Redan som ung läkarstudent kom jag att särskilt intressera mig för svårt skadade och sjuka patienter. Här kände jag att jag skulle kunna göra skillnad som läkare och kanske också som forskare och lärare. Det var då jag bestämde mig. För anestesi och intensivvård. På en universitetsklinik.

Några år senare började jag forska. Då hade jag bland annat fått lära mig att narkosmedlet ketamin (som används till svårt skadade patienter) kunde förvärra en samtidig hjärnskada. Men i min egen forskning fann jag snart att ketamin varken ökar blodflödet eller höjer trycket i hjärnan så länge andningen är normal. Mina resultat bekräftades av andra forskare.

Som läkare drar vi fortfarande nytta av ketaminets fördelar när vi behöver smärtlindra eller söva patienter som råkat ut för allvarliga olycksfall. Men idag gör vi detta även när vi inte kan utesluta samtidig hjärnskada. Över hela världen.

I min forskning undersöker jag hur olika former av narkos och smärtlindring inverkar på i första hand hjärnans och nervsystemets funktioner. Och hur denna kunskap kan hjälpa oss att förbättra omhändertagandet av sjuka och skadade människor. Redan på en olycksplats. På vägen in till sjukhuset. På akuten. Före, under och efter en operation. Och på intensiven.

Min forskning bottnar i kliniska problem som engagerade doktorander, arbetskamrater och studenter (eller jag själv) stöter på i vetenskapliga sammanhang eller möter i den egna vardagen.

Det mesta forskningsarbetet gör vi inte i laboratoriet utan istället där vi tar hand om patienterna – på våra operations-, uppvaknings- och intensivvårdsavdelningar.

Som professor och överläkare ser jag det som en ständig utmaning att försöka fånga upp – och som en unik förmån att få bygga vidare på och utveckla – mina studenters och medarbetares nyfikenhet och spontana intresse för klinisk forskning, utveckling och utbildning. För våra patienters bästa.

Text: JONAS ÅKESON

Från broschyren ”Professorsinstallation 18 mars 2011″ som tagits fram av Kommunikationsavdelningen vid Lunds universitet.