Nina Ransmyr skadade minnet 2014. Då blev självklarheter plötsligt svåra. Samtidigt gick många av pusselbitarna som bildade den då 40-åriga trebarnsmammans identitet förlorade.
– Ibland känns det som att jag är med i en film som jag inte har sett, säger huvudrollsinnehavaren själv, som trots det ser till att fylla rullen med feelgood och dråplig humor.

– Jag kan väl börja med att säga att jag för egen maskin inte skulle ha haft en aning om mycket av det jag ska berätta nu, säger Nina Ransmyr och formar ett avstånd mellan sina händer över fikabordet. Hon fortsätter:

– Allt detta är helt… borta, säger hon.

Utrymmet mellan hennes handflator uppskattar hon till flera år. 2014 insjuknade hon i en hjärninflammation som i sin tur orsakade epileptiska anfall. Nina förlorade medvetandet, blev inlagd på sjukhus och svävade ett kort tag mellan liv och död. De epileptiska anfallen var kraftiga och kom med minuters mellanrum.

– Det var som att jag fick börja om efter varje gång. ”Var är vi? Va, på sjukhuset? Vem är sjuk då?”. Anfallen gjorde också att jag drabbades av hallucinationer.

Flera år var borta

Läkarna kom aldrig fram till den bakomliggande orsaken. Fakta är emellertid att hippocampus påverkats. Hippocampus behövs både för att lagra minnen och för att kunna hämta fram dem. För Nina Ransmyrs del innebär det att hennes möjlighet att minnas på kort och lång sikt försämrats kraftigt.

– Åren kring hjärninflammationen är helt borta. I övrigt kan man säga, väldigt generaliserat, att jag kommer ihåg ”att:et”, men inte ”hur:et” eller ”vad:et”. Jag kan komma ihåg ett möte för två veckor sedan, men inte vad vi bestämde.

Medicinering hjälpte till slut mot anfallen. Sakta började oron i stället handla om i vilket skick Nina skulle vara när hon kom väl hem. Från sjukhussängen fick hon genomgå en rad olika minnestester. En fråga var: ”Nämn alla djur du kan komma på?”

– Jag svarade häst, ko, katt, hund, får, get. Precis som ur en pekbok. Inget mer.

En annan fråga var: ”Vem är statminister i Sverige?”

– Jag svarade att det är väl inte Göran Persson lzängre? ”Nej”, sade läkarna.

– Då är det han med hundögonen, fortsatte jag.

Hennes förmåga att minnas i bilder var bevarad, precis som de motoriska delarna.

– Jag kunde känna igen alla människor. Till och med mer perifera som föräldrar från dagis, även om jag inte riktigt visste hur väl vi kände varandra. Ska jag hälsa med ett ”Hej!” eller en kram?

Även känslorna inför samma person var bevarade, men sammanhanget från när gillandet eller irritationen uppstått saknades. Detsamma gällde för karaktärer i filmer och tv-serier.

– På så vis fick jag lyxen att titta på en massa bra tv och filmer som om de vore nya. Himla praktiskt, säger hon skrattar.

Den dominerade känslan var emellertid en annan. Många ”hur” och ”vad” var borta för alltid och sorgen växte i takt med varje saknad pusselbit. Barnens uppväxter, upplevelser med vännerna och resor genom åren – mycket var förlorat.

Fick en identitetskris

Allra värst var ändå den ständigt molande frågan: ”Vem är jag?”. En identitetskris tog vid. I början kunde Nina Ransmyr argumentera emot när andra berättade hur hon agerat eller sagt något vid ett visst tillfälle.

– ”Sådan är inte jag”, tänkte jag. Jag kände mig väldigt utelämnad när folk beskrev en Nina jag inte kände igen mig i.

Samtidigt var hon på en intensiv jakt.

– Jag fiskade ofta hos min man. ”Är det här typiskt mig? Gör jag så här?” Jag ville att folk skulle berätta, även om det ofta slutade med att jag blev ledsen när det blev uppenbart att det var alldeles blankt hos mig.

Sedan har vi allt det praktiska i vardagen. Hos vilken frisör klippte sig den gamla Nina, till exempel?

– Man hamnar i en massa helknäppa situationer. Men jag har alltid haft lätt för att vara öppen och be om hjälp. Något större kontrollbehov har jag inte heller.

Men det är en annan egenskap som hjälpt henne allra mest: humorn.

– Tro mig, jag har varit ledsen. Och jag har ältat. Men jag har också skrattat mycket. Ta det här med djuren och pekboken, det hade jag jätteroligt åt redan från början!

Skratten har hjälpt och sorgen har hon lärt sig att hantera med tiden. Det jobbigaste numera är utmaningarna i vardagen. Varje söndag sätter hon sig ner och ritar upp de kommande sju dagarna på ett A4-papper. Där skriver hon ner barnens skoltider, aktiviteter, när och vad familjen ska äta och allt annat som ska hända.

– Veckokalendern hjälper mig att få en bild i hjärnan. Sedan glömmer jag ändå och får titta på schemat flera gånger om dagen. Jag har till exempel ingen aning om vad jag ska göra efter den här intervjun, säger hon och skrattar.

”Vad var din fråga?” eller ”Nu tappade jag bort mig”. De små avbrotten blir alltmer frekventa ju längre vi talar. Fiket vi sitter på är fyllt av sorl och miljön stör Ninas koncentrationsförmåga. Likaså stress. Det märks inte minst i hennes deltidsarbete som kommunikatör och bildredaktör på Lunds universitet.

– Jag känner mig hela tiden som en mindre intelligent och rörigare version av mig själv. Men många av mina kollegor kände mig även innan sjukdomsfallet, och oavsett är alla otroligt förstående, säger hon och fortsätter:

– Vid något tillfälle har jag sagt: ”är det ens lönt att jag är med på möten, jag kommer ju ändå inte ihåg det?” Då svarade min chef: ”Då är ditt bidrag till mötet i stunden. Här och nu.”

Hjärnan byter ord

Hennes språkcentrum är också påverkat och därmed förmågan att hitta rätt ord. Nina kan beskriva den där manicken i bilen som läser upp kartan, men får vänta tills någon annan utbrister: ”GPS!” Ordet ”dokumentärt”, som är en central del av universitetets bildmanér, försvinner ofta.

– Det är speciellt jobbigt när jag ska tala inför andra runt det. Lustigare är att det ibland dyker upp ord, som jag vet är fel men som är likartat fonetiskt. Till exempel kan ”Montreal” bli ”aubergine”. Det är så knäppt.

Precis som på arbetsplatsen har hennes bidrag till familjelivet också förändrats.

– Vi har tydliga ansvar. Min man tar hand om läxorna och allt som är kognitivt krävande. Jag lägger min energi på andra saker, till exempel att handla och laga mat.

Nina Ransmyr har känt ett starkt, stabilt stöd från alla nära och kära. De har hjälpt henne att skapa en ny identitet. Att återfå de förlorade minnena har hon gett upp – fokus ligger i stället på att skapa nya. Nya semestrar och andra höjdpunkter i vardagen ger nya minnen, även om hon inte minns lika mycket som övriga familjen.

– Ju längre tiden går, desto fler nya minnen. Numera skulle jag aldrig glömma ”att” vi varit på semester, och ofta kommer jag ihåg ”hur:et och ”vad:et” också.

Text: AXEL JÖNSSON