Det finns cancer och det finns cancer. En del former har högre dödlighet än andra, men kan ha bättre utfall vid kirurgi av tidigt upptäckt tumör. Sarkom är en sådan egen grupp av elakartade tumörer; de uppstår i huvudsak i skelett eller mjukdelar på armar, ben och bål , har god prognos vid tidig upptäckt, men ger sämre överlevnad för patienten än många andra cancerformer. Anledningen till det senare beror i hög grad på att vissa sarkom är sämre på att ge sig tillkänna tidigt i sjukdomsförloppet.
Foto: Dreamstime
– Patienten märker oftast ingenting. Speciellt inte om det är ett mjukdelssarkom av den sort som är förankrad djupt i muskulaturen, vilket två tredjedelar av mjukdelssarkomen är, säger Fredrik Vult von Steyern, överläkare och chef för tumörsektionen vid Ortopediska kliniken, SUS i Lund. Är mjukdelstumören istället ytligt belägen kan den framstå som en harmlös liten fettknuta och för övrigt lämna patienten helt besvärsfri.
Av hundra upptäckta mjukdelstumörer är mer än 99 godartade, så kallat benigna, och en är elakartad, malign. Av hundra cancerfall överhuvudtaget är endast en av dem ett sarkom. Skelettsarkomen är än mer sällsynta: Av hundra tumörer som sitter i skelettet är en malign. Och det påträffas högst tio sådana här skelettbaserade sarkom per en miljon invånare och år. I ett upptagningsområde av Södra Sjukvårdsregionens storlek på 1,7 miljoner invånare betyder det ett årligt utfall av mellan 50 och 60 skelett- och mjukdelssarkom.
– Sarkom är dessutom uppdelad i nästan lika många undergrupper som det påträffas totalt antal fall per år i regionen. Det ger ett för litet underlag för att kunna diagnostisera och rätt behandla cancerformen i den vanliga vården, säger Fredrik Vult von Steyern. Därför finns Sarkomgruppen. Utan den här specialistgruppen hade prognosen för sarkompatienter varit en helt annan än vad den faktiskt är numer.
Med gruppen vände äntligen statistiken
Det var överläkaren och docenten Björn Persson samt överläkaren och professorn Anders Rydholm som för mer än trettio år sedan beslöt sig för att bilda en egen arbetsgrupp vid dåvarande universitetssjukhuset i Lund. Något måste göras. Olika sorters specialister behövde helt klart samarbeta bättre. Och tumörregistret, ett unikt kvalitetsregister för kliniska data, och de biobanker som finns för tumörvävnader måste kunna användas mer aktivt. Så skedde och med Sarkomgruppen vände äntligen statistiken; gruppen fann och oskaddliggjorde fler nålar i höstackarna än vad som innan varit möjligt. Numer finns liknande grupperingar inom andra landsting och även utomlands har idén spridit sig.
Sarkom kan sägas vara höggradigt elakartade tumörer som är särskilt svåra både att upptäcka i tid och att identifiera rätt vad det gäller undergrupper. De kräver en annan bekämpningsstrategi dessutom. När det gäller dödligheten för den här cancerformen är den relativt hög och man räknar med att omkring en tredjedel av patienterna dör på grund av att tumören ger upphov till dottersvulster, metastaser, som sprids till andra delar av kroppen.
Rätt behandling avgörande
– Vissa sarkom har trots det en mycket god prognos och är för den enskilde individen i princip ofarliga. Om de hanteras på rätt sätt, vill säga.
Med det menar Fredrik Vult von Steyern att sarkom inte ska tas omhand inom vanlig klinisk ortopedisk eller kirurgisk verksamhet . Att man där inte ska ge sig på att skära i misstänkta sarkomupptäckter eller försöka åtgärda fallen på något annat sätt.
– Det är väldigt viktigt att vi får in tumörerna orörda. Men ortopeder i vår region känner i regel till detta och skickar patienterna vidare direkt till oss vid misstanke om vad det är de har upptäckt, säger Fredrik Vult von Steyern.
Och det är så han vill ha det: Att Sarkomgruppen vid SUS i Lund får in alla misstänkta fall. Alla de få fall som finns i regionen.
– Det krävs en multidisciplinär verksamhet; en mångsidigt sammansatt arbetsgrupp som jobbar gränsöverskridande, men ändå sammanhållet, och som bygger upp en egen erfarenhet. Där har vi vår styrka.
Som en egen kommandostyrka
Som en kommandostyrka i cancerbekämpande, måhända. Sarkomgruppen består i vilket fall av ledande företrädare för olika kliniska verksamheter inom området ortopediska tumörer. Här finns ortopeder, röntgenläkare, patologer, onkologer, kliniska genetiker, kirurger och motsvarande discipliner, när sådana särskilt finns, inom barnsjukvård.
– Det krävs särskilt tränade röntgenläkare för diagnostiseringen, patologer med vana att titta på ovanliga tumörer, kirurger som vet att skära bort just sarkom och särskild kompetens för att besluta om strålbehandling eller inte, cellgiftsbehandling eller inte och om sådana behandlingar ska utföras före eller efter operation eller bådadera.
Gruppen arbetar obyråkratiskt och problembaserat, behövs det fler i den kliniska sättningen av gruppen tas sådana in vid behov. Medlemmarna träffas en gång i veckan för att diskutera fall, däremellan är det praktiskt arbete som gäller.
– Tack vare Anders Rydholms arbete sedan trettio år tillbaka har vi effektivt kunnat arbeta med sarkom på enda riktiga vis: centraliserat inom sjukvårdsregionen, säger Fredrik Vult von Steyern. Framgången för Sarkomgruppen beror därefter på genomslaget: att sjukvården vet att vi finns.
Viktig marknadsföring av sarkomgruppen
Marknadsföringen fungerar, koll i tumörregistret bekräftar att gruppen får in de sarkom som påträffas. Spridningen av Sarkomgruppens existens är också viktig för forskningen och för rekryteringen av forskare.
– Sarkomgruppens kliniskt inriktade forskning kring framför allt mjukdelssarkom är även den multidisciplinärt uppbyggd. Det måste den vara om vi ska bli bättre på att förstå tumörens biologi , och därigenom bättre kunna urskilja behandlingsformen, säger Fredrik Vult von Steyern.
Det gäller att kunna identifiera tumörerna, hitta markörer för de olika sorterna.
– Vi letar efter de avgörande kriterierna för bestämningen av en tumörs farlighet. Och att hitta den mest effektiva behandlingsmetoden i varje enskilt fall, säger Fredrik Vult von Steyern. Överlevnadsstatistiken har de senaste decennierna stannat upp. Vi vill ändra på det.
Jakten går vidare.
Text: ANNA-MI WENDEL
Artikeln har tidigare publicerats på LUMSI:s hemsida, Lund University Musculoskeletal Science Institute, 16 september 2011.
