Korta avstånd mellan laboratoriet och kliniken, en identitet som är knuten till avdelningen och inte bara till respektive forskargrupp, och lunchsamtal om allt mellan himmel och jord.

Det är några av orsakerna till att det gått så bra för Avdelningen för klinisk genetik, menar tre av dess professorer. Framgångarna avspeglar sig både i anslag, forskartjänster finansierade av Cancerfonden, Barncancerfonden och Vetenskapsrådet, och artiklar i prestigefyllda tidskrifter. Sedan maj förra året har de kliniska genetikerna haft fem artiklar publicerade i olika Nature-tidskrifter, en toppnotering inom deras område.

– Ett skäl till våra framgångar kan vara att vi ser oss som en enhet. Vi identifierar oss inte bara med respektive forskargrupp utan med hela avdelningen. Vill vi göra en gemensam satsning så gör vi det, vill vi hjälpa någon som tillfälligt står utan anslag så gör vi det, säger Thoas Fioretos.

Han är avdelningsföreträdare, vilket – som han noga understryker – inte är en chefspost utan en representantpost som roterar inom avdelningen.

Lundaforskning med fina anor

Genetisk forskning i Lund har fina anor. Här arbetade en gång Albert Levan, som tillsammans med medarbetaren Joe Hin Tijo 1956 publicerade det berömda foto som visade att människan hade 46 kromosomer och inte 48, som man dittills trott. Albert Levans student Felix Mitelman är också internationellt känd inom området.Han är bland annat upphovsmannen till en stor och mycket använd databas om kromosomavvikelserna bakom olika cancerfall. Databasen omfattar just nu drygt 65.000 patientfall och fylls fortfarande på av bland andra Felix Mitelman själv, vilket visar att ålder inte spelar någon roll för framgångsrik forskning. Trots sina 75 år är han på arbetet varje dag.

– Jag skulle nog bli deprimerad annars, för det finns inget som är roligare och mer meningsfullt att hålla på med, säger han.

De yngre professorskollegorna Thoas Fioretos och Fredrik Mertens menar att senioren, mentorn och vännen Felix Mitelman varit avgörande för den kreativa miljö som vuxit fram på avdelningen. Miljön är stimulerande inte bara forskningsmässigt, utan även mänskligt. Forskarna äter regelbundet lunch tillsammans och samtalar inte bara om arbetet utan om litteratur, musik, politik mer mera.

– Vi har väldigt låg personalomsättning. Det är ytterst ovanligt att någon slutar, och det måste väl betyda att folk trivs. Själv har jag i alla fall aldrig haft en morgon när jag tyckt att det var trist och motigt att gå till jobbet, säger Thoas Fioretos.

Tidigt ute med fusionsgenetisk forskning

Till en början var det kromosomer som genetikerna studerade. I takt med ökade kunskaper och nya tekniska möjligheter har man sedan kunnat zooma in på de enskilda generna. Lundaforskarna var tidigt ute med att studera så kallade fusionsgener, där två gener smält samman och börjat skicka ut felaktiga signaler. Fusionsgener ligger bakom många former av cancer, och typen av fusion ger värdefull information för både diagnostik och behandling.

Fram till för några år sedan krävde studierna av fusionsgener ett långt och mödosamt laboratoriearbete.

– Sedan dess har den tekniska utvecklingen tagit ett jättekliv. Automatiska analyser ger detaljerad information om hela arvsmassan i en cancercell, vilket gjort att antalet kända fusionsgener ökat dramatiskt, berättar Fredrik Mertens.

Ett exempel är bröstcancer där man idag känner till 3.774 fusioner som berör 4.653 gener, ett annat är lungcancer med 2.056 kända fusioner som berör 3.064 gener.

Teknisk utveckling ger kunskap – och ställer frågor

Den nya informationsrikedomen är dock inte bara av godo. Vad betyder alla dessa genfusioner i cancercellerna? Utgör alla en grund till sjukdomen, eller är många av dem helt ovidkommande? Teoretiskt sett kan kännedomen om genfusionerna bakom en viss sorts cancer användas för att utveckla nya läkemedel, men då måste man först förstå exakt hur de felaktiga generna orsakar en tumör. Den tekniska utvecklingen har gett de kliniska genetikerna en mängd ny kunskap, men också en mängd nya forskningsfrågor.

Thoas Fioretos, Fredrik Mertens och deras professorskollega Bertil Johansson var alla en gång doktorander hos Felix Mitelman. Att de efter sina post doc-vistelser utomlands återvände till sin gamla avdelning var egentligen fel, enligt dagens sätt att se. Det gängse tänkandet säger ju att svenska forskare borde flytta på sig mer, eftersom ett återvändande till respektive hemuniversitet innebär en risk för intellektuell stagnation.

Nu tyder dock utflödet av publikationer och inflödet av anslag och utmärkelser inte precis på någon sådan stagnation. Felix Mitelman tycker inte heller att det nödvändigtvis måste vara fel att stanna på ett ställe som fungerar bra.

– Det är väl inget självändamål att flytta iväg? Man väntar sig väl inte att till exempel folk på Princeton eller Harvard ska söka sig bort, bara för principens skull? undrar han.

Återväxt av unga forskare viktigt

Förutom att de alla varit Mitelmanadepter, så har professorerna på Klinisk genetik också en annan sak gemensam: de är alla män. Bland de yngre forskningsledarna är fördelningen däremot jämnare. Där är tre kvinnor (Anna Andersson, Kajsa Paulsson och Karolin Hansén Nord) och två män (David Gisselsson och Marcus Järås).

– Det är bra att vi fått in kvinnliga forskningsledare. Jag hade varit bekymrad om alla de yngre varit män, säger Thoas Fioretos.

Ännu mer bekymrad hade han varit om det inte funnits några yngre forskningsledare. Återväxten är viktig, och förmågan att locka till sig unga begåvade forskare är ett kvitto på en framgångsrik verksamhet. Därför lägger man mycket energi på att stötta de yngre forskarna, som ska föra avdelningens goda namn vidare.

Text: INGELA BJÖRK

Foto: GUNNAR MENANDER

Artikeln finns även publicerad i LUM.