Cancerpatienter som tog emot ett negativt sjukdomsbesked upplevde läkarna som mindre empatiska än patienter som fick ett mer positivt besked. Lundaforskarna bakom studien tror dels att det handlar om rollen som budbärare av ett så negativt besked. Men också om att läkare i en slimmad vårdorganisation tenderar att tappa bort mottagandet av patientens känslor.
I studien ingick 186 cancerpatienter vid onkologisk avdelning på Skånes universitetssjukhus i Lund. De besked som de 17 läkarna lämnade till patienter inom ramen för studien, handlade om hur sjukdomen utvecklade sig.
– Beskeden delades in i negativa eller neutrala/goda. Negativa kan vara att personen återinsjuknat i cancer, eller att cancern har vuxit eller spridit sig. Neutrala eller positiva besked är att sjukdomen är stabil, att behandlingen går som väntat, får tumören att krympa till exempel, säger Mattias Tranberg, psykolog och forskare vid Palliativt utvecklingscentrum, Lunds universitet.
Patienterna skulle sedan skatta läkarens empatiska förmåga, baserat på tillfället då beskedet gavs. När det kom till hur läkaren upplevdes lyssna och känna med patienten var skillnaden stor mellan grupperna, säger Mattias Tranberg.
– De som fick dåliga besked uppfattade läkaren som mindre empatisk. Framför allt kände de sig mindre lyssnade på, trots att de samtalen i genomsnitt varade elva minuter längre än de där beskedet varit positivt. Det var mest läkaren som pratade tyckte de, läkaren fokuserade mer på informationen och budskapet än på mottagandet.
Tappar bort mottagarens känslor
Det kompletterar bilden i en av Mattias Tranbergs tidigare studier, där läkare vittnade just om detta: att de koncentrerat sig för mycket på det kliniska budskapet och tappat bort mottagarens känslor och reaktioner. I samma studie uppgav läkare att de upplevde sig lastade i egenskap av budbärare. En faktor som däremot förvånade Mattias Tranberg i den nya studien var att så få läkare och patienter kände varandra sedan tidigare. I enbart sex procent av fallen då ett negativt besked gavs kände läkaren och patienten varandra väl. I 61 procent av fallen hade de aldrig träffats förut. Med så få av läkarna och patienterna som kände varandra, går det inte att statistiskt avgöra själva relationens betydelse för empatiupplevelsen, menar Mattias Tranberg.
– Men det är ju lätt att förstå, rent psykologiskt, att en okänd läkare som ger dig ett negativt besked inte framstår som empatisk. Sådant kan lätt upplevas som ett regelrätt angrepp. Men när en läkare du känner säger ”jag är så ledsen att detta har hänt”… ja, då vet du att läkaren verkligen känner med dig, säger Jacob Engellau, en av forskarna bakom studien.
Jacob Engellau, forskningshandledare bakom studien, är docent i onkologi vid Lunds universitet, överläkare i onkologi vid Skånes universitetssjukhus i Lund och handleder psykologiskt många yngre läkare och undervisar i patientkommunikation. De unga läkarna vittnar ofta om det plågsamma med bristande vårdkontinuitet.
Att bygga vi-känsla
– Att bygga en vi-känsla är ett vanligt sätt för att tackla en svår situation känslomässigt. Det ger läkare och patient möjlighet att dela resan, vilket ger patienten en enorm trygghet – och gör jobbet mer hanterbart för läkaren. Men det kräver förstås tid och mellanmänskliga möten, säger Jacob Engellau.
Han erfar att vården under många år frångått det personcentrerade arbetssättet för att istället ge plats åt en mer slimmad, tidspressad ”vårdproduktion”.
– Att skapa kontinuitet har visat sig vara det mest svårbemästrade inom sjukvården. Det är ett enormt bekymmer, och en källa till bland annat överbehandling, ökade konflikter och svårigheter att skapa relationer, säger Jacob Engellau.
Länk till vetenskaplig publikation: “The influence of “bad news” and “neutral/good news” on patients’ perception of physician empathy during oncology consultations”
Text: ERIKA SVANTESSON
Artikeln är tidigare publicerad som nyhet från Lunds universitet