För fyra år sedan berättade vi om en liten molekyl från en svamp som visat sig kunna stoppa aggressiva cancerceller i laboratorieförsök. Forskarna hoppades då kunna påbörja kliniska studier, studier på patienter, inom tre år. Hur har det gått sedan dess?

Det har tillkommit många nya pusselbitar av ny kunskap både kring själva molekylen galiellalakton (g-lakton) och kring det protein i cancercellerna som g-lakton riktar sig mot, men de kliniska studierna dröjer. Forskarna är övertygade om att de är på rätt spår men främsta anledningen till att man inte kunnat börja testa g-lakton på patienter, är att arbetet med att tillverka och optimera molekylen på kemisk väg tar tid. Men det är ett viktigt arbete som måste göras för att den ska fungera så effektivt som möjligt och med så få biverkningar som möjligt. Men låt oss ta det från början.

I tidigare studier hade forskarna visat att g-lakton binder till ett protein, STAT3, som är aktivt i främst aggressiva prostatacancerceller som blivit resistenta mot hormonbehandling. STAT3 är en så kallad transkriptionsfaktor som reglerar gener som är centrala för cancercellernas förmåga att överleva, föröka sig och sprida sig till andra delar av kroppen. För fyra år sedan hade forskarna precis beskrivit mekanismen för hur g-lakton binder till STAT3, och därmed blockerar det, så att det blir verkningslöst. Utan STAT3 tappar cancercellerna sin förmåga att överleva, växa och sprida sig.

Läs mer om g-lakton: Liten molekyl stoppar aggressiv prostatacancer

Nya pusselbitar

Under de fyra åren som gått har det tillkommit flera nya pusselbitar på vägen mot ett nytt cancermedel.

– Vi har bland annat studerat utvecklingen av så kallade immunsuppressiva celler, som trycker ner immunförsvaret så att det inte kan angripa cancercellerna. STAT3 spelar en central roll i utvecklingen och funktionen av immunosuppressiva celler. säger Rebecka Hellsten, docent och laboratorieforskare vid urologisk cancerforskning vid Lunds universitet, och ansvarig för studierna kring g-lakton.

Det har forskarna visat genom att på laboratoriet odlat aggressiva prostatacancerceller tillsammans med vanliga immunceller, så kallade monocyter, från friska personer. Vid närvaro av prostatcancerceller stimuleras monocyterna att utvecklas till immunsuppressiva celler men om man tillsätter g-lakton till cellodlingen så förhindras den utvecklingen.

– Så i teorin skulle man kunna angripa cancern från två håll samtidigt genom att angripa cancercellerna direkt men också genom att störa samspelet med immunförsvaret, säger Rebecka Hellsten.

Resultaten från studien kommer, om allt går vägen, att publiceras inom kort.

I en studie på möss har forskarna kunnat visa att g-lakton har en hämmande effekt på både tillväxt och spridning av prostatacancertumörer och förra året publicerade gruppen resultat som visade att metastaser som framför allt spritt sig till skelettet, har mycket aktivt STAT3 i sig.

Bäst effekt mot aggressiv cancer

– De här resultaten visar att g-lakton skulle kunna få en viktig roll i bekämpningen av metastaser i skelettet, genom att hämma STAT3, säger Anders Bjartell, professor i urologi vid Lunds universitet, överläkare vid Skånes universitetssjukhus och chef för forskargruppen, och fortsätter:

– Vi har också sett att ”snälla” cancrar har mycket lite STAT3-aktivitet i sig så här skulle en STAT3-blockering inte ge någon effekt. Istället är det de med aggressiv prostatacancer, där vanlig behandling inte längre biter, som är en viktig målgrupp för behandling med g-lakton.

Alla dessa nytillkomna pusselbitar visar att man är på rätt väg men varför dröjer de kliniska studierna med patienter, vad är det som tar tid?

Visa på säker substans

För fem år sedan startades ett företag vars främsta uppgift är att tillverka svampmolekylen på syntetisk väg, att ta fram nya molekyler som liknar svampämnet men där man har vässat egenskaperna ytterligare. Kravet på en sådan molekyl är att den ska vara effektiv, det vill säga blockera STAT3 så bra som möjligt; selektiv vilket innebär att den endast ska binda till STAT3 och inga andra strukturer för att minimera risken för biverkningar; och att den ska kunna tas oralt, det vill säga kunna sväljas i tablettform. Dessutom måste det visas att molekylen inte är giftig och man ska kunna redogöra för hur den bryts ner i kroppen.

– I dagsläget har vi en substans som verkar lovande men den måste testas i ytterligare djurförsök innan vi kan börja prova på människor, säger Anders Bjartell och Rebecka Hellsten tillägger:

– Den här processen är viktig och tar tid. Men det är ingen tvekan om att vi vet att vi är på rätt väg, att vi har hittat rätt måltavla för g-lakton, att STAT3 är målproteinet som vi ska fokusera på.

Text: EVA BARTONEK ROXÅ