Att fysisk aktivitet är viktig för hälsan är många överens om. Stora satsningar görs för att få fler att röra på sig, men personer med funktionsnedsättningar är alltför ofta exkluderade i dessa satsningar. Här behöver samhället ta ett större ansvar, anser forskare inom rehabiliteringsmedicin.

– Det måste bli möjligt för fler att vara fysiskt aktiva och kunna träna. Det som behövs nu är inte mer kunskap om hur viktig fysisk aktivitet är, utan om hur vi skapar förutsättningar för att personer med funktionsnedsättningar ska kunna röra sig, säger Jan Lexell, professor i rehabiliteringsmedicin vid Lunds universitet och överläkare på Ängelholms sjukhus.

Han och hans kollegor Sophie Jörgensen, specialistläkare på Skånes universitetssjukhus, och Kristina Fagher, specialistfysioterapeut, båda forskare inom rehabiliteringsmedicin vid Lunds universitet, är positiva till samhällets satsningar på ökad rörelse men anser att de alltför ofta exkluderar personer med funktionsnedsättning.

– Många budskap som sänds ut runt fysisk aktivitet exkluderar vissa personer med funktionsnedsättning, som till exempel ”att sitta är det nya röka” eller att man ska ta si och så många steg om dagen. Det kan ge intrycket att det inte är någon idé att röra sig om man inte kan gå, säger Sophie Jörgensen.

Ökad risk för hälsoproblem

Femton procent av befolkningen har någon form av funktionsnedsättning. Ofta har de redan en ökad risk för hälsoproblem, och därför är fysisk aktivitet, allra helst i grupp, oerhört viktig. Träning tillsammans ger större effekt än om man tränar själv, och gemenskap och sammanhang är viktigt. Även samhällsekonomiskt är det viktigt att den här gruppen inkluderas, i synnerhet då risken är större för hälsoproblem.

– Vår forskning visar att äldre personer som levt länge med ryggmärgsskada har en hög förekomst av riskfaktorer för hjärt- och kärlsjukdom och inte minst en mycket låg nivå av fysisk aktivitet. Men vi ser samtidigt att personer som varit mer fysiskt aktiva hade lägre BMI och midjemått, vilket tyder på att fysisk aktivitet kan ha en positiv effekt även hos äldre som levt länge med ryggmärgsskada, säger Sophie Jörgensen.

I Världshälsoorganisationens (WHO) uppdaterade riktlinjer för fysisk aktivitet och stillasittande, från 2020, omnämns för första gången personer med funktionsnedsättning. Riktlinjerna anger bland annat att fysisk aktivitet ger positiva hälsoeffekter och att det rätt utfört är säkert och kan ske utan risk. Men trots ökad kunskap och riktlinjer visar undersökningar att personer med funktionsnedsättning är mindre fysiskt aktiva och mer stillasittande än personer utan funktionsnedsättning, och att de deltar i mindre omfattning i organiserad idrott.

WHO:s RIKTLINJER

I Världshälsoorganisationens (WHO) uppdaterade riktlinjer för fysisk aktivitet och stillasittande, från 2020, omnämns för första gången personer med funktionsnedsättning. Riktlinjerna anger bland annat att fysisk aktivitet ger positiva hälsoeffekter och att det rätt utfört är säkert och kan ske utan risk. Men trots ökad kunskap och riktlinjer visar undersökningar att personer med funktionsnedsättning är mindre fysiskt aktiva och mer stillasittande än andra, och de deltar i mindre omfattning i organiserad idrott.

– I våra studier på personer som haft stroke är det bara en tredjedel som når upp till de 150 minuter per vecka av måttlig fysisk aktivitet som är WHO:s riktmärke. Men många ligger nära och skulle nog med ganska små medel kunna bli mer fysiskt aktiva, säger Jan Lexell.

Flera olika hinder

Faktorer som hindrar fysisk aktivitet kan till exempel vara otillräckligt socialt stöd från närstående, skola och samhälle, liksom lagar, attityder och politiska beslut. Även fysiska hinder är vanliga, så som dåliga transportmöjligheter, brister i tillgänglighet till lokaler och att det saknas anpassad utrustning.

– Samverkan behöver bli bättre mellan samhällsaktörer, hälso- och sjukvården, den organiserade idrotten och friskvårdsanläggningar för att fler personer med funktionsnedsättning ska vilja och kunna vara mer fysiskt aktiva, säger Jan Lexell.

En annan faktor som kan främja fysisk aktivitet bland personer med funktionsnedsättningar är det ökade intresset för parasport. Den växande mediala uppmärksamheten vid till exempel Paralympics lockar fler till parasport och leder till att paraidrottare blir förebilder.

Trots detta har paraidrottare ännu inte samma förutsättningar som idrottare utan funktionsnedsättning. Till exempel visar forskning att paraidrottare har en högre risk för att drabbas av en idrottsskada. I ett pågående forskningsprojekt utvärderar Kristina Fagher och hennes kollegor tillgängligt hälsofrämjande arbete anpassat till idrottare med funktionsnedsättning.

– Vår förhoppning är att ökad kunskap kring säker och hälsosam parasport ska kunna minska antalet skador och förbättra idrottarnas prestation, säger Kristina Fagher.

Även forskning om hälsofördelarna med fysisk aktivitet för idrottare med funktionsnedsättningar måste prioriteras. Medarbetare inom vården, idrottslärare och tränare behöver få ökad kunskap om parasport och dess positiva inverkan på hälsan.

– Dessutom behöver beslutsfattare informeras om hälsofördelarna med parasport och om vilka hinder som finns. Och vi behöver säkerställa att det finns finansiella möjligheter och stöd för människor att utöva parasport, både när det gäller på elitnivå och på individuell motionsnivå, säger Kristina Fagher.

Text: ELIN FALKENSTRÖM

(publicerades första gången 3 nov 2023, ompublicerad 7 dec 2023)

 

Länkar till resurser för att vara fysiskt aktiv med funktionsnedsättning

Spinalis: https://spinalis.se/driv/

Träningspass: https://spinalis.se/traningspass/

Övningar https://spinalis.se/traningsbanken/

https://generationpep.se/sv/inspirationsbanken/parapepp/

https://safeparasport.com/web/#/home

Hitta paraidrottföreningar:

Paraidrottsförening i Malmö https://fifh.com/

hitta föreningar för parasport https://parame.se/