En vänlig idéspruta som vet att omge sig med andra möjliggörare. Elisabeth Argentzell, arbetsterapeut och forskare, kombinerar undervisning och forskning med ett stort nätverkande om och för förbättrad psykisk hälsa. Hon gläds åt att interventionen Vardag i Balans och nya yrkeskategorin peer support nått in i psykiatrin. Ibland gnisslar hon tänder över det svåra i att påvisa vetenskaplig evidens när det har med mänskligt mående att göra.
– Men jag kan inte tänka mig något roligare än att få forska. Det är en sådan ynnest.
Elisabeth Argentzell är utbildad arbetsterapeut och har jobbat både på onkologen och hospis, och såväl inom öppen psykiatrisk vård som akut, sluten sådan. Nu har hon pausat kliniken för att forska och undervisa inom arbetsterapi. Hennes huvudområde är återhämtning i vardagen för personer med psykisk ohälsa.
Det finns klinisk återhämtning, där målet är att bli symptomfri och medlet är medicin. Men Elisabeth Argentzell fokuserar på den personliga återhämtningen, som handlar om att ge brukaren större kontroll över den egna rehabiliteringen, om att ingjuta hopp om ett gott liv trots symptom. En av nycklarna är att försöka förstå och verkligen lyssna så att brukaren kan göra sin egen historia begriplig.
Läs även: ”Vardag i balans” – ger bättre livskvalitet vid psykisk sjukdom
Kamratstödjare – ny hjälp som behöver utvärderas
– Jag säger alltid till mina studenter inför ett klientmöte: Om du inte har tid att lyssna – låtsas att du har det! Fejka det. Du kommer aldrig få några berättelser om du ser stressad ut.
Bland alla de projekt som Elisabeth Argentzell har en fot i är utvärdering av så kallade peer support ett. Denna relativt nya yrkeskategori inom psykiatrin består av peer supporters, kamratstödjare, med egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Som så mycket annat inom forskningsfältet är det svårt att visa vetenskapligt hur mycket – eller ens om – peer support har effekt.
– Jag gillar RCT:er (randomiserade, kontrollerade studier). ”Vi mäter här, vi mäter där och så får vi ut det här”. Men peer support är något helt nytt som införs spontant i verksamheter, så här tittar vi nu främst på implementeringen som sker och tar in brukares berättelser om insatsen för att förstå var peer supportern ger för slags stöd. Samtidigt diskuterar vi i forskargruppen: hur mäter vi bäst den lycka en brukare kan känna när hen får spegla sina erfarenheter hos någon som förstår, någon som kan ge hopp i en situation som känns hopplös? Men peer support finns ändå inom psykiatrin på många håll i landet nu, och erfarenheterna är positiva.
Mycket okänt kring att åldras med psyisk ohälsa
Ett annat projekt som Elisabeth Argentzell kallar ”superspännande” är sensorisk modulering, ett projekt hon driver bland annat tillsammans med en forskarkollega från Nya Zeeland. Personer med psykisk ohälsa är ofta väldigt sensoriskt känsliga. Här intervjuades personer med psykisk ohälsa och trauma om hur de hanterar vardagen utifrån sensoriska intryck. Målet var att få förståelse för vilka sensoriska intryck som till exempel triggar igång ångest – och i förlängningen kunna anpassa vardagen på bästa sätt genom en intervention, som nu också pilottestas på klinik.
Att främja återhämtning för utsatta grupper är ett återkommande tema i Elisabeth Argentzells forskning. Trots att patienterna mer och mer ges egna röster är fördomar och uteslutning på grund av psykisk ohälsa vanligt. Detta syns bland annat i det pågående projektet om personer som åldrats med psykisk ohälsa som drivs tillsammans med professor Mona Eklund. Vad händer med dem, deras mående och vardagsliv när de utpensioneras från exempelvis daglig verksamhet och istället hänvisas till ”vanliga” pensionärsaktiviteter där övriga deltagare är friska?
– Vi följer 63-/64-åringar som snart ska pensioneras. Vid förstudierna hade vi svårt att ens hitta några äldre. Vad händer med dem efter pensioneringen? undrar Elisabeth Argentzell.
Text: ERIKA SVANTESSON
Foto: Nationell samverkan för psykisk hälsa
Artikeln är tidigare publicerad av Medicinska fakulteten vid Lund universitet
