För att ett litet barn ska knyta an till en vuxen krävs att den vuxne finns där och ser till barnets emotionella behov, såsom tröst, acceptans och förlåtelse. Den vuxne ska finnas för barnet i vardagen och hjälpa det att lösa olika problem. Elia Psouni och hennes italienska kollegor ville se vad det fanns för skillnader i hur barn knyter an till sina pappor respektive mammor.

Studien löpte över 2 år. Vid den första mätpunkten var barnen i sexårsåldern och fick vid två olika tillfällen via först en mamma-docka sen en pappa-docka, samt en barn-docka, visualisera interaktionen mellan barn och föräldrar i olika situationer.

Lek med dockor berättar om relation till förälder

– På så sätt skapar barnet genom lek berättelser om relationer mellan barn och deras föräldrar, och dessa berättelser avslöjar en hel del om barnets anknytningsrelationer till sina egna föräldrar, säger Elia Psouni och berättar att man redan vid första mätpunkten såg vissa skillnader i hur barnen knöt an till sin mamma respektive pappa.

18 månader senare, när barnen blivit nästan åtta år, mättes deras anknytning igen, fast den här gången riggad på ett sätt som bara lite äldre barn kan klara av. Barnen fick med hjälp av några nyckelord bygga berättelser som hade att göra med situationer då barn behöver stöd och hjälp från sina föräldrar, t ex att ett barn slår sig och vad som händer därefter.

– När vi studerar barnens berättelser letar vi efter komponenter som avslöjar vilka förväntningar och vanor barnet har när de finner sig i svåra situationer, exempelvis om barnet i berättelsen signalerar till den vuxne att det finns problem, om den vuxne finns där, uppmärksammar, tröstar och hjälper barnet att lösa problemet, säger Elia Psouni.

När Elia Psouni och hennes kolleger var färdiga med studien såg de att barnens berättelser i sjuårsåldern var nästan identiska med den dock-lek som de lekt två år tidigare, fast bara den då de lekt med pappadockan och berättat om hur barn är med sina pappor. Dessa kännetecknades av att vara mer generellt hållna och mindre detaljrika än de lekar där mammadockor varit inblandade.

Påverkar delad vårdnad anknytningen

– Först visste vi inte hur vi skulle tolka resultatet men sen förstod vi att vi var något spännande på spåren, säger Elia Psouni. Leken med pappadockan byggde inte i samma utsträckning på egna upplevelser utan var mer schablonartad. Det kan tyda på att de italienska barnen hade en mer självupplevd och nära anknytning till sin mamma än sin pappa.

Nu ska en liknande studie göras med svenska barn i fokus. Med tanke på att delad vårdnad blir allt vanligare i Sverige skulle man kunna anta att svenska barn har mycket flera anknytningserfarenheter med sina fäder än de italienska. Men för Elia Psouni är inte detta självklart:

– Anknytning handlar om innehållet i relationen och inte bara om kvantiteten. Det innebär exempelvis att en förälder kan köra sitt barn till träningen varje dag och till och med vara lagets tränare utan att barnet för den skull har en stark anknytning till föräldern.

Text: ULRIKA OREDSSON

Artikeln är tidigare publicerad av Lunds universitet