Bild: Emil Langvad

Cancervården har över lag kommit långt när det gäller att välja medicinsk behandlingstyp utifrån patientens – och tumörens – olika egenskaper, som till exempel genprofil. Nu menar forskaren och sjuksköterskan Marlene Malmström att det är dags att på allvar ta individtänket till omvårdnaden.

– Över lag är vi inom vården dåligt rustade att möta människor i kris. Vi är ofta bra på att ge medicinsk information, men vi frågar inte alltid personen hur de mår eller känner. Det kan bero på att vi är rädda för att öppna de dörrarna, vi vet helt enkelt inte vad som finns på andra sidan. Vi behöver bli mer lyhörda.

Marlene Malmström, forskare vid Lunds universitet och forsknings- och utvecklingsledare inom den kirurgiska verksamheten på Skånes universitetssjukhus, vill förbättra hur vården bemöter patienterna genom hela sjukdomsförloppet vid cancer – från diagnos till behandling. Därför undersöker hon i olika studier vilka stödbehov som finns hos patienter med cancer och deras närstående.

Vill hitta de patienter som behöver extra stöd

En stor fördel med att arbeta nära kliniken är att forskningen speglar de frågor, problem och idéer som uppkommer i mötet med patienterna. Ett av projekten handlar om att hitta de kvinnor som är i behov av extra stöd för att optimera rehabiliteringen. Kvinnorna lottas till två grupper där den ena gruppen får individualiserad rehabilitering och den andra blir en kontrollgrupp.

– Många klarar sig bra med det stöd de får idag, men vi vet att ungefär 30 procent av alla kvinnor som behandlas för bröstcancer behöver mycket stöd för att kunna återgå till arbete och känna sig friska – trots att de ur ett medicinskt perspektiv är friska. Vi undersöker därför om vi kan identifiera de här individerna och om det stöd vi sätter in påverkar dem och deras närstående. Kan vi till exempel se skillnader i sjukskrivningsdagar – både vad gäller patienten och dennes närstående?

Tydlighet minskar oron

I ett annat projekt undersöker Marlene Malmström hur man i ett tidigt skede kan sätta in insatser för att främja välbefinnande hos patienter som drabbas av en obotlig cancerdiagnos. Hon berättar att det finns studier från andra länder som visat att tidig palliativ vård som innefattar bland annat symtomlindring och stöd kan främja livskvalitet, livslängd och minska återinläggning för dem med obotlig cancer.

– Vi vet att bemötandet är viktigt men vi vet inte hur vi ska göra det och sjukvårdens organisation sätter ofta käppar i hjulet. När vi planerar sjukvård, även uppföljning och stöd vid cancer, utgår vi ofta ifrån det medicinska perspektivet. Det ska vi så klart göra, men vi måste bli bättre på att tänka in patientens resa. Vi bokar tid för kontroll efter tre månader för då behöver vi ta prover, men kanske behöver patienten stöd redan efter en månad? Även i den här studien involveras de närstående.

– Förmågan att hantera svåra situationer beror på så många olika faktorer. Närstående är en viktig sådan. En del cancerpatienter är starkast i sig själva och vill helst inte blanda in sin partner, medan andra är starkare i sin enhet – och då måste man möta dem som en sådan.

England, Danmark, Sverige – varför skiljer sig resultaten så?

I en multinationell studie som bland annat jämförde cancervården i England, Danmark och Sverige har man sett att trots att det handlar om tre välfärdsstater så skiljer sig märkligt nog överlevnadsresultaten för vissa diagnoser åt, till fördel för Sverige. Baserat på dessa resultat gjorde Marlene Malmström tillsammans med kollegor djupintervjuer med 155 cancerpatienter i de tre länderna för att se om patienternas berättelser om vårdprocessen kan ge förklaringar till dessa skillnader.

Studien har bland annat visat på betydelsen av att patienterna förstår nästa steg i processen, särskilt om det dröjer.

Ett besked från läkaren att denne snabbt lyckats ordna fram en röntgenundersökning åt patienten, fast på en annan ort, kan tas emot på helt olika sätt hos olika individer. Om patienten då får information om att väntetiden i den egna staden är två veckor, blir resan till en annan ort inte lika besvärlig. Men en snabb tid kan också misstolkas av patienten:

– Någon tänker ”Vilken fantastisk doktor, de lyckades få en riktigt snabb tid ”. En annan ”Det här måste innebära att jag är botbar.” Men ytterligare någon tänker: ”Oj, måste det gå så fort? Det innebär nog att jag är jättesjuk.”

Samma besked kan alltså ge väldigt många olika reaktioner hos patienten.

– Genom att lyssna till patienterna berättelse om hela sin cancerprocess – från det att de har en första misstanke om cancer, tills de får behandling – var vårt mål att upptäcka faktorer som kan förklara skillnaden i överlevnad. Jag är övertygad om att sådana här studier kan göra skillnad, men bara om vi inom vården vågar ta till oss resultaten och arbeta annorlunda än vad vi gör nu.

Text: TOVE SMEDS