Personer med ärftlig risk för fetma går ned lika mycket i vikt till följd av bättre kost, träning och viktminskingspreparat som resten av befolkningen, enligt en ny internationell studie.
– Det visar att livsstilen sannolikt har större betydelse för fetma än ärftligheten, säger professor Paul Franks vid Lunds universitet, en av de ansvariga bakom studien.
Fetma (kroppsmasseindex, BMI, över 30) är ett stort folkhälsoproblem och antalet drabbade ökar över hela världen. Med 2,1 miljarder överviktiga eller feta finns det ett stort behov av att utveckla mer effektiva strategier för att förebygga och hantera sjukdomen. Orsaken till att vi blir allt tyngre beror på såväl arv, dvs våra gener, och miljö, dvs förändringar i vår livsstil. Bland annat förklarar variationer i en av våra gener, FTO, varför vissa har större anlag för att utveckla fetma än andra. I vilken utsträckning ärftligheten spelar roll för förmågan att gå ned i vikt är däremot inte känt. I den nya studien har forskarna därför undersökt om variationerna i FTO-genen har någon betydelse för hur mycket deltagarna går ned i vikt med hjälp av kost, fysisk aktivitet eller läkemedel.
Data från 10 000 deltagare
Genom att jämföra data från åtta tidigare utförda interventionsstudier med sammanlagt 10 000 deltagare från Nord- och Sydamerika samt Europa, har forskarna studerat förhållandet mellan bärare av en särskild variant av FTO-genen som ökar risken för fetma och hur mycket de minskat i vikt jämfört med personer utan den aktuella riskvarianten. Bärarna av riskvarianten var från början i genomsnitt ett kilo tyngre än de utan.
Resultatet visade att det inte fanns någon relation mellan de olika variationerna i FTO och möjligheten att gå ned i vikt. Forskarna fann varken skillnader i BMI eller midjemått, eller mellan de olika insatserna (kost, träning, läkemedel) och mellan etnicitet, kön, ålder och vad man hade för BMI från början.
Motsäger tidigare studier
– Studien är viktig eftersom FTO-genen är en av få gener som verkar påverka relationen mellan fysisk aktivitet och kroppsvikt. Flera större befolkningsstudier har tidigare visat att personer som bär på riskvarianten inte ha samma nytta av fysisk aktivitet i vardagen som personer utan riskvarianten i den allmänna befolkningen, säger Paul Franks som lett en av de största kliniska studierna som ingår i den nya metaanalysen och tillägger:
– Den här studien presenterar för första gången data från flera noggrant utförda stora interventionsstudier. I motsats till vad de stora befolkningsstudierna har antytt visar dessa interventionsstudier att personer som bär på riskvariationen i FTO-genen går ned i vikt som alla andra när de deltar i strukturerade livsstilsinterventioner.
Text: Sara Liedholm
