Foto: Dreamstime

Att som patient vistas på en intensivvårdsavdelning, IVA, kan vara mycket påfrestande. Minnesstörningar, oro och påfrestande upplevelser kan dröja kvar även efter vistelsen och kan leda till psykologiska problem. Patienterna måste därför följas upp efter IVA.

Dödsångest, hjälplöshet, smärta, kaos, mardrömmar eller hallucinationer – så kan en patient uppleva vistelsen på intensivvårdsavdelning, IVA. Många patienter minns tiden på IVA som mycket påfrestande och det är inte bara på grund av de skador eller den sjukdom som var själva orsaken till att de hamnat där.

Bra med kort vårdtid

– Intensivvårdsmiljön kan vara stressande med apparater som låter och ljuset som alltid är på. Det är ingen bra läkande miljö men till stor del nödvändig, säger Karin Samuelson.

Hon forskar kring patienters upplevelser av intensivvård och har speciellt studerat respiratorpatienters upplevelser i förhållande till sederingsgrad*, dvs. hur mycket lugnande och sömngivande medicin de har fått.

– Inte så förvånande visade mina resultat att ju mer vakna patienterna var desto mer mindes de från IVA men också att deras upplevelser var mer påfrestande. Samtidigt har vakna patienter en kortare vårdtid på IVA och det vinner alla på.

Sövda patienter – lång återhämtning

I början när de första sederingspreparaten kom var det rutin att söva alla patienter. Men successivt har man kommit på att det inte är bra med långvarigt passivt liggande. Muskler förtvinar och rehabiliteringstiden blir mycket längre.

Karin Samuelson kunde dessutom visa att ju längre patienterna hade vistats på IVA och ju mer sederade de var, desto större tendens till att de drabbades av icke verklighetsanknutna mardrömmar och hallucinationer, något som är extremt påfrestande.

– Det är farligt med bara overkliga minnen. Vissa patienter minns inte alls att de varit på IVA och kan drabbas av vanföreställningar som att de blivit kidnappade eller annat. Att inte minnas försvårar bearbetningen om man inte har en riktig händelse att hänga upp det på.

Kräver uppföljning

Minnesstörningar, oro och påfrestande upplevelser kan dröja kvar även efter IVA-vistelsen och kan leda till psykologiska problem och i vissa fall även till posttraumatiskt stressyndrom, PTSD.

Efter IVA-vistelsen krävs uppföljning och Karin Samuelsons forskning har lett till en utveckling av uppföljningsarbetet i Lund.

– Idag följer man upp alla patienter som legat på IVA längre än 2 dygn. Första uppföljningen görs två till tre dagar efter att patienten lämnat IVA och efter två månader görs ytterligare en uppföljning.

Patienterna kan grovt delas in i tre grupper. De som återhämtar sig snabbt och klarar sig bra utan stöd. Sedan finns en grupp som behöver hjälp med att lägga pusselbitarna på plats. De får ofta prata med en uppföljningssjuksköterska som lyssnar till deras berättelser och informerar om deras tid på IVA. Det brukar räcka för att de ska kunna gå vidare i sin återhämtning.

Akut posttraumatiskt stressyndrom

En tredje grupp, cirka 5–10 procent av IVA-patienterna, utvecklar svårare psykologiska problem såsom till exempel akut posttraumatiskt stressyndrom. Allt i det dagliga livet kopplas till traumat och de kommer inte vidare i bearbetningen (läs mer under länken till höger).

– Dessa patienter behöver oftast psykologhjälp men problemet är att vi måste hitta dem först. Man kan inte i förväg säga vem som kommer att utveckla PTSD men det finns några kända riskfaktorer, bland annat extremt påfrestande händelser på IVA eller att patienten känt extrem rädsla. Kvinnor löper också en större risk att drabbas än män.

PTSD utvecklas över tid och därför är den andra uppföljningen efter två månader viktig.

Instrument för mätning och utvärdering

Karin Samuelsons fortsatta forskning går ut på att ta fram olika instrument för mätning och utvärdering. Det kan röra sig om metoder för att mäta sederingsgraden eller checklistor som på ett enkelt sätt summerar upplevelsen på eller efter IVA. En av Karin Samuelsons doktorander forskar kring patientdagböcker, där vårdpersonalen för en loggbok över viktiga händelser kring patienten.

– Allt behöver inte vara läkemedel, man kan också behandla genom att skriva några rader i en anteckningsbok.

Text: EVA BARTONEK ROXÅ