Smärta brukar ses som kroppens varningstecken och en signal om att ta det lugnt. Men det gäller inte för artros. Den som har värk i t.ex. knän eller höfter ska inte sitta stilla, utan tvärtom röra på sig och motionera även om det gör ont.
– Jag fick ett träningsprogram för mitt onda knä, och nu är jag helt bra igen, säger Bengt Håkansson som gått i ”artrosskola”.
Artros gick förr under det svenska namnet ledförslitning, men den beteckningen används inte längre.
– Om något är slitet brukar man ju vilja skydda det och inte använda det i onödan. Men här gäller det motsatta: genom att använda sina leder bygger man upp muskler och brosk så att värken minskar. Därför gav det gamla namnet helt fel signaler, säger professorn i ortopedi Leif Dahlberg.
Han har forskat mycket om artros och är engagerad i ”artrosskolan”, en verksamhet som bedrivs sedan flera år i Malmö och nu också startat i Lund och Trelleborg.
Komma igång med hjälp av artrosskolan
I artrosskolan får patienter med ledvärk information om sjukdomen samt individuella träningsråd av en sjukgymnast eller arbetsterapeut. Den som vill kan också delta i gruppträning under sex veckors tid.
– Att bara lyssna på teoretisk information gör ingen mer vältränad. Det som behövs är nya vanor och mer motion, och där hoppas vi att artrosskolan kan utgöra en start, säger sjukgymnasten Malin Jönsson Lundgren.
Hon är medveten om att alla inte vill gå på gym och styrketräna i maskiner. Men det är inte nödvändigt: det finns bra övningar som man kan göra hemma bara med hjälp av till exempel ett gummiband eller en pall. Promenader är också en god början, gärna med stavar.
Öka träningen gradvis
Balansen mellan belastning och kapacitet är viktig när man börjar träna, menar både Malin Jönsson Lundgren och Leif Dahlberg. Även om det i princip är bra att belasta lederna, så kan belastningen bli för stor om man inte dessförinnan hunnit bygga upp musklerna tillräckligt mycket.
En otränad person bör till exempel inte plötsligt börja springa flera gånger i veckan, utan bör öka sin träning långsamt och gradvis.
Individuellt anpassade råd
Därför är det viktigt att artrosskolan ger individuellt avpassade träningsråd. För de otränade handlar det om att peppa de tveksamma och samtidigt bromsa dem som riskerar att bli alltför ambitiösa, medan vana motionärer kan behöva komplettera och korrigera sin träning.
– Själv går jag numera på hoppfri jympa, eftersom hoppen inte var bra för mina ben, säger Bengt Håkansson, 71 år. Han gick på Friskis & Svettis två gånger i veckan, men kom till artrosskolan sedan han fått ont i ett knä. Ett speciellt träningsprogram för knäet plus andra träningsråd gav resultat på bara några månader, och numera är hans knä helt smärtfritt.
Bengt Håkansson har också fått hjälp med artrosen i sina fingrar.
– Jag spelar fyra instrument: piano, tenorsax, flöjt och klarinett. Därför är det jätteviktigt för mig att fingrarna fungerar. Men det gör de nu, som väl är, säger han.
Smärta
Hur ont kan man ha i samband med träning utan att det är farligt? undrar många patienter.
Artrosskolans personal brukar svara att det inte gör något om smärtan ökar något under själva träningen. Dagen efter ska den däremot ha gått tillbaka till sin gamla nivå, annars har man tagit i för mycket.
Övervikt
En annan vanlig fråga gäller förhållandet mellan artros och övervikt. Där finns det ett klart samband: den som är kraftigt överviktig har 8 gånger större risk för artros i knäna än den som är normalviktig. Även lätt överviktiga, som bara väger 7–8 kilo för mycket, har en förhöjd risk.
– Har man då kämpat förgäves för att banta är det lätt att känna sig uppgiven. Men de som inte lyckas gå ner i vikt ska inte ge upp – de får bara träna lite hårdare. Skaffar de sig muskler som kan bära upp vikten så kan de motverka artrosrisken trots sin övervikt! framhåller Leif Dahlberg.
Nya rutiner i sjukvården
Han leder ett projekt kallat BOA, Bättre Omhändertagande av patienter med Artros, där fyra svenska regioner eller landsting deltar (se www.boaregistret.se). Syftet är att utveckla ett gemensamt sätt att behandla och följa upp patienter med ledbesvär.
Eftersom ledvärk är mycket vanligt, inte minst i en åldrande befolkning, är det viktigt både för individerna och för samhället att problemen förebyggs så långt som möjligt. Artros diagnostiserades förr med hjälp av röntgen, men numera utgår man helt enkelt från patientens symtom.
– På röntgen syns artros först mycket sent. Men det är ju ingen mening med att låta patienten gå med sina besvär i åratal medan man väntar på bildbevis. Tvärtom visar vår och andras forskning att ledbrosket förbättras mest genom träning på ett tidigt stadium. Därför vill vi idag gå in med råd och hjälp så fort besvären visar sig, säger Leif Dahlberg.
INGELA BJÖRCK
Artikeln är tidigare publicerad i Aktuellt om vetenskap & hälsa, november 2009.
