Textversion

Podd. Explosiv eller uthållig? Välj träning efter muskler. 2023-10-27

Hur ska just du träna för att få goda hälsoeffekter och bäst utväxling på din träning? Vilka gener vi har ärvt och vilken typ av muskler vi har spelar roll för vilken träning som fungerar bäst.

Det handlar Vetenskap & hälsas podd om idag. Och med oss i studion har vi genforskaren Ola Hansson.

Jenny Loftrup: Välkommen.

Ola Hansson: Jag vet att du är gammal tennisspelare och att du har ett stort intresse för idrott. Är det därför du har börjat forska på, inte bara genetik, men också träning och hälsa?

Ola Hansson: Ja men så var det nog från början, tror jag. Det är alltid tillfälligheter var man hamnar någonstans. Jag har alltid gillat att träna och har ett stort idrottsintresse. Jag har tävlat och varit engagerad i föreningsliv. Men också gillat genetik och fysiologi.

Så nu kombinerar jag två stora intressen och det är toppen.

Jenny Loftrup: Genetik går ju som en röd tråd genom din forskning och du leder en grupp som heter Genomik, diabetes och endokrinologi vid Lunds universitet. Vad är det ni riktar in er på?

Ola Hansson: Det är en ganska stor forskargrupp som har mycket kring diabetesgenetik att göra. Mitt eget så att säga personliga forskningsintresse handlar mer om fysisk aktivitet och hur man ska träna för att uppnå sina träningsmål beroende på vem man är och var man är i livet så att säga.

Så det är det vi gör. Men det ultimata målet för forskningen och kanske också hela Lunds diabetescentrum är att förebygga och bota diabetes.

Jenny Loftrup: Idag har vi allmänna rekommendationer om träning och det ska vara fysisk aktivitet minst 150 minuter i veckan. Alltså två och en halv timme på medelintensiv nivå. Det har jag forskat lite i vad det är för nivå. Och då är det att man ska bli lätt andfådd men man måste inte svettas.

Lite andfådd kan man bli av raska promenader och då är det väldig skillnad jämfört med ett intensivt träningspass.

Vad tycker du om de här allmänna one-size-fits-all rekommendationerna?

Ola Hansson: Men det är just det de är. De är väldigt allmänna. Det är ingen större skillnad om man tittar på rekommendationer för diabetiker till exempel eller folk som inte har diabetes. Eller andra grupper.

Jag tycker vi måste kunna bli mycket mer individanpassade i våra träningsrekommendationer och träningsråd.

Först mer forskning, så klart, så att evidensen är stark. Men vi måste kunna göra lite bättre än det som vi rekommenderar idag.

Jenny Loftrup: Och ni har forskat på muskler, vilka olika slags muskler vi har, i en studie där ni bland annat tog muskelbiopsier. Vad var det ni ville ta reda på genom de här muskelbiopsierna?

Ola Hansson: Vi är ju väldigt intresserade av muskelfunktion och forskning på molekylär nivå i muskulaturen. Vad som händer när man tränar eller när man inte tränar och så.

En väldigt viktig faktor för muskelfunktion och prestation är vilken typ av cellsammansättning man har. Många har hört talas om de här snabba och långsamma fibrerna. Det är stor skillnad i hur många man har av de olika sorterna, beroende på vem man är och vad man har gjort kanske eller så.

Jenny Loftrup: Så då gissar vi att Jörgen Brink har…

Ola Hansson: Han har mycket av de långsamma typ ett-fibrerna. Om man skulle sätta det så att säga till köket så är det det köttet som är väldigt mört och filén. Det är de långsamma fibrerna.

Jenny Loftrup: Och det är dem som är bra för längdskidåkare, maratonlöpare? Alla uthållighetsidrotter?

Ola Hansson: Absolut. De andra som är kanske mer av den här rump-steak är ju då typ två-fibrerna, sprintfibrerna. Och de finns hos kortdistanslöpare, 100 meter, 200 meter och så. Explosiva idrotter. Som höjdhopp, kulstötning och handboll för den delen och så vidare.

Jenny Loftrup: Och då tog ni de här muskelbiopsierna för att ta reda på vilken slags sammansättning folk hade i sina muskler. Men om man då har de här långsamma fibrerna. Hur ska man träna då om vi pratar om lite mer anpassad träning efter individ?

Ola Hansson: Ja, om man backar bandet lite till varför vi är intresserade av den här fibersammansättningen, så är det just att det påverkar hur man ska träna och hur man ska återhämta sig efter träning.

Det finns en hel del studier som visar till exempel att de som har en hög andel snabbare typ två-fibrer, sprinttypen behöver längre återhämtning. De har en större risk att få muskelskador till exempel, än de som har övervägande långsamma fibrer, typ ett-fibrer.

Vi vet också att man måste upp i intensitet om man har mycket typ två snabba fibrer. Så man måste ha en högre intensitet för att rekrytera de här fibrerna.

Jenny Loftrup: Högre puls och tyngre vikter.

Ola Hansson: Ja högre hastighet och tyngre. Det ska vara en högre intensitet på de övningarna man gör.

Så att det påverkas av väldigt mycket vad man skulle rekommendera för en individ. Det är skillnad om man är lite ”i mitten”, där man har lite av varje. Så det är olika mellan män och kvinnor. Kvinnor har mer av de långsamma typ ett-fibrerna och männen har mer av de snabba.

När vi åldras förändras också sammansättningen och de snabba fibrerna försvinner i större utsträckning när vi blir äldre.

Jenny Loftrup: Om man då har mycket av de långsamma fibrerna. Hur ska man träna då? Ska det vara längre tid? Man ska hålla på att springa länge, gå länge, eller?

Ola Hansson: Ja alltså, det man kan säga är att man behöver inte komma upp i så himla hög intensitet för att man ska rekrytera merparten av sina fibrer. Det är en sak man kan ta med sig. Det andra är att man kommer att tåla väldigt mycket träningsvolym så man behöver inte vara orolig att man tränar för tätt inpå till exempel, för att få överträning eller skadliga effekter av träningen. För träning är inte bara bra. Gör man det för mycket så blir det skadligt. Så det gäller att ha den här balansen. Men de är mindre benägna att överträna till exempel.

Så det är väl två huvudpunkter. Lägre intensitet under längre tid är en väldigt allmän rekommendation. De flesta av befolkningen har inte extrema andelar av typ ett- eller typ två-fibrer.

De flesta ligger i mitten på en normalfördelning som vi alltid hittar när vi mäter saker. Så det kanske hos män ligger på 40 procent typ ett-fibrer och det är en mindre andel som har väldigt hög eller väldigt låg andel typ ett-fibrer.

Jenny Loftrup: Och vilka var det som ingick i den här Malmö träningsstudie som ni gjorde, där ni undersökte folks muskler?

Ola Hansson: Det har varit ett antal olika studier som började egentligen med Malmö män-studien för ganska många år sedan. Den gick sedan över till Malmö träningsstudie som en uppföljning.  Och nu senast den studien som vi kallar för MSat.

Så vi har tittat på det här under ganska lång tid. Det vi är intresserade av att uppnå till slut, är att ha ett enklare test för att bestämma vilken sammansättning av muskelfibrer en individ har. Ett test som skulle kunna användas på en vårdcentral till exempel.

Jenny Loftrup: För att idag är det inte så att vi alla skulle kunna göra en biopsi för att se vilka muskler vi har?

Ola Hansson: Nej. Biopsierna är till viss del ganska invasivt. Det är en ganska stor nål vi använder, som kallas för Bergströmnål, som brukar vara omkring fem, sex millimeter tjock. Och vi tar en biopsi som är cirka 100 milligram. Så det är en ganska stor historia.

Jenny Loftrup: Ja det låter lite brutalt. Men ni har utarbetat en smalare nål och en ny metod?

Ola Hansson: Precis och ganska nyligen så publicerade vi ett arbete där vi har utvecklat en ny metodik som bygger på RNA-sekvensering för just fibertypsbestämning. Med den här nya tekniken blir det oerhört mycket billigare. Vi behöver betydligt mindre material. Det är mer standardiserat och snabbare.

Så i många studier kring fibertyp och dess effekter är det ganska få individer. Det kanske är fem, tio, tjugo, trettio individer i de här studierna. Men med den här nya tekniken skulle vi kunna studera hundratals, till och med tusentals individer eftersom det är så pass enkelt och billigt.

Jenny Loftrup: Och fler är villiga att ge lite ”kött”, när det är mindre, inte så stor nål?

Ola Hansson: Ja. En tiondel ungefär, så tio milligram vävnad handlar det om. Så det är en nål som är, i stället för fem till sex millimeter, omkring en 1,2 millimeter tjock. Priset för en sådan här analys ligger på omkring tio kronor per prov.  Det är också oerhört billigt och det går snabbt att göra.

Så det här är en fantastisk utveckling för att ta fältet vidare. Men vi ser ändå inte riktigt att det här är applicerbart i den kliniska vardagen.

Jenny Loftrup: När ni rekryterade ”average Joe”, den helt vanliga mannen, så upptäckte ni också att det går runt människor där ute med outnyttjade talanger?

Ola Hansson: Ja som jag sa. Vi hittade en normalfördelning när vi tittade. Vi har undersökt ungefär 650 individer totalt sett med fibersammansättning.

I de här studierna finns det extremer. Det här är inga elitidrottare överhuvudtaget, utan vi hittar individer som har näst intill 100 procent typ ett-fibrer i lårmuskulaturen till exempel.

Jenny Loftrup: Så de skulle kunna vara fantastiska sprinters?

Ola Hansson: Nej tvärtom typ ett-fibrer så att det är då uthållighetsidrottare. Men vi hittar också de som har väldigt få typ ett-fibrer. Så de här extrema individerna är absolut inga elitidrottare. För många av våra studier syftar ju till personer som har risk för diabetes till exempel.

Men de har precis samma fibersammansättning som elitskidåkare exempelvis, som vi också har tittat på. Där har de någonstans kring 60 till 90 procent typ ett-fibrer i den gruppen.

Så har vi en grupp som går runt i Malmö, i det här fallet, där studien har gjorts, som har exakt samma fibersammansättning som landslaget i längdskidåkning.

Jenny Loftrup: Och om man då inte tränar någonting så hade det ju varit väldigt roligt att få veta det här. Då hade man varit väldigt motiverad till att sätta igång med något där man vet att här kan jag bli riktigt bra kanske?

Ola Hansson: Kanske. Jag förespråkar inte tester av barn, för att reda ut vilken idrott de ska hålla på med. Utan det ska gå efter intresse och glädje av att röra på sig.

Jenny Loftrup: Jag tänkte mer på de här som var med i studien, vuxna män som en del som tränade mycket och en del som tränade inget…

Ola Hansson: Ja men absolut. Det är ju det vi vill uppnå och det är att kunna guida folk lite bättre. Och det vi önskar och det vi jobbar mot är att utveckla ett test som bygger på ett blodprov, där vi skulle kunna säga: extrem låg, extrem hög eller mittemellan i typ ett-fibersammansättning eller typ två-fibersammansättning. Framförallt med hjälp av genetiska markörer.

Det finns även funktionstest man kan göra för att få reda på detta. Så att det finns så att säga metodik men det måste implementeras. Det här blodprovet finns inte så klart men det hade ju varit ett väldigt, väldigt enkelt verktyg och väldigt användbart. Både i forskning där vi kan applicera det på redan insamlade material och uppskatta ungefär fibersammansättning och göra analyser. Men även för implementering på till exempel vårdcentraler där vi framförallt tänker oss detta.

Jenny Loftrup: Och det kanske inte är jättelångt borta i tiden?

Ola Hansson: Man ska inte sia om framtiden – är det inte så man säger? Vi vet inte riktigt. Så att det beror lite på, skulle jag vilja säga. Vår forskning går ju framåt. Vi har hittat en del mutationer eller genetiska varianter som kopplar till fibersammansättning, redan. Men vi behöver hitta fler och starkare kopplingar och det gör vi genom att öka antalet individer i våra studier. Och det är precis det vi håller på med nu.

Sen vet vi inte vad vi hittar. Hittar vi inget så kan jag säga att då händer inte det här. Men hittar vi någonting väldigt, väldigt starkt så… ja då kan det vara nära.

Jenny Loftrup: Så att anpassa träningen efter det man är bra på, kan säkert ge mycket effekter när man är vuxen. Att man tycker att det är roligare att träna och att man håller i.

Men du sa nyss här att när det gäller barn, så tycker du inte att man ska specialisera träningen?

Ola Hansson: Nej det tycker jag inte. Hur vi tänker är så att säga, att man har ett träningsmål, ett hälsomål eller ett prestationsmål. Om man gör en viss typ av träning, och man ser en förbättring. Att man får en återkoppling, att titta här, nu har du förbättrat dig si och så mycket i den här parametern som vi satte upp och den här och den här. Så tror vi att det är en motivator, att folk faktiskt fortsätter att träna om man ser att det ger effekt.

Kan vi då hjälpa folk att träna på rätt sätt för att uppnå sina mål så kommer vi också att öka fysisk aktivitet för dem som kanske bäst behöver det.

När det gäller barn så är det så att det är ett stillasittande som är utbrett och så vidare, och så vidare. Det finns andra som studerar detta mycket mer. Vi tittar egentligen inte alls på detta. Men att om vi kan uppmuntra till mer fysisk aktivitet hos barn, i skolan till exempel som jag tror har en väldigt viktig roll att spela här, även med den fysiska miljön som barnen vistas i. Och även genom olika idrottsföreningar. Det behöver inte vara sport. Det finns även annat, Friluftsfrämjandet till exempel eller andra föreningar som gör att barn blir mer aktiva.

Jenny Loftrup: Man bryter stillasittandet.

Ola Hansson: Absolut. Och så finns det en del mer eller mindre innovativa lösningar som är mer tekniska. Man har en sensor på skon som laddar upp skärmtiden när man rör sig så att när den är slut måste man ut och springa igen innan skärmen sätts på igen. Det finns en del sådana grejer som har testats. Men jag vet inte om det är lösningen på det här utan jag tror det finns annat.

Jenny Loftrup: Lösningen kanske måste komma från väldigt olika initiativ?

Ola Hansson: Ja det tror jag. Men framförallt hitta glädjen i att röra sig och vara aktiv. Det måste vara kul också det ska inte vara en plåga.

Jenny Loftrup: Diabetes typ 2. Det är ju en folksjukdom och alla som har en förälder, en bror eller syster som har detta har ju förhöjd risk för att få diabetes. Men träning och bättre mat kan sänka risken. Men hur effektivt är det att ändra sina livsstilsvanor, jämfört med läkemedel?

Ola Hansson: Det har visat sig vara väldigt effektivt. Det finns en väldigt känd studie som är gjord i USA där man testade detta. Där man hade personer som hade väldigt hög risk för att få typ 2 diabetes. De hade tre olika interventionsarmar, där den ena var en placeboarm, en var Metformin-arm som de fick (ett väldigt vanligt läkemedel) och den sista armen var en livsstilsintervention, diet och ökad fysisk aktivitet.

Man följde dessa över ett antal år, jag tror det var fyra års tid. Sen såg man hur många som insjuknade eller fick diagnosen typ 2 diabetes. Den armen som skyddade bäst mot att få diagnosen var just livsstil. Den var betydligt bättre än till exempel Metformin eller placebo.

Så att det är ett effektivt sätt att förebygga typ 2 diabetes och det är framförallt där vi ser att träning och livsstil har den största effekten. Det är i förebyggande syfte.

Jenny Loftrup: Ni har i Malmö träningsstudie försökt ta reda på hur man kan anpassa sin träning för att trycka ner den här diabetesrisken. Hur gick den studien till?

Ola Hansson: Vi rekryterade 50 individer där hälften av dem hade en förstagradssläkting. Som du sa tidigare en bror, syster, mamma eller pappa som hade diabetes. För övrigt så matchade vi de här två grupperna på deras kondition, på övervikt eller BMI och på ålder och kön. Så de var väldigt lika varandra förutom då att de hade en förstagradssläkting som hade diabetes.

De fick vara med på en sexmånaders träningsperiod med målet tre gånger i veckan att träna lite olika typer av träning. Vi mätte så att säga varje individ gjorde och intensitet och så.

Jenny Loftrup: Vad blev resultatet när det gällde kondition och BMI och vikt?

Ola Hansson: Ja till exempel kondition ökade de i snitt ungefär tio till 15 procent. De fick tio till 15 procents bättre kondition av den här träningen de gjorde.

Men när vi tittade på om de här två olika grupperna förbättrade sig lika mycket så blev det ganska intressant. För det såg ut som att de som hade en nära släkting med diabetes faktiskt förbättrade sig mer än de som saknade en släkting. Det var väldigt förvånande och det förstod vi inte alls till en början.

Jenny Loftrup: Och vad berodde det på?

Ola Hansson: Ja, när vi sen tittade på hur mycket varje individ hade tränat under den här studien så visade det sig att de som hade en släkting med diabetes, hade tränat ungefär dubbelt så mycket som de som inte hade en släkting.

Jenny Loftrup: De var kanske medvetna om den här risken och att det motiverade dem?

Ola Hansson: Det är så vi tolkar det. Att de var fullt medvetna så klart att de hade en nära släkting, alltså diabetes i familjen och att det ger upphov till ökad risk att få diabetes själv och de var säkert också mycket medvetna om vilka följdsjukdomar som diabetes kan leda till.

Detta gjorde att de var dubbelt så mycket motiverade som den gruppen som inte hade den här ökade risken.

Så när vi tog hänsyn till hur mycket varje individ faktiskt hade tränat så såg vi att de som hade en nära släkting fick anstränga sig mer för att uppnå samma grad av nytta av träningen så att säga. Så när man tittar på midjemått eller andra riskfaktorer, eller kondition för den delen, så behöver de genomföra mer träning för att uppnå samma förbättring.

Jenny Loftrup: Ja, det är taskigt. Men då har man olika förutsättningar. De fick kämpa lite mer, men det gjorde de å andra sidan.

Ola Hansson: De svarade på träningen och de fick sina förbättringar men de fick jobba mer. Vår nästa tanke då var, skulle vi kunna träna de här personerna på ett annat sätt? Det är inte säkert att de svarar sämre på en annan typ av träning än just den träningen de genomförde i den här studien.

Så nästa steg skulle vara att testa olika typer av träning i den här gruppen med hög risk för diabetes.

Jenny Loftrup: Vad är det för träning? Vad är er hypotes? Vilken slags träning tror ni funkar?

Ola Hansson: Vi tror att mer högintensiv träning eller i varje fall uthållighetsträning med högintensiva inslag skulle vara viktig. Om vi då säger att en person med diabetes – att muskulaturen har en högre andel av de snabba sprintfibrerna, typ två-fibrerna, så måste vi upp i intensitet för att de ska rekryteras. Så det är möjligt att vi faktiskt behöver en högre intensitet i den här gruppen. Men det är något vi inte har testat och vi vet inte. Men det är något vi jättegärna skulle vilja testa.

Jenny Loftrup: Menar du då att de som har diabetes typ 2 oftare har fler snabba fibrer i sina muskler?

Ola Hansson: Det finns ett antal publikationer som visar det. Det finns även en del publikationer som inte visar någon skillnad. Ett problem som jag var inne på tidigare är att de här studierna är ofta ganska små. För det tar mycket kraft att mäta fibersammansättningen. Men med den nya metodiken som vi har publicerat så skulle vi kunna göra detta i mycket, mycket större grupper och det är sådant som vi håller på med just nu. Att se om vi kan verkligen en gång för alla svara på detta. Är det så att en person med diabetes har högre andel av sprintfibrer i sin muskulatur?

Jenny Loftrup: Och då behöver träna lite mer intensivt?

Ola Hansson: Precis. Och kanske behöver mer återhämtning och ska vara lite extra uppmärksam på muskelskador.

En sak man ska nämna också är att alla olika muskler vi har i kroppen har lite olika fibersammansättning. Men anledningen till att vi tror att det här fungerar är att det finns en korrelation i sammansättningen mellan olika muskler i en individ.

Så har man högt av sina långsamma fibrer i en muskel så har man också hög andel i en annan muskel.

Jenny Loftrup: Vad händer med våra muskler när vi åldras? Hur åldras musklerna?

Ola Hansson: Om man pratar molekylärt muskelåldrande, så finns det ett par saker som fältet är ganska överens om. Det första är att man får försämrade mitokondrier, alltså de här energifabrikerna i cellen. Man får en sämre mitokondriefunktion och volym också.

Jenny Loftrup: Betyder det här att man får mindre kraft i musklerna och också att de krymper?

Ola Hansson: Ja vi pratar ju om åldersrelaterad sarkopeni. Det är en muskelförtvining. En åldersrelaterad muskelförtvining.

Jenny Loftrup: Som vi alla utsätts för?

Ola Hansson: Vi utsätts alla för detta. Hemskt som det är, så är det så. Och det kanske börjar accelerera vid fyrtio års ålder, någonting sådant. När man verkligen kanske börjar märka av det.

Jenny Loftrup: Kan man motverka det med träning?

Ola Hansson: Precis. Det är det som är det fantastiska. Att det kan man faktiskt göra. Så att när vi ser på kopplingen mellan kondition eller fysisk status och kopplingen mellan ålder och till exempel mitokondriefunktion så ser vi att det är motsatta förhållanden. Så att har du en bra kondition upp i åldrarna så får du en mindre mitokondrieförsämring till exempel.

Jenny Loftrup: Och det här med att ha så starka muskler som möjligt. Varför mår vi bra av att vara så muskulösa som vi kan?

Ola Hansson: Det vet jag inte om jag håller med om. Att vi ska vara så muskulösa som möjligt och så starka som möjligt. Det beror ju lite på…

Jenny Loftrup: Vad menar du då? Det låter spännande? Är det inte bra med stora muskler?

Ola Hansson: Inte i alla sammanhang. Tänker man på funktion så har du alldeles för mycket muskler så kan det vara negativt för vissa saker man vill göra till exempel.

Om du ska springa långt eller ha någon form av uthållighetsprestation så vill du inte ha för tung kropp heller. Så du vill inte vara för muskulös i det sammanhanget. Det gäller ju också för alla vardagliga sysslor. Det är ganska bökigt att vara stor och ha för mycket muskler också.

Å andra sidan vill du lyfta något tungt så är det bra att ha det. Så det är lite olika, så klart. Men det som är väldigt viktigt är att vi använder vår kropp. Det är ju en fantastisk maskin kroppen och ju mer vi använder den desto starkare blir den. Hade en bil fungerat på samma sätt så att ju mer vi körde med vår bil desto snabbare mellan noll till hundra blir den. Får man punktering kommer bilen att laga däcket själv. Det är en häftig maskin, eller vad vi ska kalla den kropp som vi har. Och den måste användas. Ju mer man använder den, desto bättre är det.

Jenny Loftrup: Och när vi använder den och vi får den här utväxlingen på musklerna. Påverkar den resten av kroppen?

Ola Hansson: Absolut. Vi tränar ju hela kroppen. Vi är ju intresserade av vad som händer i muskulaturen och det kanske är det man tänker på först när man tänker på träningssvar och så. Men det är faktiskt så att vi ser väldigt tydliga svar på gennivå i fettväven till exempel när man tränar.

Jenny Loftrup: Men behöver man träna fettväven?

Ola Hansson: Ja man gör det automatiskt. När du tränar så tränar du hela kroppen.

Jenny Loftrup: Men träna fettvävnaden. Är det då att man dämpar den här låggradiga inflammationen eller?

Ola Hansson: Till exempel. Vi har ju tittat på det i en studie, där vi tog både fettbiopsier och muskelbiopsier. Vi tittade på genreglering före och efter en träningsperiod. Vi såg faktiskt större genregleringar, fler och starkare genregleringar i fettväven än vad vi såg i muskelvävnaden. Vilket vi som muskelforskare blev rätt så ledsna över så klart, men det var faktiskt så att de här individerna fick ett starkare träningssvar i fettväven molekylärt än vad de fick i muskelvävnaden.

Jenny Loftrup: Och när är det dags att börja styrketräna? Vilken ålder tycker du när man blir äldre?

Ola Hansson: Jag kommer nog att ge dig bara en massa forskarsvar. Det beror på…

Jenny Loftrup: Det beror på? 60? 40?

Ola Hansson: Vad man allmänt kan säga är att balansträning till exempel, för det finns stora problem med balans och fallskador hos äldre. Och man vill också motverka muskelförtviningen. Jag sa tidigare att vid 40 börjar det märkas mer. Så jag tycker att med tiden ska man lägga på mer styrketräning och mer balansträning i kombination med konditionsträning. Men det viktiga är att man gör olika saker. Att man inte bara gör en och samma sak utan man blandar upp sin träning med lite olika intensitet, olika längder, olika typer av träning. Då kommer man att få bästa resultat.

Jenny Loftrup: Så om man är van att vara ute och springa tre gånger i veckan och kanske inte får till mer träning. Tycker du att man ska byta ut ett löparpass då mot styrketräning?

Ola Hansson: Det skulle jag vilja rekommendera när man blir lite äldre. När man är i 40-, 50-, 60- års åldern och gör detta. Annars om man springer sina kilometer varje vecka, på ungefär samma tid, samma runda så kommer man egentligen inte att förbättra sig alls utan man snarare försämrar sig något varje år. Så man kanske vill blanda upp det med det som kallas för fartlek till exempel, eller byta ut ett pass till mer sprintintervaller eller ett styrkepass. Kanske ett styrkepass hade varit det bästa när man kommer upp lite i åldrarna. I min ålder till exempel.

Jenny Loftrup: Ja och är det inte så att om man tränar styrka i låren så betyder det mycket för balansen också?

Ola Hansson: Ja, balansen. Vi har ju andra forskare här vid universitetet som är specialister på att träna balans hos äldre. Men det är klart att man vill ha styrkan kvar. Men det är också kopplingen till hjärnan och styrningen av muskulaturen som måste tränas. Och man tränar balansträning genom att kontrollerat tappa balansen.

Jenny Loftrup: Nu tänkte jag att vi skulle prata lite evolution för du har ju samarbetat med Nobelpristagaren Svante Pääbo i forskning just runt människans evolution. För det är så att människans metabolism, ämnesomsättning, både i hjärnan och musklerna har förändrat sig snabbt om man jämför med schimpansen.

Ola Hansson: Ja det här var en studie som vi publicerade tillsammans 2013, tror jag det var. Det är lustigt, det här samarbetet har ju pågått under väldigt lång tid och sen Svante fick sitt nobelpris så vill man väldigt gärna uppmärksamma det. Och vi har ju alltid tyckt att det här har varit fantastiskt spännande så vi är bara glada att vi får lov att prata om detta.

Jenny Loftrup: Men det handlar ju om muskler med. För det som har hänt är ju att människan har blivit mycket svagare.

Ola Hansson: Ja den här studien uppmärksammades ganska mycket när den publicerades och vad vi tittade på där var bland annat genreglering men även ämnesomsättningen och hur mycket ämnesomsättningen hade förändrat sig mellan människa och schimpans och även när vi tittar på möss i den studien. Och det i olika vävnader i kroppen.

Det som var förvånande och egentligen då jag blev inkopplad, det var ju att man tittade i prefrontal cortex och man tittade i andra delar av hjärnan. Då såg man stora förändringar i just prefrontal cortex på ämnesomsättningen.

Man såg en del andra förändringar till exempel i njurvävnad och så, men inte så jättemycket. Men i muskulaturen var det jättemycket förändringar. Lika mycket som man såg i hjärnan och det var lite förvånande.

Jenny Loftrup: Jag tänker så här att muskulaturen då, vi har fått mindre muskler, men hjärnan? Hade vi så att säga blivit smartare eller trögare?

Ola Hansson: Ja, alltså vår hjärna har ju utvecklats sedan vi separerade från schimpansen. Den har blivit större och mer energikrävande. Och vår tolkning av den här datan, att vi ser en accelererad evolution hos ämnesomsättningen i skelettmuskulaturen i kombination med hjärnan, är att det här ökade energibehovet någonstans måste komma ifrån. Och att muskulaturen är den andra stora källan där sockret förbränns. Så för att hjärnan ska få tillräckligt med energi i form av kolhydrater, så måste muskulaturen också förändra sig parallellt. Så det är bara tolkningar av våra data.

Jenny Loftrup: Nu börjar den här podden att närma sig sitt slut. Jag skulle vilja ställa den sista frågan tiotusendollarsfrågan… du har precis sagt att människans hjärna har blivit större och tar mer energi. Vi är smarta och vi vet att vi ska röra på oss. Men ändå så är det många av oss som inte tränar tillräckligt eller inte tränar alls. Och den här soffan kan ju vara så lockande efter jobbet. Vad ska vi göra för att få oss allihop att röra på oss?

Ola Hansson: Ja, hade jag haft ett enkelt och korrekt svar på det hade det varit fantastiskt. Men jag tror inte det finns ett enkelt och kort svar på den frågan. Jag tror att vi måste tillsammans, många olika professioner och personer med olika kunskap gå samman och även involvera humanisterna i detta och andra. För att ta reda på varför folk inte rör på sig när de vet att de borde. Man kan dra paralleller till rökning till exempel och så.

Jag tror också att det vi håller på med. Att försöka hjälpa folk att träna på det sättet som ger bäst effekt för det man vill uppnå är en del av det här svaret. Att ser man resultat av sin träning så är man mer benägen att göra den och fortsätta göra den över tid. Så jag tror att det är många olika typer av lösning på den knäckfrågan.

Jenny Loftrup: och det sa Ola Hansson genforskare vid Lunds universitet. Vill du höra Ola Hansson föreläsa så kommer han att prata på Forskningens dag som hålls den 7 november i Malmö och den 8 november i Lund. Anmäla sig gör man på vår hemsida www.vetenskaphalsa.se Där kan du också se föreläsningarna från Forskningens dag digitalt. Och du hittar vår tidning som också har temat fysisk aktivitet.

Tack för att du kom hit.

Ola Hansson: Tack så mycket.

Jenny Loftrup: och vid ljudspakarna har vi Patrik Jävert och jag heter Jenny Loftrup.