”Du måste vara mellan 18–60 år gammal, icke-rökare, inte vara gravid och du får inte ha några luftvägssjukdomar, eksem eller öppna sår.” Önskemålen i annonsen kan tyckas lite udda innan det framgår att det är försökspersoner till en labbstudie som efterfrågas.
I aerosollabbets exponeringskammare studerar forskarna hur människors hälsa påverkas av olika luftburna partiklar. De undersöker allt från stearinljus och matos till diesel, rengöringsmedel och hårblekningsmedel.
– För att förstå hur luftburna partiklar och olika kemikalier påverkar oss behöver vi veta mer om hur människor tar upp ämnena, säger Christina Andersen, doktorand i aerosolteknologi vid Designvetenskaper Lunds tekniska högskola (LTH), och en av dem som arbetar med exponeringsstudier i aerosollaboratoriet.
Den senaste studien handlar om ftalater (se faktaruta). Sexton personer – nio kvinnor och sju män – uppfyller kriterierna i annonsen och har tackat ja till att exponeras för ftalater i kammaren.
– I vår exponeringsstudie tittar vi på hur människor tar upp ftalater genom huden och inandningsluften och hur upptaget skiljer sig åt beroende på om ftalaterna är i gas- eller i partikelform, säger Christina Andersen, och poängterar att alla exponeringar med försökspersoner alltid är etiskt prövade och godkända, samt att nivåerna är långt under tillåtna gränsvärden.
Urin är en bra källa för att se vad kroppen har tagit upp
Försökspersonerna exponeras för ftalaterna i olika form under tre timmar vid fyra olika tillfällen. Vid två av tillfällena har de på sig specialgjorda huvor för att andas in ren luft fri från ftalater så att hudens upptag kan studeras specifikt. Vid exponeringen utan huvor studeras upptaget av ftalater via både hud och luftvägar. Efter varje försök samlas urinprov in under de efterföljande 24 timmarna för att se hur mycket som absorberas i kroppen samt hur snabbt ftalaterna lämnar kroppen.
– Urin är en bra källa för att få information om vilka ämnen vi utsätts för, säger Annette Krais, forskare i Arbets- och miljömedicin och ansvarig för bioanalyserna i projektet.ß0
Fyra till sex timmar efter exponeringen är det som mest ftalater i urinen och efter 24 timmar har merparten gått ur kroppen.
– Egentligen försvinner ftalaterna rätt så snabbt, de bryts ned och följer med urinen ut. Det farliga är att nästan var vi än befinner oss och vad vi än gör så utsätts vi för ftalater. Så det är den ständiga exponeringen som är det mest problematiska, att vi alltid har dessa ämnen i kroppen som påverkar vårt hormonella system, säger Annette Krais.
Vi andas in mer ftalater än vad vi tar upp via huden
– Försöket i labbet visar att ftalater i gasform tas upp både genom inandning och genom huden, men ftalater i partikelform kommer in i kroppen endast via andningsvägarna. Våra mätningar visar också att vi tar upp större mängder vid inandning än genom hudupptag, säger Christina Andersen.
Forskarna hoppas att resultaten kan bidra till tydligare riktlinjer för hur och i vilken mängd ftalater får förekomma i våra konsumentprodukter och hur vi kan minska vår exponering.
– Kunskapen om hur vi tar upp ftalater gör att vi kan utveckla bättre sätt att skydda oss. Framför allt är det viktigt för de människor som utsätts för höga nivåer i sina yrkesliv, säger Annette Krais.
Läs även: Sämre spermierörlighet hos män som utsatts för DEHP
Vad är ftalater?
Ftalater är ämnen som används som mjukgörare i plast och kan finnas i plastgolv, byggmaterial, förpackningar, mat, kosmetika, leksaker, regnkläder, gummistövlar, plasttryck på kläder och mycket mer. Vi är därför exponerade för ftalater hela tiden. Alla ftalater är inte skadliga, men flera av dem påverkar hormonbalansen i kroppen och kan skada fertiliteten. För att minska de skadliga ftalaterna i vår omgivning har EU:s medlemsländer redan förbjudit en del av dem som förekommer i konsumentvaror, och ytterligare förbud är på gång. Det finns dock en risk att de förbjudna ftalaterna ersätts av andra mindre kända ämnen som skulle kunna ha lika skadlig effekt på vår hormonbalans.
Text: JESSIKA SELLERGREN
Texten är tidigare publicerad i Lunds universitets magasin, LUM nr1/2019