Redan som doktorand gjorde han en betydelsefull upptäckt när han identifierade ghrelinceller i bukspottkörtelns öar. Fyra hormonproducerande celler i öarna var redan kända, bland dem insulincellerna. Ghrelincellen blev den femte.

– I vår värld är det stort att vara först med att identifiera en ny typ av celler i ett mänskligt organ. Så visst var det är en viktig upptäckt. Speciellt för en ung doktorand, konstaterar Nils Wierup.

Idag är han ledare för forskargruppen Neuroendokrin cellbiologi på Lunds Universitets Diabetescenter i Lund. Gruppen arbetar bland mycket annat med olika histologiska metoder. Histologi beskrivs ofta som mikroskopisk anatomi och det var en av de metoder Nils Wierup använde för att bli den förste som såg ghrelincellerna.

Fågelskådning och histologi

– Vi hittade en distinkt grupp celler. De liknade inte de andra och vi kunde i elektronmikroskopet visa att de särskiljde sig, säger Nils Wierup och tillägger att histologi är som fågelskådning.

Som histolog och som gammal fågelskådare vet han säkert vad han talar om. Ändå, liknelsen kräver en förklaring.

– Jo, det handlar om att hitta detaljen i ett virrvarr av färger och former, säger han. Jag har alltid varit bra på det oavsett om det är fåglar i ett träd eller strukturer i mänsklig vävnad.

Hämmar insulinsekretionen

Ghrelinceller är den tredje vanligaste hormonproducerande celltypen i bukspottkörteln. Hos vuxna utgör de ungefär en procent av körtelns alla celler. Hos foster och nyfödda tio gånger mer.

Sedan tidigare var det känt att ghrelinceller finns i mag-tarmkanalen och i nerver i hjärnan där deras hormon bland annat stimulerar aptiten. Upptäckten att de också finns i bukspottkörteln blev startskottet för en intensiv kartläggning. Frågan var, vad gör hormonet i bukspottkörteln?

– Det är viktigt att känna till alla spelare och hur de påverkar varandra. Vår kartläggning visade också att ghrelinhormonet är viktigt. Det hämmar insulinsekretionen genom en direkt påverkan på de insulinproducerande betacellerna, säger Nils Wierup.

Komplexa system

En förklaring till att foster och nyfödda jämfört med vuxna har så mycket mer ghrelinceller kan vara att de genom att hämma insulinutsöndringen skyddar fostret mot alltför låga blodsocker.

– Det fascinerande med biologi är att vi är så sinnrikt konstruerade. Att vi har olika komplexa system som antingen motverkar eller stöttar varandra och andra system som tar vid om något faller bort. Det finns hela tiden nya saker att upptäcka, konstaterar Nils Wierup.

Som exempel på komplexiteten anför han olika djurmodeller som används i forskningen där en gen slagits ut, så kallade knockout-möss.

– Ofta händer det inte så mycket trots att det saknas en gen. Andra system tar över och upprätthåller de biologiska funktionerna.

Förklarar fetmaoperationens verkan

Mag-tarmkanalens ghrelinceller kan vara en förklaring till varför typ 2-diabetiker som opereras för fetma ofta blir fria från sin diabetes bara några dagar efter operationen, långt innan de går ned i vikt.

– Ingenting opereras ju bort vid operationen men anatomin förändras så att maten hamnar direkt i tunntarmen istället för i magsäcken, det vill säga den passerar all ghrelinproduktion så att hormonet inte hämmar insulinutsöndringen, säger Nils Wierup.

Upptäckten av ghrelinceller i bukspottkörteln gjorde han 2001, i början av doktorandarbetet, och för en tid stal fyndet all uppmärksamhet.

– Ja, det var så spännande att vi fokuserade på den och la under en period mycket annat åt sidan.

Stort forskningsanslag

Det som framför allt las åt sidan var arbetet med att utforska ett annat hormon CART, sedan start var ett huvudspår i Nils Wierups forskningsarbete.

Huvudspåret fick en rejäl skjuts framåt när han i augusti 2008 fick Novo Nordisk Fondens Excellens-projekt, fem miljoner danska kronor fördelade på fem år och forskarassistenttjänst från Vetenskapsrådet.

– Det var otroligt betydelsefullt. Det bästa tänkbara som kunde hända. Pengarna innebar att jag kunde starta en egen forskargrupp, kommenterar Nils Wierup.

Idag består gruppen av förutom honom själv, två doktorander, en forskare som har avlagt doktorsexamen, två laboratorieassistenter och professor emeritus Frank Sundler.

Det bästa tänkbara som kunde hända

Ludc-forskarna var först i världen med att visa att CART är ännu en spelare i den hormonella laguppställning som styr insulinfrisättningen.

– Jämfört med ghrelin har CART motsatt effekt. Tillsammans med tarmhormonet GLP-1 stimulerar CART kraftigt insulinfrisättningen, säger Nils Wierup.

Ett drömmål

GLP-1 ensamt har samma verkan. Detta gör att hormonet är utgångspunkten för nya läkemedel vid typ 2-diabetes.

– I djurförsök kunde vi visa att den stimulerande effekten blev ännu kraftigare i kombination med CART och att hitta ett sätt att kombinera de båda hormonerna i ett läkemedel vid typ 2-diabetes vore ett drömmål.

Inom diabetesforskningen har betydelsen av tarmens hormoner blivit allt klarare de senaste åren.

– Det finns en logik i det. Det är ju där maten hamnar. Det är då betacellerna måste göra sitt och producera insulin så att blodsockret inte stiger, säger Nils Wierup.

Självklart att jag skulle bli molekylärbiolog

Ett mer närliggande drömmål för honom är Falsterbonäset, fågelkikaren, en termos med chokladmjölk och lilla Hedda, första barnet som ännu inte är året.

– Det kanske är nördigt men jag gillar fåglar. Ser jag en fågel måste jag veta vad det är för sort. Över huvud taget gillar jag naturen, att fiska, att segla. När jag var fem bestämde jag mig för att bli marinbiolog men efter ett studiebesök på biologprogrammet på Lunds universitet var det självklart för mig att jag skulle bli molekylärbiolog.

Också tid för fritid

– Jag har ett drömjobb. Jag bestämmer själv hur min dag ser ut. Och visst, då blir det lätt att jag jobbar häcken av mig, sällan mindre än femtio timmar i veckan. Jag kanske är lite för nyfiken för mitt eget bästa, säger han och konstaterar att andra ofta jobbar mer fokuserat med ett projekt åt gången.

– Och jag kanske med tjugo. Dessutom tycker jag om att arbeta med andra forskare som inte har exakt samma specialintresse som jag. Det gör att man lyfter blicken lite och jag tror man tjänar på det, säger han och konstaterar att han nog är rätt bra på att ta ledigt också. Att han hinner med det han vill göra och att den största tidsslukaren nu, och några år framåt, självklart är dottern Hedda.

– Det är en stor upplevelse att bli pappa, säger han.

Den sjätte cellen

Rivstarten på forskarkarriären med ghrelincellerna var självklart en höjdpunkt och en sporre för framtiden. Men den var också lite otäck.
– Jadå, det var rätt läskigt att åka runt och hålla föredrag på stora vetenskapliga konferenser.

Sedan har det fortsatt att gå fort för Nils Wierup. Han har ännu inte fyllt 34 år, han är docent, har en egen forskargrupp och fler än 40 publicerade vetenskapliga artiklar bakom sig, det är inte längre otäckt att föreläsa ens på de största konferenserna.

Finns det en sjätte hormonproducerande cell i bukspottkörteln är det inte osannolikt att det blir Nils Wierup eller någon i hans forskargrupp som är först med att identifiera den.

Text och bild: TORD AJANKI

Forskningsnyhet från diabetesportalen 16 augusti 2010