Om smärtan i höften eller ljumsken varar i mer än ett par månader är det aktuellt att uppsöka vård – eftersom långvarig smärta är ett tecken på att det inte läker ut av sig själv. En tvärsnittsstudie gjord vid Lunds universitet visar dock att det är svårt att objektivt mäta smärtans inverkan på patientens fysiska funktionalitet.

Vid sporter där ljumske och höft ofta utsätts för kraftiga rotationsrörelser och snabba riktningsförändringar finns det många som har långvarig smärta. Ishockey och fotboll är exempel på sådana sporter. 19 personer med långvarig smärta med olika idrott- eller motionsbakgrund och 19 friska fick besvara självskattningstestet HAGOS (Copenhagen Hip and Groin Outcome Score).

Resultaten visade som förväntat att de med långvarig ljumsk- och höftsmärta upplevde fler symptom, sämre möjlighet att vara aktiv i det dagliga livet och i sporter samt att livskvaliteten i det stora hela var betydligt sämre. Lundaforskarna Tobias Wörner och Haraldur B. Sigurdsson ville sedan undersöka om samma skillnad kunde påvisas när det kom till fysiska övningar, och genomförde därför prestationsbaserade mätningar (PBM).

Jämförde den objektiva funktionen hos personer med långvarig smärta och friska

De friska såväl som de sjuka fick visa deras maximala förmåga när det gällde att exempelvis utföra squats och barbell roll-outs. Här visade det sig att det inte gick att påvisa någon skillnad över huvud taget mellan kontrollgruppen och gruppen med långvarig smärta.

– En patient som rapporterar en väsentligt nedsatt subjektiv funktion enligt HAGOS-skalan behöver alltså inte nödvändigtvis ha nedsatt objektiv funktion. Det var det resultaten visade och det förvånade oss att det var så tydligt, berättar fysioterapeuten Tobias Wörner, doktorand vid institutionen för hälsovetenskaper.

Från allsvenskan till division fyra

På frågan varför skillnad uteblev i PBM-testen förklarar Tobias Wörner att det kan finnas flera orsaker. En av dem kan ha varit valet att undersöka en heterogen grupp gällande område och strukturer som orsakar smärta. Fördelen med en heterogen grupp är att den är mer representativ för den verkliga patientpopulationen, men en homogen grupp hade eventuellt kunnat utkristallisera små skillnader.

– En annan orsak kan ha varit att vi såg till att de båda gruppernas aktivitetsnivå var likvärdig under tidpunkten för studien. Vi tog inte in i beräkningarna att de med långvarig smärta tidigare hade haft en högre aktivitetsnivå. Om en person på grund av smärta och upplevd sämre funktionalitet gått från att spela i allsvenskan till att spela i division fyra – så är det förståeligt att man rapporterar låga poäng i HAGOS. Samtidigt syns inte denna relativa aspekt i PBM-testerna när de jämförs med personer som kanske aldrig idrottat på en så hög nivå, förklarar Tobias Wörner.

Studiens resultat bekräftar att de två testerna mäter olika saker; HAGOS mäter patientens upplevelse av funktionen medan PBM mäter patientens funktionsförmåga. I och med detta går testernas resultat inte alltid hand i hand.

Hopp om subjektiv och objektiv mätkombination

Med insikt om att HAGOS och PBM inte kan ställas i direkt jämförelse med varandra finns hopp om att de istället kan komplettera varandra. De mäter två olika dimensioner av patientens problem och en kombination av de två mätsystemen hade därför varit önskvärt ute i den kliniska verksamheten. Ett PBM-test som hade visat exakt när och vart funktionaliteten brister hos patienten skulle tillsammans med HAGOS kunna simplifiera vägen till rätt behandling. Förhoppningarna finns om att ett förlitligt PBM-test ska kunna utvecklas eftersom det redan har gjorts inom andra smärtområden.

– Det är dock en utmaning eftersom det rör sig om komplexa rörelser i ett komplext område i kroppen. Det gäller att fortsätta forska om det här – så att vi kan få en ännu bättre vård när det kommer till funktionella nedsättningar, menar Tobias Wörner.

Text: YLVA NILSSON

Forskarnas publicerade artikel är utsedd till månadens vetenskapliga artikel i juli 2016 vid Medicinska fakulteten, Lunds universitet.