Forskarvärlden ger oss nycklar till att förebygga sjukdom, och ny information som kan hjälpa vårdpersonal att fatta kloka beslut när de vårdar patienter. Men hur duktiga är vi egentligen på att ta till oss ny kunskap och omsätta dem i våra vardagliga beslut?

Annika Wallin forskar inom kognitionsvetenskap vid Lunds universitet och är intresserad av hur vi fattar beslut i vardagen. Hon menar att det sätt varpå vi fattar beslut om mindre viktiga saker – som att välja pasta i en butik – får betydelse för större och viktigare beslut. Men vi återkommer till det där med pastaköpet.

En sak verkar helt klar. Vi människor är inte så duktiga på att fatta beslut om informationen vi ska utgå från har med sannolikheter att göra:

– Vi är dokumenterat dåliga på att förstå sannolikheter, särskilt när de är låga, konstaterar Annika Wallin och ger ett exempel:

– Om något extremt ovanligt blir dubbelt så vanligt, så har det i princip ingen större skillnad för vårt vardagliga liv. Fast det låter som det blivit mycket vanligare.

Som om risken att träffas av blixten skulle dubblas – det innebär inte att väldigt många fler drabbas av blixtnedslag, även om det så klart är tragiskt varje gång det sker.

– Vi menar också olika saker när vi pratar om sannolikheter. Det här med 50 procent är ett uttryck vi värderar väldigt olika. Om något kommer att inträffa med 50 procents sannolikhet så tolkar en del det som att det förmodligen kommer att hända, men att det inte är helt säkert – medan andra kan tänka att det är rätt liten sannolikhet att det sker,, säger Annika Wallin.

Inte vanligare för att vi hör om det ofta

Ett annat tankeskutt vi kan göra är när vi hör om saker ofta. Det är lätt att det skapas en känsla av att något är vanligt förekommande, bara för att vi läser eller hör om det många gånger.

– Vanliga händelser är inte så intressanta för media att rapportera som ovanliga. Att någon varit förkyld men blivit frisk skapar inga rubriker. Det innebär att det media skriver om inte blir riktigt representativt för de verkliga frekvenserna, alltså för hur ofta något egentligen händer. Och det här ställer till problem för oss som tar del av nyheterna.

Är informationen korrekt?

Däremot betonar Annika Wallin att vi faktiskt inte behöver all tillgänglig information som finns inför ett val för att fatta rätt beslut. Men den information vi har behöver vara korrekt. Hon tar influensavaccination som ett exempel:

– Vi behöver till exempel veta hur vanliga saker är. Hur stor är risken att vi får influensan, hur ofta influensan kan leda till problem, och vilka problem den kan leda till. Hur mycket skyddar vaccinet vi ska ta, vilka biverkningar kan det ge och hur vanligt är det att dessa biverkningar uppstår?

Undervärderar det vi inte hör om så ofta

Bara det faktum att vi numera inte ser effekterna av sjukdomar som polio och mässlingen, kan få oss att undervärdera effekterna av sådana sjukdomar, menar Annika Wallin. Men även motsatt förhållande gäller. Som när vi läser om enskilda människor som drabbas av något ovanligt.

– Den personliga berättelsen engagerar, men man ska komma ihåg att det handlar om en upplevelse hos en enda person. Ställ det mot studier med tusentals deltagare. Och är man mindre van att handskas med siffror och statistik kan den enskilda berättelsen väga tyngre än vad en forskningsstudie med tusentals deltagare gör. Det är olyckligt.

Annika Wallin tycker att man lagt ett väldigt stort ansvar på vården när det gäller att informera patienter som ska fatta viktiga och väl överlagda beslut.

– Ofta uppstår problem när experter och icke-experter ska kommunicera. Ett grundläggande problem är att det är svårt att förstå hur annorlunda en person upplever ett hot.

Lätt glömma hela bilden

Inom psykologin finns något som kallas ”base rate neglect”. Det innebär förenklat att man stirrar sig blind på viss information, men glömmer att ta med annan viktig information i sitt beslut. Annika Wallin nämner ett klassiskt exempel om en man som besökte flera vårdinrättningar i Berlin för att testa om han hade hiv. Han var inte representativ för någon av riskgrupperna för hiv. När han frågade personalen på klinikerna hur stor sannolikheten skulle vara att han hade hiv om testsvaret kom tillbaka positivt, så fick han till svar: det är nästan hundra procents sannolikhet att du då har hiv.

– Men det stämmer inte. Man glömmer att gruppen som har sjukdomen är så pass liten jämfört med den grupp som inte har hiv, att bland de som får ett positivt testsvar, så kommer ett flertal vara så kallade falska positiva. De har inte sjukdomen, trots att provsvaret säger det.

Låt oss anta att 0,2 procent av alla män i ett land har hiv-virus. Och har någon hiv, så kommer testsvaret i 99 procent av fallen att vara positivt. Men om någon inte har viruset, så är chansen 5 procent att testet är positivt, fast falskt positivt. Fortfarande är det svårt att förhålla sig till siffrorna, eller hur? Men om vi omsätter procenten till vad de faktiskt står för, ser vi att av 1 000 män har 2 personer hiv. Det kommer deras provsvar med största sannolikhet också visa. Men av de 998 övriga som inte har viruset, kommer 50 få ett provsvar som säger att de har viruset. Så av 52 positiva svar, är det bara 2 som är korrekta.

Studerade pastaköp

Forskare som studerar beslutsfattande är intresserad av dels om vi valde rätt, men också om hur vi valde. Tillbaka till pastaköpet vi nämnde i början.

– Pasta är något vi köper många gånger om, det kostar inte så mycket om man väljer fel och är det någonstans vi kan studera hur folk fattar beslut så är det när de gör just vardagsbeslut.

Annika Wallin och hennes kollegor satte på ögonrörelsedetektorer på kunder som skulle handla mat. En grupp fick i uppdrag att handla en specifik pasta, medan de övriga fick i uppdrag att bara köpa pasta. De såg att den grupp som inte skulle köpa en specifik pasta, utan som hade fler alternativ att välja mellan, hade fler ögonrörelser mellan produkterna än de som skulle köpa den specifika sorten.

– De återvände också till produkter de tittat på tidigare. Där var beslutstiden längre än hos de som hade i uppdrag att köpa en viss sorts pasta.

Men, säger vän av ordning, har vi inte viktigare saker för oss än att besluta oss om vilken pasta vi ska köpa? Jo, konstaterar Annika Wallin, men vi människor har störst erfarenhet av de beslut vi fattar i vardagen. Därför behövs sådan forskning. Forskarna ställde också frågor till konsumenterna om vad de värderade högt när de handlade produkter. Det kunde röra sig om huruvida man tyckte att det var viktigt med miljön, att produkterna var ekologiskt framtagna, lokalt odlade och mycket mer.

– Det folk själva säger är viktigt är inte alltid avgörande när de handlar. Trots att vi värderar hälsa och miljövänlighet högt får inte det alltid genomslag när vi väljer vara. Då kanske barnens smak väger tyngre.

Risk som risk?

Vi är inte konsekventa. En del är beredda att ta stora risker i slalombacken, men vill absolut inte bo nära ett kärnkraftverk.

– Det beror på hur vi kategoriserar besluten och vad vi upplever som hotfullt. Vi kan helt klart vara noga med val av pastaköp, men slarvig när det gäller annat, konstaterar Annika Wallin.

Före intervjun har jag bytt mellan tre olika bord, för att försöka hitta det bästa stället att tala ostört på. Hur fungerar egentligen mitt beslutsfattande när jag håller på så, frågar jag Annika:

– Du är en maximizer, du försöker optimera beslutet, konstaterar hon, men vi märker hur dåligt det fungerar eftersom det halvvägs in i intervjun slår sig ned ett glatt och högljutt sällskap vid bordet intill. Förmodligen hade det första bordet varit bättre.

Och nästan alla som försöker välja den snabbaste kön när man ska betala matvarorna vet hur svårt det är att optimera vardagsbesluten.

– Det är ganska sällan värt den tid vi lägger på att optimera beslut. Handlar det om val av behandlingsalternativ vid svåra sjukdomar kan konsekvenserna bli större, men ofta fungerar det att ta det som låter bäst. Det är lätt att underskatta kraften i vår vardagliga slutledningsförmåga. Och visst, det leder ofta till problem, det är inte en stensäker metod, men mer effektiv än vad vi ibland tror, konstaterar Annika Wallin.

Text: TOVE SMEDS