Akut ryggont visade sig vara metastaser från en spridd prostatacancer. En klinisk läkemedelsstudie och en öppenhet om sin sjukdom tog Remco Andersson igenom sjukdomen.
När Remco Andersson fyllde 60 började han träna mer frekvent än tidigare. Ett långt, aktivt yrkesliv hade gjort sig påmint i kroppen. I samband med det började han också känna smärtor i ryggslutet men gjorde ingen särskild koppling annat än att det kunde vara träningen. I övrigt mådde han bra.
En helg blev smärtorna akuta och familjen propsade på att Remco skulle ta sig till vårdcentralen och låta en läkare undersöka honom.
– Jag bad min läkare att samtidigt ta ett PSA-test, berättar Remco. Det här var på en måndag och torsdag samma vecka ringde sjuksköterskan och mer eller mindre beordrade mig att komma på återbesök. Själv tyckte jag inte att jag hade tid, det var ju bara lite ryggont.
Rekordhögt PSA
Det visade sig att Remco hade ett PSA-värde på 97, vilket var något slags rekord på vårdcentralen. Kort därefter fick han komma till urologimottagningen i Malmö för ytterligare undersökning och provtagning. Där bekräftades en spridd prostatacancer och sju metastaser i skelettet.
– Jag hade tur som fick träffa en av Sveriges bästa urologer. Han förklarade konkret och pedagogiskt att jag var för långt gången för operation. Och gjordes inget radikalt kunde de, i bästa fall, med hjälp av strålbehandling och cellgifter hålla emot i två år. Min fru och jag tittade på varandra, det var ju mer eller mindre en dödsdom.
– Och vad gör vi åt detta, frågade jag.
Klinisk läkemedelsstudie ett sista alternativ
Det sista alternativet som läkaren föreslog var en klinisk studie för ett läkemedel som visserligen fanns på marknaden men som inte prövats på prostatacancerpatienter.
– Det var inget svårt beslut. Från att ha fått diagnosen bekräftad till ett beslut om deltagande i studien tog det nog inte mer än 20 minuter.
Öppen med sin sjukdom
Behandlingen startade och Remco fortsatte leva sitt liv så vanligt det bara gick. Han valde också att vara helt öppen med sin sjukdom till alla i hans närhet.
– Bara tre veckor efter att jag fått min diagnos var jag på en konferens på företaget jag jobbade på och bad om att få en stund. Jag var helt öppen om min diagnos och situation, och att jag också behövde deras stöd i den situationen. Det har varit viktigt för mig att folk i min närhet ska förstå varför jag inte kanske är som vanligt alla dagar.
– Men, givetvis har man de inre tankarna att brottas med, funderingar om vad det egentligen var som hände.
Smärtan försvann
Under sjukdomstiden hade Remco periodvis mycket svår ryggsmärta, orsakad av en de mest aktiva metastaserna. Men en februaridag 2017 klev Remco upp ur sängen och insåg att smärtan var borta. Hösten samma år fick han ett brev från sin läkare som konstaterat att han svarat så bra på behandlingen att det inte fanns några cellförändringar kvar.
– Den dagen drack vi champagne, kan jag säga.
Råd till andra
Remcos råd till andra män är att vara vaksam och börja testa sitt PSA tidigt samt att prata om sin sjukdom, eller att i alla fall inte dölja den.
– För min del blev allt mycket enklare i och med att jag var så öppen med min situation. Vi var ett hundratal som kunde bära på det här tillsammans, i stället för att jag skulle gå runt med sjukdomen helt ensam.
Remco skickar också en passning till vården om bemötandet och synen på patienten.
– Bemötandet har varit fantastiskt i det stora hela, det har nästan varit kul att gå till urologen. Men jag fick också fajtas en del i början. Från det att jag skrev på för studien gick jag från att vara människan Remco till att bli ett forskningsobjekt som förväntades stå på stand-by och känna tacksamhet. Eftersom jag ville fortsätta leva som tidigare under behandlingen så behövde båda sidor kunna ge och ta, inte bara jag. Vården måste kunna anpassa sig efter patienten mer och bemötandet måste fungera överallt, i alla led.
Livet efter
Idag lever Remco ett liv som aktiv pensionär. Han kör sin motorcykel, sköter hushålls- och underhållningsarbete i huset och på lantstället.
– Från att ha varit i princip dödsdömd är jag symtomfri idag. Jag lever ett helt normalt och lyckligt pensionärsliv. Behandlingen har gjort att jag tappat en del muskelmassa, så jag orkar inte riktigt lika mycket och tar därför lite kortare arbetspass än tidigare.
– Jag har också blivit en ambassadör för prostatacancer där jag bland annat, tillsammans med min son, åker runt och håller föredrag om prostatacancer och min resa.
Text: JAKOB NORD
