Alice Akhlaghi var fortfarande tonåring när hon tvingades raka av resterna av sitt en gång tjocka, lockiga, mörkbruna hår. Alopecian, håravfallet, har påverkat henne mer än vad hon stundtals velat erkänna för sig själv.
– Det är viktigt att tillåta sig själv att sörja, trots att det ”bara” är hår, säger Alice, som nu ska fylla 30 år.

Hon är tolv år när upptäckten görs kring matbordet hemma i Dalby. Alice mamma fixar två inbakade flätor som blottlägger något nytt på dottern. Där, mitt i benan på det axellånga mörkbruna håret syns en kal fläck, stor som en femkrona. Alice får diagnosen alopecia.

– Just då var det ingen stor grej. Fläcken växte bort. Jag fick några enstaka till, men under flera år gick jag nog runt och trodde att det skulle lösa sig, berättar Alice.

Det gjorde det inte. I slutet av gymnasiet kröp hårfästet sakta tillbaka, ögonbrynen tunnades ut och fläckarna i bakhuvudet blev allt fler och allt större

– Jag började bära keps. När jag tog upp det med kompisarna var de stöttande och menade att det inte syntes, men det gjorde det ju. Jag ville nog inte riktigt erkänna det för mig själv heller.

Stora sjok på kudden

Sommaren efter studenten kunde Alice hitta stora sjok av hår på kudden. Hon hade drabbats av totalt håravfall, alopecia universalis.

– Självkänslan gick i botten. I samma veva hade jag en pojkvän och kände mig tvungen att berätta. Jag minns det som väldigt jobbigt, en stor grej. Nu har jag svårt att förstå varför, men jag identifierade mig väl så starkt med att vara en person med hår på den tiden.

Han hade såklart redan märkt det. Som 19-åring köper hon till slut sin första peruk. Det var på tiden, konstaterar hon idag.

– Jag minns att butiksbiträdet föreslog lite försiktigt att jag skulle raka av det sista håret. Jag såg nog väldigt märklig ut. Men man hoppas in i det sista att det ska vända. Jag kan tänka mig att det är samma som med manligt håravfall. Man kör överkamning till absolut sista strået.

Fick plötsliga gråtattacker

Alice kunde drabbas av, för henne då oförklarliga, gråtattacker i perioder. Det varaktiga intrycket är att hon förnekade sina känslor kring håravfallet. Visst hade hon en sjukdom, men hon var ju inte sjuk.

– Jag är tacksam för att det inte är något allvarligt tillstånd. Samtidigt vill jag ju vara fin! Det är speciellt med en sjukdom där enda konsekvensen är utseendemässig. Det kanske bidrog till att jag inte riktigt ville ta in sorgen.

Klart är att håravfallet gjorde någonting med Alice som person.

– Det blev som att jag fick hitta mig själv på nytt. Jag var väldigt nöjd med mitt fina hår. Precis som mina mörka ögonbryn. Det passade mig. Ta bara en sådan sak som att min pappa är från Iran. Plötsligt syntes inte det på mig. Det kändes tråkigt.

Peruk bara ibland

Nu har det gått tio år sedan hon rakade av håret för gott. Trots hennes längtan efter att ha hår, har varma, kliande och illasittande peruker mestadels fått ligga hemma. Under tiden har Alice avslutat sina studier i medicin och arbetar nu som underläkare på Mag- och tarm­avdelningen på Skånes universitetssjukhus i Malmö, samtidigt som hon tagit examen i klassisk sång.

– Genom åren har det varit jobbigt med nya sociala sammanhang. När ska jag ha peruken eller inte? Jag hade svårt att vara konsekvent, och det slutade med att folk hade svårt att känna igen mig. Det blev enklare att vara utan peruk.

Hennes många framträdanden genom sången har emellertid fått henne att återvända till det syntetiska håret på sista tid­en.

– Vi spelade in våra framträdanden under utbildningen och jag tyckte väl att jag såg lite konstig ut. Jag saknade plötsligt mina ögonfransar till exempel. Jag vill inte att hårlösheten ska vara en faktor när jag uppträder. Sången ska stå i centrum.

Dessutom har det hunnit hända en del på perukmarknaden. Idag är de långt mer verklig­hetstrogna, och klistras på skalpen. I grunden är det kul att ha peruk, tycker Alice.

– Jag får ju ha hår! Jag känner mig lite mer ”tjejig”.

Lång väg till självsäkerhet

Det har hänt mer än en gång att folk kommit fram och beklagat hennes cancer­sjukdom. Det kan Alice ta. Desto jobbigare är det med alla som stirrar.

– Särskilt när jag är ute och reser. Barn kan stå och peka. Men även här hemma glor folk ibland. Jag känner mig normal, och då blir det lite som ett slag i ansiktet att det skulle vara något konstigt med mig.

Idag känner hon sig trots allt själv­säker i sin hårlöshet. Resan till acceptans har varit lång.

– Det har gått upp och ner. Ibland har jag fått upp hoppet, i samband med någon lovande studie eller att jag gått någon behandling. Det har varit tungt när det inte gett resultat. Man börjar liksom om i sin sorgeprocess. Nu accepterar jag att jag ser ut som jag gör, och tror att det blir bäst så.

Snyggpepp på sociala medier

För Alice har det varit viktigt att lära sig att älska Alice utan hår, och utan peruk. En stor hjälp har varit olika konton på sociala medier. Där lägger andra individer med alopecia upp filmer med sina erfarenheter och ger smink- och peruktips.

– Det har varit väldigt viktigt för mig. Jag har sluppit känna mig ensam i detta och fått se hur snygg man kan vara utan hår också.

Vad skulle du vilja säga till den 19-åriga Alice som står framför spegeln och för­bereder sig för att raka av sig håret?

– Att det aldrig kommer att komma tillbaka. Då hade det gått snabbare att acceptera det. Och att det är okej att vara ledsen. Det är viktigt att tillåta sig själv att sörja sin förändring i utseendet, trots att det ”bara” är hår.

TEXT: AXEL JÖNSSON

Läs även Sorg vid håravfall

Tidigare publicerad den 16 maj