en ännu större viktnedgång?

Hindrik Mulder: Jaa, att den kanske kan bli ännu mer selektiv för de här receptorerna som påverkar så att den stannar kvar längre på receptorerna och man kanske kan gå ner i dos. Sådana saker. Sen så tittar man ju också på de andra inkretinhormonerna. För det är inte bara det här som heter glp-1, glukagonlik peptid 1, som är grunden då för de läkemedel vi har pratat om idag. Utan det finns som sagt andra hormoner som har likartade effekter. Så att man kommer att börja studera och man har redan utvecklat läkemedel som utnyttjar den här omständigheten.

Jag tänker mig att det är som en målarpalett, där man kan ta färgkluttar från de här olika källorna och blandar ihop, så får man se lite vad som händer. Och de här studierna börjar ju i celler, sen går man till djur och så småningom när man har en lovande läkemedelskandidat så börjar men testa det här på människor.

Så nu är det ett läkemedel i pipeline, som tycks vara ännu mer effektivt än semaglutid, som då är en hybrid av glp-1, hormonet som ligger till grund för semaglutid, och ett annat hormon som heter gip. Och de studier jag har sett har visat 25 procents viktnedgång efter drygt ett år eller inom ett års behandling. Så vi börjar närma oss vad gastric by pass kan åstadkomma.

Eva Bartonek: Ja just det. Ligger det på 25-30 procent, eller?

Hindrik Mulder: Initialt kan man få ännu större viktnedgång med gastric by pass. Men vi ser ju också att många av de här patienterna återfår en del vikt. Så man får titta över tid, var effekten ligger.

Eva Bartonek: Kan du väldigt kort förklara gastric by pass?

Hindrik Mulder: Gastric by pass. Grundidén är att man ska med kirurgi minska födointaget. De vanligaste operationsmetoderna skär bort en bit av magsäcken och kopplar om så att magsäcken inte kan ta emot så mycket mat och att passagen genom tarmen förlångsammas. Men det finns en uppsjö av olika metoder.

Eva Bartonek: Det börjar bli dags att avsluta det här. Men jag tänker en avslutande fråga. Den här medicinen har blivit väldigt populär och många pratar om en revolution inom fetmabehandlingen. En del har till och med sagt att nu har äntligen fått ett verktyg att utrota fetman.

Men hur ska man se på det här?

Hindrik Mulder: Jag tror att det här är ett väldigt viktigt verktyg i den kampen, men det kommer inte att räcka. Man behöver även titta på andra delar av överviktsutvecklingen. Det som vi pratade om innan. Det här med set point. Hur kan man påverka det?

Men i grund och botten så hade det varit ännu bättre om vi alla levde ett hälsosammare liv och inte hamnade i den situationen att 60 procent av alla svenska vuxna män är överviktiga idag. Det kanske inte är så bra och lösningen på det borde inte vara att läkemedel utan det borde vara att vi lever på ett annat sätt. En sund livsstil med fysisk aktivitet et c är ju mycket bättre på att rätta till problemen i ämnesomsättningen än vad ett läkemedel är.

Samtidigt kommer vi alltid att ha medmänniskor som inte kommer att kunna lösa detta bara med uppmaningar eller att vi styr om hur samhället är. Utan vi måste så klart ha mediciner till dem som inte klarar det. Och då är de här läkemedlen väldigt användbara.

Och som du var inne på tidigare, jag tror bara vi har sett starten på vad de här läkemedlen kan göra och det kommer att utvecklas mycket precisare läkemedel i den här gruppen och då hamnar vi i någonting som man kallar precisionsmedicin som är ett väldigt, kan man säga, hett tema inom medicin idag. Tanken är där att man inte ska behandla alla patienter på samma sätt utan man ska skräddarsy behandlingen. Varje patient ska få en unik behandling som passar den personen bäst.

Eva Bartonek: Det får bli en jättebra avslutning på den här podden. Tack för att du ville vara med här, Hindrik Mulder, professor i ämnesomsättning vid Lunds universitet och läkare vid Skånes universitetssjukhus.

Hindrik Mulder: Tack så mycket. Det var trevligt!

Eva Bartonek: Och vi som har jobbat med podden är vår ljudtekniker Patrik Jävert och själv heter jag Eva Bartonek.

Blev ni sugna på fler poddar så hittar ni dem på vår hemsida www.vetenskaphalsa.se eller där poddar finns som man brukar säga. Sök då på Vetenskap och hälsa. När det gäller det här som Hindrik nämnde om precisionsmedicin så har vi ett tema om det också på vår hemsida. Sök under fliken Teman så hittar ni till Precisionsmedicin.

Tack för att ni har lyssnat och på återhörande!

---