Merparten av alla barn som får cancer kan idag räddas till livet. Sjukdomens bot har dock ett pris: en del av överlevarna får varaktiga men av behandlingen. En studie från Lunds universitet visar nu att vissa vanliga cellgifter försämrat ögonen hos barncanceröverlevare på ett sätt som tyder på att centrala nervsystemet påverkats.
Det är inte själva synskärpan som skadats hos de f.d. patienterna, utan ögonmotoriken – ögonens förmåga att följa rörliga föremål.
– Hos de flesta av dessa personer kunde vi se att ögonen inte flyttade sig mjukt och jämnt, utan ryckigt och hackigt. Sådana ögonrörelser gör det svårare att fokusera på saker som rör sig, t ex i trafiken. De kan också leda till huvudvärk och yrselkänslor, säger Per-Anders Fransson docent vid Lunds universitet och ingenjör vid balanslaboratoriet på Skånes universitetssjukhus.
Få var helt besvärsfria
Studien omfattade 23 barncanceröverlevare, idag mellan 20 och 30 år, som jämfördes med 25 jämnåriga friska personer. Det var bara få i den första gruppen som var helt besvärsfria när det gällde bl.a. synrubbningar, huvudvärk och känslor av ostadighet. Graden av problem visade sig hänga samman med graden av påverkan på ögonmotoriken, vilket tyder på att cellgifterna haft en effekt på centrala nervsystemet.
Man har redan tidigare vetat att cisplatin, methotrexate och ifosfamid, de cellgifter personerna i studien behandlats med, kan passera den så kallade blod-hjärnbarriären. Därmed kan de också skada nervsystemet. Man har däremot inte vetat om just ögonmotoriken skulle kunna påverkas, och vad det i så fall skulle få för följder.
Barnhjärnan extra känslig
För de studerade före detta patienterna har det gått i genomsnitt 15 år sedan de behandlades för sin cancer. Om några av dem haft biverkningar som nu klingat av kan studien inte avgöra, men klart är att flertalet fortfarande lider av behandlingens effekter. Åldern vid behandlingen verkar spela en viktig roll: de som var yngst vid behandlingen har påverkats mest.
– Hos barn håller ju hjärnan fortfarande på att utvecklas. Det gör den mer mottaglig för påverkan av främmande ämnen, säger Thomas Wiebe, överläkare i barnonkologi vid Skånes universitetssjukhus och docent vid Lunds universitet.
Han menar att man tills vidare, trots riskerna, måste fortsätta att använda de aktuella läkemedlen – att bota cancern och rädda patientens liv är ju ändå det viktigaste. Lundastudien gör det dock än mer angeläget att utveckla nya och bättre medel. De nya kunskaperna, och den diagnosmetod som beskrivs i studien, gör att cancerläkarna i framtiden tidigt kan vara vaksamma på eventuella biverkningar. Kanske går det i så fall att minska doserna något, eller byta läkemedel.
Barncancer-överlevare behöver följas upp
Thomas Wiebe tycker också att sjukvården måste bry sig mer om den växande gruppen av barncancer-överlevare. Bara en tredjedel av dessa klarar sig helt utan biverkningar, medan resten har allt från lindriga till svåra följder av sin behandling.
– Nu följs barncancerpatienterna upp på barnklinikerna tills de blir 18, men sedan är uppföljningen otillräcklig. Vi har infört en ”seneffektmottagning” här i Lund, men den har inte alls tillräckliga resurser, och i resten av landet finns ännu mer begränsade resurser! säger han.
Eftersom de som överlevt barncancer kan ha besvär inte bara med balans och syn utan även med t.ex. hjärta och kärl, fertilitet, tillväxt och kognition, så söker de sig antagligen runt inom vården på jakt efter hjälp. Om det fanns ett bra system för diagnostik och uppföljning kunde de i stället få rätt stöd med en gång.
– När det gäller just balans och synrubbningar finns det träningsprogram som kan göra problemen betydligt mindre. Dessutom är det värdefullt bara att få en diagnos, så att man inte behöver undra varför man råkar ut för till exempel yrsel och svimningskänslor, menar Måns Magnusson överläkare vid Skånes universitetssjukhus och professor i öron-, näs- och halssjukdomar vid Lunds universitet.
Text: INGELA BJÖRCK